Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

My Fall Favorites

SE ALLT

amning är svårt

Sanningen Om Att Få Barn // The Truth From A New Mother

For the English version, please go to the bottom of the post.

Hej från bebisbubblan! 

…den frasen känner vi igen eller hur? Och jag kan helt ärligt säga att jag är i den nu när Ace är 4 månader och det är helt underbart. MEN så kände jag absolut inte i början. Jag fick en rejäl reality check de första veckorna efter jag fick barn och kände mig som världens uslaste mamma för att jag kände så. Förväntningarna innan var väldigt rosa skimmrande, alla är ju så himla lyckliga precis när de har fått barn…eller?

För mig var det varken rosa eller skimmer, det var mest förvirrande. Det kändes som att jag hade åkt in till sjukhuset, gått igenom en otroligt smärtsam operation, någon hade plockat fram en bebis ur något förråd och gett till mig och sen var det tack och hej. Ace kändes som världens största tamagotchi och jag var helt livrädd över att göra något fel eller att något skulle hända honom.

I samma veva så var amningen absolut inte så naturlig som alla ”specialister” hade predikat. ”Om det gör ont att amma så gör du fel”, BULLSHIT! Jag känner inte en enda person som inte har haft problem med amningen och tyckt att det har både varit krångligt och gjort ont, även om de flesta precis som jag har gjort helt rätt. Det spelade ingen roll att Ace ammade helt perfekt, mina bröst gjorde svinont ändå. Så kan vi lägga till D-Mer och i vecka 3 fick jag även mjölkstockning och en rejäl bröstböld på det. Amning är skitsvårt, kan folk inte bara vara ärliga med det istället?

Ace är inget fan av ”tummy time”, men det är viktigt för att stärka hans rygg och nackmuskler. Så han får hänga med alla sina fluffiga vänner för att det ska bli lite roligare.

Jag fick frågan tidigt om man faktiskt älskar sitt barn direkt och jag svarade att det gör jag absolut. Det stämmer, jag älskade honom direkt, men förälskad blev jag först efter månad 3. Innan dess var han en liten gullig sak som jag inte riktigt kunde kommunicera med och som jag bara var glad över att ha hållit vid liv ännu en dag. Jag kände honom inte och för att vara helt ärlig så fanns det inte mycket att lära känna. Han var mest som en liten söt snigel som låg där och ville amma hela dagen. Mina dagar var världens längsta gissningslek. Mat? Blöja? Rapa? Sova? Mer mat? Vad behöver den här lilla kraken egentligen?

Jag kände mig otroligt låst under de första veckorna.

Mina dagar var fyllda av att amma, amma, amma, oroa mig och amma lite till. Jag kunde inte äta, gå på toa eller ens öppna dörren om ett bud kom. Ofta satt jag i samma position på soffan som Garth hade lämnat mig på morgonen när han kom hem igen. Jag hade på sin höjd lyckats få i mig ett glas vatten. Att jag höll liv i den här bloggen var en riktigt mirakel och om Ace inte hade sovit 6 timmar på raken redan från början så hade ni antagligen inte hört ifrån mig alls under den första månaden.

Värst var vecka 3 då Garth var tillbaka på jobbet och jag var helt själv med det enorma ansvaret att ta hand om en så liten bebis för första gången i mitt liv. Hade det inte varit för att Olive behövde promenader hade jag antagligen inte lämnat hemmet alls under den veckan.

Det var inte kul, alls.

Jag var rädd att jag hade post partum depression och frågade runt bland mina vänner som hade fått barn samtidigt. Till min stora förvåning så kände varenda en precis likadant som jag. Inte en enda person i min vänskapskrets eller NTC grupp har haft den där j*kla bebisbubblan som folk snackar om och alla kände vi oss lika förvånade och lurade. Jag känner fortfarande ingen som har njutit av att ha en bebis i början… dessa kvinnor existerar kanske, men jag har inte träffat en ännu.

Som tur är jag medlem i ett par riktigt stora grupper på Facebook med nyblivna Mammor och jag insåg ganska snabbt att hur jag kände verkade vara väldigt vanligt och det fick mig att må mycket bättre.

…men oftast tröttnar han ganska snabbt och faceplantar istället. 

Det jag vill säga med det här inlägget är att det måste bli ett slut på förskönandet av första tiden med bebis. Ja, vi får höra att det är tufft och att man inte får sova mycket. Men det är ju absolut inte enbart sömnen som är det jobbiga, det är ju ansvaret, amningen och förändringen i livet! Vi måste få gå in i föräldrarskapet med öppna ögon och vara tillåtna att sörja våra gamla liv utan att bli stämplade som deprimerade.

Det tog 3 månader innan jag kan säga att jag verkligen började njuta av att vara Mamma. Innan jag hittade självförtroendet och lärde känna Ace tillräckligt mycket för att kunna slappna av och tycka att det var roligt och mysigt. Visst hade jag glimtar av det innan dess, men mest hade jag dålig samvete för att jag inte tyckte att allting var sådär toppen som jag hade förväntat mig.

Den dagen jag får ett till barn så kommer jag i alla fall gå in i graviditeten och veta vad jag har att förvänta mig. Att första tiden kommer att vara tuff, men att efter 3 månader ungefär så kommer allting att bli sååå mycket lättare och då kommer jag att kunna njuta. Jag önskar verkligen att jag hade haft den insikten redan den här gången, att folk hade varit lite ärligare. Det är ok att i princip avskriva 3 månader av sitt liv, om man är beredd på det och vet hur enorm belöningen är sen. Men att kastas in i det och förvänta sig någon rosa bebisbubbla, det var bara förvirrande och fick mig att tro att det var något fel på mig.

Har vi någon person här inne som med handen på hjärtat kan säga att de njöt av första tiden som nybliven Mamma? Jag skulle bli väldigt glad av att höra att den erfarenheten faktiskt existerar och att det inte bara är hittepå för att vi ska få fler bebisar i världen. 

Som alltid är det här min personliga erfarenhet ( och den här gången även vissa vänner och andra mammor jag har stött på). Jag skulle kunna ta den ”enkla” vägen och bara fortsätta spä på hela rosa bubblan som bloggare. Men jag känner samtidigt att jag har ett ansvar att ge er min sanning. Jag är faktiskt inte rädd för att bli kallad för en ”dålig Mamma”, för i slutändan är det bara en enda person i hela världen vars åsikt spelar någon roll och det är Aces. 

For the English version, please click below.

(more…)

Tess Montgomerys webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Susanne Barnekow
Mode
Mathilda Weihager
Home
Jannike Ebbing
Hälsa
Joanna Swica
Home
34 kvadrat
Hälsa
Josefines Yoga
Hälsa
Hanna Elfast
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Mode
Emma Fridsell
Lifestyle
Sophia Anderberg
Mode
Emma Danielsson
Lifestyle
Fanna Ndow Norrby
Lifestyle
Evelina Andersson
Mode
Imane Asry
Lifestyle
Mitra Javadi
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson
Lifestyle
Cassandra Klatzkow
Lifestyle
Sara Che