Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

My Fall Favorites

SE ALLT

Important topics

När Bågen Är Spänd… // When The Bow Is Stretched….

Klänning – Bershka, magväska – Calvin Klein, hatt – Asos design (annonslänkar). Foto – Ida Zander

For the English version, please go to the bottom of the post.

Jag är en ganska positiv person i grunden och gråter väldigt sällan över spilld mjölk.

Jag tror att det kommer från modellandet. Om jag hade deppat ner mig varje gång jag inte vann en casting så hade jag varit lägre än Marianergraven. Det har gett mig en obotlig optimism, även när livet känns riktigt skit.

Jag har någon inre känsa av att ”all blir bra”. Ett karmatänk om att när det går sämre, så väntar en bättre tid direkt efter.

Jag brukar tänka på det som att livet är som en pil och båge, man måste dras bakåt före man kan skjutas iväg framåt med full fart. Alla har vi de där bakåttiderna då det bara känns som jobbig sak på jobbig sak och att allting bara blir värre och värre. Men då brukar jag istället bli lite förväntansfull, för det är ju faktiskt oftast då som bågen står på helspänn och redo att släppa.

Nu känner jag att jag är precis i den där spännande sekunden innan bågen släpper.

Jag har haft ett år som har gått ganska mycket upp och ner. Det har varit otroligt tufft att vara en ny Mamma, inte helt bekväm i min roll, med en kropp som har krånglat som tusan, många fler måsten än ”vanliga” mammor och jag har konstant känt mig efter.

Att inte få vara mammaledig, speciellt under de första 6 månaderna var om jag ska vara helt ärlig ett rent helvete. Man har så sjukt mycket att tänka på med första barnet att det inte finns rum att tänka på jobb. Nä, fy fan, att jobba och ha ett nyfött barn helt utan hjälp kommer jag ALDRIG göra igen, det höll på att ta kål på mig.

Jag är för mycket perfektionist för att kunna göra någonting halvdant och det har skavt i mig att inte kunnat göra mitt bästa på något håll. Jag satt 5 på morgonen och pumpade med ena handen och bloggade med andra. Sedan förlorade jag en del läsare eftersom att bloggen helt plötsligt började handla om nästan enbart barn och mammalivet. Jag hade helt enkelt ingenting annat att skriva om. Att gå ut och plåta och köra på som vanligt var ju bara att totalglömma, det kanske funkar för vissa, men jag såg rejält gravid ut fortfarande fram till Ace var 5 månader gammal, skönhet var bara att glömma och inspirationen stod på noll.

Jag tror att ni som har hängt med det här året märkte att jag tappade min positivitet och go i livet. Jag hade behövt bara få vara mamma och inte behöva jobba samtidigt, tiden och hjärnkapaciteten räckte inte till. Det var en riktigt mörk period precis innan jul och efter det släppte det och jag hittade lite rutiner och kunde hinna med, även om det var knappt.

Nu känns det verkligen heeelt annorlunda och jag är så glad och tacksam till mig själv över det hästjobbet jag har gjort det senaste året. Trots motgångar, kroppsproblem, förvirring till mammalivet, fel förväntningar, dålig statistik, människor som tog chansen att sparka när de märkte att jag var nere och mycket mer, så gav jag inte upp. Jag nötte på, jag fick min tid att räcka, jag gjorde mitt absolut bästa och nu står jag här, med en båge som är på väg att släppa.

Ace börjar på dagis 3 halvdagar i veckan i September, jag har fått ett par väldigt bra och roliga nyheter gällande bloggen (ni får veta vad senare i sommar), många nya glada läsare, kroppen mår så himla mycket bättre, jag funderar på att börja gå på lite castingar igen, jag känner mig som mig själv igen och framförallt känner jag mig inte efter längre. Däremot är jag väldigt inspirerad och motiverad i livet.

Så nu darrar linan av spänningen och innan livet släpper drar jag ett djupt andetag och reflekterar. Fan vad bra jag är, jag förtjänar verkligen det som komma skall.

For the English version, please click below. 

(more…)

Jag Kommer Aldrig att Gilla Dig… // I Will Never Like You…

For the English version, please go to the bottom of the post.

…bara för att jag ”ska”. Ännu viktigare är att jag aldrig kommer att ogilla dig för att jag ”ska”.

Varför finns det människor där ute som alla gillar och alla ska gilla, när det finns andra som människor älskar att ogilla och man därför ska ogilla?

Om det är en sak som irriterar mig så är det när det finns förväntingar på oss som inte är grundade i mer än för att man ”ska”. Varför det? Varför ska jag automatiskt gilla den personen, men inte den? Vad är det för hemskt som person nummer två har gjort för att förtjäna att vara någon som man dömmer ut utan att ens ha träffat dem?

Visst är du dömd pedofil, våltäktsman eller barnamördare, då kommer jag att ta mig friheten att ogilla dig. Då är det i alla fall baserat på en riktigt bra anledning. Men om det bara handlar om rykten eller att någon är ”konstig”, ”töntig”, ”annorlunda” eller ibland bara ”tyst”. Så skjuter man sig bara i foten om man lyssnar på vad andra säger.

Oftast är det just de ”annorlunda” och inte som du, som faktiskt kan ge dig någonting i livet. De som kommer med en annan synvinkel, ser saker på ett annat sätt eller bara är galet intressanta.

Vem vill leva i en värld där alla är som du? Hur kan en konversation någonsin vara intressant om allt du får tillbaka är spegling av dina egna tankar och idéer? Hur får du en annan vinkel i livet, hur gör du något som du inte har gjort förut? Hur blir du inspirerad?

Nu pratar jag helt allmänt i livet, men som ett exempel så känns social media ibland som att vara tillbaka på högstadiet med klickar och klubbar. Det stängs dörrar för vissa och öppnas för andra. Mycket baserat på hur ”cool” du är. Jag skulle gå så långt som att säga att bloggvärlden är bra mycket värre än modellvärlden när det kommer till vi och ni. Inte bara vissa bloggare själva, utan även runtomkring. Personen bakom verkar betyda mindre än följare och likes, vilket känns otroligt sorgligt.

Det är givetvis inte bara i bloggar och social media utan allmänt, varför är vissa artister ”creddiga” och inte andra, oavsett talang och slutprodukt? Vem är det som bestämmer att någon på något sätt är värd mer? Vad är valutan räknad i?

Jag lovar härmed mig själv att göra mitt bästa för aldrig döma någon igen baserat på ”vad jag har hört”, hur den personen ”verkar vara” eller vad media eller kollegor och vänner säger. Jag tänker bestämma vad jag tycker om någon helt själv när jag träffar dem. Fram till dess kommer jag inte att anta någonting alls, för jag vet ju faktiskt inte. Och jag lovar att jag kommer att hitta diamanterna som de andra missar i de ”intressanta”, de” töntiga”, de ”annorlunda” och de” tysta”.

Ni andra som väljer att vara dömande, to bad for you, your loss. 

For the English version, please click below. 

(more…)

How To Cure Social Media Anxiety

For the English version, please go to the bottom of the post.

— 

Det har aldrig varit lättare för oss att jämföra oss själva med andra än nu.

Så jag tänkte spinna vidare lite från det här inlägget, för jag tycker att det är ett så himla viktigt ämne.

Så många människor går runt och mår dåligt, känner sig otillräckliga och misslyckade i smyg. Det verkar som att alla andra har det så himla bra, lyckas med allt och lever de mest fantastiska liven. Och det är klart att man lätt kan tro det med alla glossiga bloggar, lyxiga Instagrambilder och coola Facebook uppdateringar.

Att scrolla genom sitt Instagram feed är inte alltid bara kul och inspirerande utan kan även ge ångest. Den personen är ute och reser igen, hen har fått ännu en befodran och så den där vännen som visar upp de nyaste hetaste (dyraste) kläderna stup i kvarten.

Värst är det ju med storbloggare och Instagramstjärnor. Det är bara front och aldrig någon baksida. Allting är så glittrigt och lyxigt att det är svårt att förstå att man lever i samma värld ens.

Perfekt, solnedgång, nu kör vi sitta på standen bilden!

Nu är jag absolut skyldig till en del av det här själv, kanske mer på Instagram än här på bloggen. Genom text försöker jag alltid ge alla sidor och har inga problem att prata även om det mindre roliga och mina känslor, men då krävs det oftast mer än bara ett par meningar. Däremot lockar det att ha en ”snyggt” Instagram feed med glada bilder och positiva captions.

Det känns inte som att Instagram är mediet där man ”gräver ner sig”, utan att det är lite mer käckt och glättigt.  (Även om vi faktiskt får se lite kroppspositiva bilder då och då och jag har några som jag följer som pratar mycket om att må dåligt mentalt och det känns så himla nyttigt att läsa.)

Här springer jag omkring på kullerstenarna i Paris i högklackat.

Saken är den att är man storbloggare eller Instagramstjärna så är det ens jobb att ”fronta”.

Det SKA se perfekt ut och illusionen av det perfekta livet är ofta det som ger mest likes, kommentarer och får företag att vilja samarbeta. Dessa tjejer och killar sköter sina Instagram som en business och även om det ser ut som att de bara råkar ”hamna” framför kameran på en klippa precis sådär perfekt över en av städerna i Cinque Terre så ligger det massor med jobb bakom.

Det är lätt att glömma bort att det oftast krävs en fotograf ( gärna professionell), kläderna är om inte lånade, skänkta eller en del av ett samarbete, i alla fall väldigt väl valda och planerade. Smink och styling är matchat till kläder och tillfälle, den där picnicken som ser sådär härligt ”ihopslängd ut” är ofta mer vald på hur den ser ut än hur den smakar. Jag kan även tänka mig att den inte ens blir avnjuten på det stället eller sättet där den är uppställd. Det är ett spel för bilden helt enkelt, ren business och inte ett ”snapshot från ett perfekt liv” som det ser ut för oss som bläddrar förbi.

Visst kan man ta superfina bilder även i stunden när man faktiskt gör någonting lyxigt eller kul, men hur roligt är det egentligen att dra fram kameran och be någon ta bilder mitt i allt? Man måste ju få leva lite i nuet med, annars blir allting bara för andra och aldrig för en själv.

Syns min gåshud?! fy vad kallt vattnet är!

Jag vet en Instagramstjärna som är känd för sin överdådiga shopping.

Hennes grej är att kontakta lyxbutiker, gå dit, ta bilder som om att hon har köpt den senaste Chanel-väskan med ett glas champagne bredvid sig iklädd skinny jeans och med påsar i handen. Sanningen är att hon otroligt sällan faktiskt köper det hon tar bilder av. Allt är en deal mellan henne och märket och hon lämnar inte butiken med väskan. Det är bara fejk för hennes Insta-konto. För företagen hjälper det till med hypen och för hennes läsare ser det ut som att hon lever drömlivet. Enkelt, billigt och effektivt!

Samma sak med alla dessa resor.

Ofta är de sponsrade av företag eller hotell och det är ett helt gäng bloggerskor som åker tillsammans. De spenderar den största delen av tiden med att styla sig och ta bilder till sina bloggar och social media, även om det ser ut som om de bara slappnar av och lyxar sig så är det i slutändan en jobbresa som kan ha ett ganska hektiskt schema så att de ska hinna runt till alla coola ställen där de ”hänger” och tar bilder.

Ok, då tar jag en rosa cupcake, det blir finare på bilden.

Jag personligen har tur som har en man som tycker om att fota, så jag kan ofta göra roliga saker ”på riktigt” och så är han snäll och knäpper av ett par bilder. Men när jag plåtar outfits med Ida tillexempel så är det en helt annan grej. Då är kläder och ställe förvalda och vi vet precis vart vi ska gå och vilken känsla vi är ute efter.

Jag har faktiskt som policy att vi alltid stannar och fikar någonstans så att det inte bara känns som jobb utan att vi faktiskt får chansen att hänga lite. Det tar längre tid och jag vet att många bloggare vill ta 5 outfits på så kort tid som möjligt, springer från plats till plats och hinner inte njuta alls av vad som är omkring dem. Det känns ganska trist, då försöker jag hellre förena nytta och nöje och göra båda så långt det går.

Men det är givetvis även business, det blir bara viktigare och viktigare att ha snygga bilder på bloggar och ribban sätts högre och högre hela tiden.

Här står jag, gravid, på tunn poolkant och stirrar.

Det jag vill säga är att det är viktigt att vara lika kritisk när man tittar på bilder online som när man läser information och texter. Det finns inga perfekta liv, bara för att man inte ser dessa människor ligga i sängen med influensa iklädd fläckig t-shirts med flottigt hår så betyder det inte att de inte gör det. Mest troligt är att de sitter och tittar på andra personers feed och undrar hur tusan de lyckas ha så ”perfekta liv” när de själva måste jobba så hårt för sina bilder.

Så går det runt runt och ingen är nöjd.

Inte konstigt att det ger ångest och får folk att känna sig misslyckade. Inte ens de som är på bilden lever det där perfekta livet som de visar upp. Det är bara hittepå och fantasi, så nästa gång, skjut ångesten åt sidan och titta på bilden som om den var från en glossig modetidning istället. Cool, fin och inspirerande, men inte naturlig.

Får ni ångest av perfekta bloggar och Instagram?

Hitta liknande inlägg här;

Not Everything is Black or White.
Find The Powerwoman In You
How To Deal With Real Life Trolls

For the English version, please click below. 

(more…)

Tess Montgomerys webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Mode
Emma Danielsson
Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Evelina Andersson
Lifestyle
Sophia Anderberg
Home
Jannike Ebbing
Mode
Imane Asry
Hälsa
Joanna Swica
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Mitra Javadi
Lifestyle
Fanna Ndow Norrby
Mode
Emma Fridsell
Mode
Paulina Forsberg
Mode
Mathilda Weihager
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Lifestyle
Cassandra Klatzkow
Lifestyle
Sara Che
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson