Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Current Obsessions

SE ALLT

health

My Body – 2 Weeks Post Birth

For the English version, please go to the bottom of the post.

Något som jag tror att många av oss är oroliga över när det kommer till graviditet och barn är just hur mycket det kommer att ändra kroppen och på vilket sätt. Inte bara hur vi ser ut, utan även hur vi känner oss både fysiskt och psykiskt. 

Jag tror att de flesta förstår att ja, kroppen kommer att ändras och att det är någonting som man får ta när man väljer att bli gravid. Det kommer även stundtal att göra ont och ibland får man skador som kan vara svårare att bli av med. Det är ett lotteri vart man hamnar i slutändan, men drömmen är väl att få vara ”sig själv” så mycket som möjligt och så snabbt som möjligt efter förlossningen.

Det finns de som har tur som knappt får några förlossningsskador alls och där magen sjunker tillbaka på en vecka. Men det är faktiskt ganska så ovanligt. Oftast så blir det ett par stygn, bristningar här och där, en mage som ser gravid ut ett tag längre och känns lite som en degklump, några extra kilo eller som i mitt fall ett nytt snyggt ärr i bikinilinjen.

Jag födde ju med akut snitt så jag har bara den erfarenheten att dela. Men det kan kanske vara intressant att läsa ändå, speciellt om ni som är gravida och kanske måste snitta ni med.

Bristningar – Då jag gick över 2 hela veckor så blev min mage helt enormt stor och det var även under dessa veckor som jag fick ett gäng bristningar. Om jag hade fött i tid så hade min kropp sett lite annorlunda ut än vad den gör nu, men det är ingenting som jag kan göra någonting åt. Det finns ingen mening att gråta över spilld mjölk helt enkelt. Jag gillar att man här i UK säger att man har ”earnt your tiger stripes”. Någon kallade dem även för ”flames” vilket jag tycker är lite kul.

Värt att komma ihåg är att bristningar även drar ihop sig med huden när magen går tillbaka, så de syns så himla mycket mindre än vad man tror att de kommer att göra.

Gravidvikt – Jag gick upp 16 kg under graviditeten. När jag vägde mig 3 dagar efter födseln så vägde jag precis lika mycket som dagen jag födde, dvs 63 kg. Då hade jag blivit av med en 4 kg bebis, massor med blod och allt fostervatten. Men eftersom att jag hade snittat så blev jag enormt svullen istället, så alla de kg som försvann under födseln hade blivit ersatta av vätska. Mina fötter såg ut som bakpotatisar med 5 små nypotatisar ovanpå, jag hade inga knän och kunde inte få på mig några skor eller byxor.

Det tog 4 dagar till innan vätskan äntligen började försvinna och jag började gå ner i vikt.

Sedan dess har det gått hyfsat fort, nu ligger jag på 55 kg, så 8 kg över min startvikt och jag går fortfarande ner varje dag. Det är viktigt att påpeka att det här inte är vikthetsande utan en process i kroppen som händer i de flesta fall efter en graviditet. Jag bantar eller tränar inte, det är helt enkelt vätska och annat som lämnar kroppen som egentligen inte ska vara där.

Magen – Som ni kan se på bilden som jag tog i fredags på Ace 2 veckors-dag så är min mage absolut inte borta än. Den har gått från att vara en 8 månadersmage efter förlossningen till att långsamt sjunka ihop. Att det tar lite tid har både att göra med att min mage var enorm och stod ut väldigt mycket, men även för att ett kejsarsnitt är ett stort trauma för kroppen. De har skurit upp livmodern och istället för att vara hel och kunna dra ihop sig, så måste den samtidigt även läka.

Jag tycker att den ser ganska rolig ut, som en liten ölmage… och jag hoppas på att den kommer att vara borta innan Ace fyller en månad. Vi får se, tar det längre så får jag ta det, man kan inte göra så mycket åt saken.

Återhämtning -Skillnaden mellan snitt och vaginal födsel när det kommer till återhämtning är i min erfarenhet att snittet gör att allting händer lite senare. Jag skulle vilja säga att det som mina vänner som födde vanligt var med om i vecka 1, hände mig under vecka 2.

Ett stort plus med snittet är att de ”städar upp” ordentligt i magen och man därför får mycket mindre blödningar efter. Sedan måste jag erkänna att själva ärret från snittet har varit ganska så smärtfritt. Det läkte fort och nu kan jag röra mig nästan precis som vanligt igen. Det är verkligen superskönt!

Andra saker att tänka på är att magmuskler, tarmar och allt annat som har flyttat på sig under 9 månader måste få lite tid på sig att hitta hem igen. Det är helt galet att kroppen vet hur den ska först flytta på allt och sedan flytta tillbaka hela rasket igen.

Sedan har vi ju amningsbrösten… var beredda på att få riktiga bomber dag 3-4 när den riktiga mjölken kommer. Det går över och de slutar vara hårda ganska snabbt, men stora kommer de att vara ett tag.

Summan hittills är att jag gärna vill bli av med magen så att jag kan ha på mig vanliga kläder igen, inte bryr mig så himla mycket om bristningarna och räknar med att behöva jobba lite för att tappa de sista gravidkilona. Men allt det här är mer än värt det när jag tittar på vad jag fick tillbaka.

Är inte kvinnokroppen fantastisk?!

Ni andra som har fött barn får jättegärna dela era erfaranheter, jag har ju bara en födsel att jämföra med, så det vore väldigt intressant att höra om fler. 

For the English version, please click below.

(more…)

Dreaming of Yoga…

For the English version, please go to the bottom of the post.

Det här inlägget innehåller annonslänkar.

Jag yogade mig igenom hela min graviditet och gick till och med när jag var i vecka 41 (och skrämde nog ett par av de andra tjejerna med min massiva kalaskula.) 

Så nu känns det ganska så tomt att inte få gå på yogan förrän om några veckor.

För att vara helt ärlig så har jag haft väldigt lite smärta i mitt snitt som hittills läker riktigt fint, så jag har haft en riktig tur. Men jag hoppas att det betyder att jag kommer att kunna gå tillbaka till yogan snart igen. Inte för att gå ner i vikt, utan för att få stretcha och röra på kroppen, ha lite me-time och frigöra lite endorfiner.

Nu har de faktiskt till och med post-pregnancy yoga på Yogahaven och då tar man med sin lilla skrutt. Det låter himla mysigt, så jag hoppas på att kunna gå så fort mina 6 veckor av vila är över.

Jag tror verkligen inte på att träningshetsa efter en graviditet, så lite lugn yoga är precis vad jag vill göra när jag känner mig redo… och jag tror minsann att jag ska införskaffa lite nya snygga träningskläder så att jag känner mig lite fin.

Jag tänkte göra ett inlägg om gravidkroppen efter förlossningen. Vi ser så ofta kändisar som ploppar ut en unge och ser ut precis som vanligt nästa vecka. Även om det händer för vissa så är det långt ifrån det normala, så jag delar gärna hur det har sett ut för mig om ni känner att det skulle vara intressant?



Mina Favoriter

Yogamatta – Casall
Grå/vita träningstights – Stronger
Ormprintstopp – Aim’n
Ormprintstights – Aim’n
Tränings BH – Bodyism
Sneakers – Nike
Blommig t-shirt – Röhnisch
Randig träningstopp – Olympia Activewear
Randiga tights – Olympia Activewear



For the English version, please click below.

(more…)

My Birthstory

For the English version, please go to the bottom of the post.

—-

Det har tagit ett tag att samla kraft för att sätta mig ner och skriva min förlossningsberättelse, mest för att det både är så himla känslosamt och även för att den är ganska så lång.

—-

Det känns på många sätt som om jag hade två födslar, en mindre bra och sedan en toppenbra variant till avslut. Jag ska göra mitt bästa för att sammanfatta den så gott som jag kan och har delat in den i 4 delar.

Hemma – Den spännande delen

Jag hade gått över 11 dagar och hade tid för igånsättning på dag 12 om ingenting hade hänt innan dess. Många skojade att det nog skulle sätta igång natten innan, bara för att.

De hade rätt!

Vid 3 på morgonen vaknade jag av värkar som var ca 4-6 minuter från varandra och varade i drygt en minut. Jag gick upp och fixade lite med sjukhusväskan och pillade med bebiskläderna innan jag väckte Garth. Vi var båda galet förväntansfulla! Han lagade lite gröt till oss båda och vi åt en väldigt tidig frukost med mig på pilatesbollen under varje värk.

Vid det här läget var värkarna kanske en 4 av 10 på smärtskalan, så ingenting för extremt och vi kunde fortfarande utan problem stanna hemma. Vi ringde dock in till birth centret och förvarnade att vi var på G.

Vi tände ljus, lyssnade på lugn musik och försökte slappna av så mycket som möjligt. I 6 timmar hängde vi i vardagsrummet och jag testade alla mina anding och visualieringstekniker för att se vad som skulle funka bäst när värkarna senare skulle bli starka.

Enda kruxet var att runt 8 på morgonen så började värkarna avta. De kom med allt längre mellanrum och vid 10 hade de avstannat helt. När vi ringde in till birth centret så sa de till oss att komma in direkt och att de ville börja igångsättningen ett par timmar tidigare än planerat.

Så vi åkte in och blev skickade till en ganska temporär igångsättningsavdelning som sjukhuset nyligen hade antingen startat eller flyttat.

Igångsättningsavdelningen – Den hemska delen 

Det märktes redan när vi kom dit att det mesta på den här avdelningen var ganska provisoriskt. Det var bara ett fåtal barnmorskor och vi låg 6 par i ett rum med draperier mellan.

De bestämde att jag skulle få hormontampongen som de sätter bakom livmodertappen för att öppna upp och få igång värkarna igen. Den ska sitta inne i 24 h och vi skulle få åka hem mellan. Toppenskönt!

Men först så var de tvugna att kolla hur öppen jag var.

När barnmorskan började undersöka så konstaterade hon att jag var 2 cm öppen, men sedan fick hon ett bekymrat uttryck i ansiktet. ”I can feel hair” säger hon. Det visar sig då att mitt vatten redan hade gått, antagligen så mycket som 48 timmar tidigare. Jag minns att jag hade känt ett par droppar på natten innan och bebisens huvud måste ha hamnat som en propp som stoppade vattnet.

Då ändrades planen direkt, för det blev helt plötsligt tidspress. Helst vill de inte att det ska gå mer är 3 dygn mellan att vattnet har gått och bebisen är ute, på grund av infektionsrisken. Så helt plötsligt blev vi inlagda och det blev bestämt att jag skulle få en gel på livmodertappen istället.

Jag har haft problem under de sista veckorna att Froggy varken ville fixera sig ordentligt och så låg han på sidan istället för mage mot rygg med mig. Så jag blev tillsagd att absolut inte luta mig tillbaka och bodde på en stol som jag satt på bakofram eller min pilatesboll när jag satt ner, så att den lilla inte skulle hamna rygg mot rygg.

Under tiden den här gelen funkade var jag dock tvungen att ligga på rygg i en hel timma. Det här visade sig vara en riktigt dålig idé, för vid det här laget hade mina värkar börjat igen och istället för att sitta framtill i magen och ner mot knäna så flyttade de bak till ryggen. Vad jag inte visste då var att den timman på rygg hade gett precis det resultatet som jag inte ville ha – Froggy låg nu rygg mot rygg och jag hade en sk ”back labour” som är kända som de värsta typerna av värkar då bebisens huvud trycker på mammans ryggrad. Man får även två värktoppar istället för en, så när jag trodde att det värsta var över så kom en till direkt efter.

Under 6 timmar kunde jag sitta på en boll i vårt lilla bås och ta värkarna helt ok, de låg kanske på en 7 av 10 på smärtskalan, men gick fortfarande att andas igenom. Sedan eskalerade det fort, jag började tappa kontrollen i toppen av värken och började råma som en galen ko. Jag hade hittat ett snabb liten höftrörelse som jag gjorde på bollen som lättade på trycket en smula, men det började kännas som om någon slet nedre ryggraden i bitar under värktopparna.

Jag märkte att vi skrämde de andra kvinnorna som låg och blev i gångsatta och för att få lite privat tid så lyckades vi hitta en tomt rum längre ner i korridoren, rullade över bollen dit och där kunde jag mua så högt jag bara ville in i Garths bröst och gå cirklar i rummet mellan värkarna. Här jobbade vi på i 6 timmar till innan Garth märkte att det började bli för mycket för mig. Värkarna var uppe i en 9 av 10 på skalan och jag tappade totalt kontrollen i toppen och hade kväljningar och skakningar. Då äntligen kom en barnmorska förbi… och erbjöd mig alvedon. Som jag tog och som givetvis inte gjorde ett jota.

Hon påminde mig även om att jag inte var i det aktiva stadiet ännu och berättade även att jag nu inte skulle kunna vara i Birth centret längre utan skulle åka till förlossningsavdelningen. Men inte förrän jag var 4 cm öppen.

Efter någon timma till letade Garth reda på en barnmorska och krävde en undersökning, vi måste ju vara uppe i 4 cm nu?!

Så jag blev ledd tillbaka till mitt lilla bås, fortfarande råmande och skakande. Att lägga sig ner för att bli undersökt var helvetiskt. Det gick inte att ta värkarna liggande och jag låg i spasmer under tiden. Barnmoskan deklarerade att jag fortfrande bara var 2 cm öppen och inte alls i närheten av att föda.

Vid det här laget var både jag och Garth i bitar och frågade om vi i alla fall kunde få lustgas? Med svaret att det inte finns lustgas på den här avdelningen, men att jag kan få opiat sprutan – det enda alternativet som jag absolut inte ville ta eftersom att opiaterna går genom moderkakan till barnet.

Men barnmorska pushade och pushade och det kändes så olustigt att ligga där med de andra kvinnorna som lyssnade att jag tillslut gav upp och sa ja. Så jag fick den där jäkla sprutan och den hade inte alls den effekten som jag hade hoppats på. Mina värkar kom kanske var 2-3 minut och istället för att kunna sitta på bollen så blev jag så borta att jag var tvungen att ligga ner i sängen på sidan och somnade mellan varje värk. Men så fort värken kom som var den precis lika stark som innan och jag låg i princip och torrjuckade i sängen och skrek som en ko.

Jag minns som tur var inte mycket av timmarna efter det.

Nästa minnesbild är när en kvinna dök upp med en tub lustgas där någonstans mellan värkar och dimman i mitt huvud. Det visar sig att Garth hade fått totalt nog och hotat med att bära ner mig till bilen och ta mig till ett annat sjukhus om de inte såg till att jag fick ordentlig smärtlindring direkt. Och det funkade!

Med lustgasen blev helt plötsligt allting lite mer hanterbart. Jag vaknade till mer och kunde dra riktigt djupa tag under värkarna och situationen blev mycket mindre hysterisk. Dock så var smärtan uppe i en 10 av 10 och jag trodde på allvar att jag skulle dö. Tårarna strömmade och jag som annars skulle kalla mig själv ganska tuff var helt och hållet slagen.

20 timmar efter att ha blivit igångsatt minns jag som i en dimma hur två barnmorskor dök upp och uttalade de magiska orden ”Du ska upp till labour ward nu”. Eftersom att jag inte var mer än 2 cm öppen och knappt hade haft några besök av barnmorskor så hade de inte blivit informerade om att ta med en säng ner utan jag var tvungen att gå själv upp till avdelningen.

Men jag gjorde direkt en deal med dem. Om de ser till att jag får en epidural så fort jag kommer fram så kan jag palla att ta de 4-5 värkar som det skulle ta för oss att nå dit till fots. Så vi började gå och så fort en värk kom som stod jag och skrek in i Garths bröst och hittade någon form av larvigt litet salsasteg som hjälpte mig att lätta lite på trycket i ryggen. Det fick Garth att skratta mitt i allt och det gjorde mig lite glad. Sedan var det bara att räkna ner…

och vet ni vad, det stod en väldigt trevlig läkare redo att ge mig epiduralen så fort jag nådde till rummet.

Labour ward – Den bra delen

Jag sken som en sol från och med att jag steg in i rummet. Alla var så snälla och verkade ganska chockade över hur illa däran jag var. Jag fick ta två värkar med lustgasen innan vi fick in epiduralen och helt plötsligt så blev hela kroppen helt varm och ALL smärta bara försvann. Det var FANTASTISKT, lätt en av de bästa stunderna i mitt liv. Jag hade kunnat pussa hela teamet, det var helt underbart efter det helvetet jag precis hade gått igenom.

Eftersom att jag fortfarande bara var 2 cm öppen så bestämde man att jag skulle få hormondroppet för att hjälpa till lite på traven. Jag kunde se hur mina värkar kom tätare och tätare på monitorn, men jag kände ingenting. Barnmorskan sa åt oss att försöka sova lite och jag slocknade på sängen och Garth på en beanbag i 4 timmar medan droppet verkade.

Helt plötsligt rusar en läkare in och börjar be mig att vända på mig i olika positioner. Ett alarm gick och rummet blev fullt av människor som klämde, kände och flyttade på mig. Froggys hjärtljud hade gått ner och verkade inte komma igång igen, så de stängde direkt av droppet och bestämde sig för att försöka få hål i de hinnorna som var kvar för att kolla fostervattnet.

Ut forsade massor med blod och bajs. Froggy hade bajsat i fostervattnet och det blev bråttom. De gav oss ett par minuter ensamma att prata igenom våra val. Vi kunde antingen gå till akut snitt eller så kunde de stabilisera Froggy och fortsätta naturligt, men jag var fortfarande bara 2 cm öppen.

Valet var enkelt – snitt utan tvekan! Jag deklarerade till varenda person som kom in i rummet att jag var jätteglad att ta ett snitt, (jag måste nog ha varit lite hög fortfarande). Läkarna höll med om att det var ett bra beslut och jag rullades iväg för operation.

Kejsarsnittet – Den underbara och supercoola delen!

Ett par minuter senare låg jag inne i operationssalen, Garth fick på sig snygga kläder och ett stort skynke spändes över min mage. Alla personerna i rummet (ca 10-14 st) presenterade sig och sitt yrke och jag avslutade glatt med ”I’m Tess and I am a Mom-to be”. Vid det här laget var jag euforisk, jag bara låg och log.

Någon sa att jag skulle få något som gav tryck mot bröstet och efter någon minut kände jag precis det och informerade glatt Garth om att nu måste de nästan vara klara med förberedelserna. Men när jag tittar upp mot honom så står han och gråter och jag fattar verkligen ingenting. Sekunden efter hör jag världen högsta ”Oooäääää Oooäää Oooäää från bakom skynket. Jag fattade ingenting, de förberedde ju bara, jag hade ju inte känt något?

Så sänkte de skynket och Garth deklarerade högt att det var en pojke. Gud vad jag grät! Jag fick upp Ace på bröstet direkt efter att han var vägd och kollad och han såg ut som en liten röd arg farfar. Garths lilla röda farfar för det syndes direkt att han hade Garth’s näsa. Han var även nästan 4 kg, så en rejäl liten grabb.

Vad jag inte visste under tiden var att trycket på bröstet hade varit en läkare som hängde på magen för att trycka upp Ace så långt som möjligt medan de skar längre ner. Garth berättade senare att läkaren som drog ut honom hade sagt ”Bloody hell – it’s big!” och att de även hade nämnt att han låg rygg mot rygg och hade lossnat från bäcknet. Inte konstigt att mina värkar inte gjorde något. Man önskar bara att någon hade kommit på det lite tidigare…

Allt som allt tog födseln 32 timmar, men det är lätt de sista 5 som jag kommer att välja att minnas för resten av livet. Vi kommer att anmäla igångsättningsavdelningen som vi låg på innan och förhoppningsvis kommer ingen att behöva gå igenom samma sak som jag gjorde där.

Jag kommer även lätt att välja att göra ett snitt med nästa barn, det kändes helt rätt för mig.

Världens längsta inlägg som fick mig att gråta både en tår och två medan jag skrev. En dålig start med ett fantastiskt avslut och jag kan inte vara mer tacksam att jag har en frisk liten 10 dagars son sovande bredvid mig just nu. 

Ace <3

For the English version, please click below. 

(more…)

Tess Montgomerys webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Elin Johansson
Man
Niklas Berglind
Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Sandra Beijer
Home
34 kvadrat
Hälsa
Ida Warg
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Mode
Emma Danielsson
Home
Andrea Brodin
Lifestyle
Vanja Wikström
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Makeup by Lina
Hälsa
Josefines Yoga
Lifestyle
Susanne Barnekow
Mode
Fanny Ekstrand
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Tess Montgomery
Mode
Paulina Forsberg
Hälsa
Fannie Redman