Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

My Spring Favorites

SE ALLT

Move & Work

For the English version, please go to the bottom of the post.

Vad glad jag blir att läsa att det faktiskt finns de som har känt den där rosiga känslan direkt efter födseln av sin lilla. Det ger hopp och förhoppningsvis får även jag chansen att känna så när vi får skrutt nummer två så småningom.

Det är så himla viktigt att vi alla delar våra erfaranheter och att det inte finns rätt eller fel sätt att känna när det kommer till den här typen av livsomställningar. Det är lätt att döma om man inte är i samma situation, men vi ska alltid komma ihåg att vissa saker går inte att föreställa sig om man inte har gått igeom dem själv.

Jag hade önskat att få färre historier av ”min förlossing var hemsk…”, ”du kommer ALDRIG att sova igen” och fler ”det kommer att vara riktigt jobbigt i början, men det blir bättre efter 3 månader ungefär, håll ut!”. Jag var även för påverkad av alla rosiga bebisbubblor som jag hade sett i andra bloggar och från vänner som kanske inte riktigt ville dela allt för mycket (möjligtvis i rädsla av att skrämma upp mig), så skillnaden mellan min förväntning och vad som sedan blev var väldigt stor.

Sedan tror jag som någon sa i kommentarerna att man glömmer fort. Jag kommer inte längre ihåg smärtan från födseln utan bara tillfället då Ace kom upp på bröstet och lyckan var total. Men sedan kom det 3 riktigt tuffa månader och nu känns allting verkligen sådär rosigt som jag hade tänkt mig.

…fast i natt var det inte särskilt fluffigt alls.

Stackars Ace hade sin 3e omgång vaccinationer och var helt ok på dagen, men vid 7-8 på kvällen fick han 39 grader feber som inte ville gå ner, vi gav honom paracetamol, men det gjorde ingen skillnad. Tillslut ringde vi sjukvårdsupplysningen och väntade på att en doktor skulle ringa tillbaka.

Vi missade tyvärr det första samtalet där någongång vid 3 på natten och sedan fick vi inte prata med någon förrän 8 på morgonen och då mådde han redan lite bättre. Men stackarn hade feber i 9 timmar om inte mer. Vi turades om att vaka hela natten och om jag hade vetat att vi inte skulle få prata med en läkare förrän så sent efter så hade vi åkt in till akuten istället.

Det är en riktigt hemsk influensa-epidimi i London i år, så vi ville verkligen lämna det till sista möjliga utväg att åka in och sätta oss på akuten, speciellt eftersom att det ändå är vanligt med feber efter vaccinationer. Nu är det skönt att han mår bättre, men fy vad läskigt det var. Han var helt kokhet och låg och skakade när det var som värst.

Så i dag är fokus på att vila, både för mig, Garth och för honom. Vi har inte vabb här på samma sätt, så Garth jobbar hemifrån i dag och dricker mycket kaffe… Själv passar jag på att bläddra i min nya fina coffee table bok ”Move and Work” som jag fick av Malene Birger på eventet häromdagen.

Det är dagar som i dag som jag är extra tacksam att vår fina vän Amy som är en raw chocolate chef har skickat över ett helt gäng olika glutenfria, vetefria, vitt socker fria och mjölkfria godsaker till oss. Jag förstår inte hur hon lyckas få allting smaka så fantastisk gott utan allt det där! Det blev en ”Snickers slice” och en kaffe när Ace tog en tupplur.

I morgon är det dags att ta nya tag och hoppa på planet hem till Sverige för att gå på Harrys dop.

For the English version, please click below.

 

I’m soo happy to hear that some people actually got to experience that elusive ”baby bubble” right after their little ones were born. It gives me hope that maybe one day when we have our second one, it might be a little bit easier and more like what I had imagined.

I think it’s really important that we share our experiences and to know that there is no right or wrong way to feel in these situations. It’s really easy to judge others, but some things are just not possible to try to imagine unless you have been there yourself.

I wish I would have heard fewer stories od ”my labour was soooo horrible” and ”You will NEVER sleep again” and more ”yes, it will be really really hard in the beginning, but hang in there and it will all get a lot better”. I also realise now how affected I was on tv, other blogs and possibly even some of my friends who had painted this picture of utter bliss as soon as the baby was out. I guess people don’t want to scare you, but it does give you quite the reality check when the difference between the expectation and real life becomes apparent.

I also agree with the person who wrote in the comment that you do forget the bad stuff pretty quickly. Our brains are clever, I have already forgotten all about the pain I felt in labour and can only remember the happiness I felt as Ace came up on my chest. After this, there were 3 pretty hectic and confusing months, but now everything is finally as pink and rosa as I had imagined.

…except last night was anything but.

 

Poor Acie had his 3rd set of vaccinations and was completely fine after. Then around 7-8 at night all of a sudden from nowhere he got a 39 degree fever that would not go down. We gave him calpol, that didn’t’ seem to make any difference at all. In the end, we dialled 111 and waited patiently for a gp to call us back.

Unfortunately, we missed the call at 3 sometime in the morning and didn’t get another callback until 8! Poos Ace have a high fever for 9 hours if not more. If we would have known it would have taken so long to get a call-back we would have gone to the A&E instead. But since there is a pretty bad flu-epidemic in London at the moment it was really our last option, especially since we are told to expect a fever after immunisations.

 

I’m so glad he is feeling better now, but it was pretty scary there for a while, he was soo warm and shivered. We took turns watching over him during the night, so today has been all about rest. Garth is working from home and having loads of coffee and I took a moment to flick through my new coffee table book ”Move & Work” by Malene Birger I got at the event the other day.

Days like today I’m extra happy that our lovely friend Amy, who is a raw chocolate and dessert chef have stocked our fridge and freezer with dairy, wheat and refined sugarfree goodies. I have no idea how she makes it a taste so naughty without anything bad in them. Today I had a ”snickers slice” and a coffee when Acie had a nap.

Tomorrow we are off on new adventures since we are getting on a flight to Sweden to go to Acies cousin Harry’s christening.  

 

 

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
5kommentarer
  • Vi gick igenom en magsjuka med vår sju-månaders över nyår.
    När jag själv inte var helt frisk från magsjuka heller.
    Och vi var 60 mil hemifrån.

    Hua. Hon hade diarre’ och feber. Satt på akuten på nyårsafton och tvingade i henne vätskeersättning var femte minut under några timmar.
    Eftersom febern inte hade lagt sig till morgonen därpå så fick vi åka till akuten igen, satt där fem timmar med lååång väntan mellan provtagningar osv. Bland annat få henne att kissa i en mugg…

    Det var fruktansvärt att se henne så utmattad och ledsen. Men stor glädje när riktiga Moa kom tillbaka! Dock blev hon förkyld direkt efter.
    Aningen trötta föräldrar här..

    Caroline 2018-01-26 22:22:39
    Svara
  • Så specifika önskemål på berättelser är kanske inte realistiskt?
    I början berättade du om hur du inte ville bli påverkad av negativa berättelser och då är det väl klart att folk tolkar det som att du menar alla negativa berättelser. Hur ska andra kunna bedöma vad du vill höra när du kommer på dessa önskemål i efterhand.
    Tycker det är väldigt svårt för man vill inte skrämma någon med sina berättelser som inte önskar det, medan andra klagar på att folk inte delar med sig av ”verkligheten” när de själva inte tycker att bebisbubblan fångar en med storm.

    Natalie 2018-01-26 11:22:40
    Svara
  • Läskigt med febern! Men skönt att han mår bättre…

    Jag har funderat en del på det där med alla berättelser man får höra när man är gravid. Jag tänker lite att problemet är väl egentligen inte att någon berättar ”sanningen” om jobbiga förlossningar och sömnbrist om det är så att man ställer frågan. Problemet är väl egentligen, upplevde jag i alla fall, alla som ska berätta hur det egentligen ligger till, eller dra till med en skräckhistoria utan att man bett om det? Jag hade själv en fruktansvärd förlossningsupplevelse. Så pass att både jag och maken har svårt att föreställa oss att vi kommer våga skaffa fler barn. Men det jag försöker bära med mig är att jag absolut kan berätta om min upplevelse om någon kompis exempelvis faktiskt frågar mig hur min upplevelse var, men att jag inte ska pracka på första bästa gravida bekanta min upplevelse utan att de har frågat. Det kan ju faktiskt gå helt annorlunda för dem.

    Sen är det ju inte särskilt konstruktivt att dra till med att ”du kommer aldrig mer få sova” till någon som är preggo. Jag tror att alla som skaffar barn är inställda på det. Sen kan man inte riktigt föreställa sig hur det verkligen blir ändå. Jag trodde faktiskt att jag skulle hantera sömnbristen mycket bättre än jag gjorde, men det går ju inte helt att förbereda sig på de hormonpåslag och annat som stormar i kroppen, för det liknar åtminstone ingenting som jag upplevt tidigare.

    Sååå… jag försöker vara ärlig med min upplevelse om att jag inte tyckte att de tre första månader var särskilt kul, samtidigt som jag försöker vara tydlig med att det är helt och hållet min upplevelse. Så mycket mer vet jag inte om man kan göra…

    Carolin 2018-01-25 21:31:14
    Svara
  • Så jobbigt när de små är sjuka. Skönt att febern gick ner till slut! Jättebra att lyfta dessa ämnen. Men för alla blir det inte bättre efter tre månader. Är ganska vanligt att de 6 första månaderna är tuffa också. Är så otroligt tacksam att vi är en stor umgängeskrets där alla delar med sig. Är många av dem som precis klarat sig igenom första halvåret. Men som tur finns det ju hjälp att få och vänner och familj som kan avlasta. Sen är ju både föräldrar och bebisar individer och oerhört olika. Men tror precis som du att får allas erfarenhet ta plats hjälper vi varandra. Och i slutändan löser det ju sig och man glömmer fort hur jobbigt allt varit.

    C 2018-01-25 20:29:51
    Svara
  • Usch vad läskigt!! Bävar för den känslan av otillräcklighet när de blir sjuka 🙁
    Skönt att han mår bättre <3

    Hannah 2018-01-25 20:13:51
    Svara

senaste från Mode

Tess Montgomerys webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Elin Johansson
Mode
Mathilda Weihager
Home
Jannike Ebbing
Mode
Paulina Forsberg
Hälsa
Joanna Swica
Lifestyle
Susanne Barnekow
Hälsa
Foodjunkie
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Makeup by Lina
Hälsa
Sassa Asli
Home
34 kvadrat
Hälsa
Fannie Redman
Hälsa
Jenny Sunding
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson
Lifestyle
Marie Serneholt
Mode
Emma Danielsson
Lifestyle
By Momo
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Mode
Fanny Ekstrand
Hälsa
Josefines Yoga
Man
Niklas Berglind