Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

My Summer WishList

SE ALLT

Sanningen Om Att Få Barn // The Truth From A New Mother

For the English version, please go to the bottom of the post.

Hej från bebisbubblan! 

…den frasen känner vi igen eller hur? Och jag kan helt ärligt säga att jag är i den nu när Ace är 4 månader och det är helt underbart. MEN så kände jag absolut inte i början. Jag fick en rejäl reality check de första veckorna efter jag fick barn och kände mig som världens uslaste mamma för att jag kände så. Förväntningarna innan var väldigt rosa skimmrande, alla är ju så himla lyckliga precis när de har fått barn…eller?

För mig var det varken rosa eller skimmer, det var mest förvirrande. Det kändes som att jag hade åkt in till sjukhuset, gått igenom en otroligt smärtsam operation, någon hade plockat fram en bebis ur något förråd och gett till mig och sen var det tack och hej. Ace kändes som världens största tamagotchi och jag var helt livrädd över att göra något fel eller att något skulle hända honom.

I samma veva så var amningen absolut inte så naturlig som alla ”specialister” hade predikat. ”Om det gör ont att amma så gör du fel”, BULLSHIT! Jag känner inte en enda person som inte har haft problem med amningen och tyckt att det har både varit krångligt och gjort ont, även om de flesta precis som jag har gjort helt rätt. Det spelade ingen roll att Ace ammade helt perfekt, mina bröst gjorde svinont ändå. Så kan vi lägga till D-Mer och i vecka 3 fick jag även mjölkstockning och en rejäl bröstböld på det. Amning är skitsvårt, kan folk inte bara vara ärliga med det istället?

Ace är inget fan av ”tummy time”, men det är viktigt för att stärka hans rygg och nackmuskler. Så han får hänga med alla sina fluffiga vänner för att det ska bli lite roligare.

Jag fick frågan tidigt om man faktiskt älskar sitt barn direkt och jag svarade att det gör jag absolut. Det stämmer, jag älskade honom direkt, men förälskad blev jag först efter månad 3. Innan dess var han en liten gullig sak som jag inte riktigt kunde kommunicera med och som jag bara var glad över att ha hållit vid liv ännu en dag. Jag kände honom inte och för att vara helt ärlig så fanns det inte mycket att lära känna. Han var mest som en liten söt snigel som låg där och ville amma hela dagen. Mina dagar var världens längsta gissningslek. Mat? Blöja? Rapa? Sova? Mer mat? Vad behöver den här lilla kraken egentligen?

Jag kände mig otroligt låst under de första veckorna.

Mina dagar var fyllda av att amma, amma, amma, oroa mig och amma lite till. Jag kunde inte äta, gå på toa eller ens öppna dörren om ett bud kom. Ofta satt jag i samma position på soffan som Garth hade lämnat mig på morgonen när han kom hem igen. Jag hade på sin höjd lyckats få i mig ett glas vatten. Att jag höll liv i den här bloggen var en riktigt mirakel och om Ace inte hade sovit 6 timmar på raken redan från början så hade ni antagligen inte hört ifrån mig alls under den första månaden.

Värst var vecka 3 då Garth var tillbaka på jobbet och jag var helt själv med det enorma ansvaret att ta hand om en så liten bebis för första gången i mitt liv. Hade det inte varit för att Olive behövde promenader hade jag antagligen inte lämnat hemmet alls under den veckan.

Det var inte kul, alls.

Jag var rädd att jag hade post partum depression och frågade runt bland mina vänner som hade fått barn samtidigt. Till min stora förvåning så kände varenda en precis likadant som jag. Inte en enda person i min vänskapskrets eller NTC grupp har haft den där j*kla bebisbubblan som folk snackar om och alla kände vi oss lika förvånade och lurade. Jag känner fortfarande ingen som har njutit av att ha en bebis i början… dessa kvinnor existerar kanske, men jag har inte träffat en ännu.

Som tur är jag medlem i ett par riktigt stora grupper på Facebook med nyblivna Mammor och jag insåg ganska snabbt att hur jag kände verkade vara väldigt vanligt och det fick mig att må mycket bättre.

…men oftast tröttnar han ganska snabbt och faceplantar istället. 

Det jag vill säga med det här inlägget är att det måste bli ett slut på förskönandet av första tiden med bebis. Ja, vi får höra att det är tufft och att man inte får sova mycket. Men det är ju absolut inte enbart sömnen som är det jobbiga, det är ju ansvaret, amningen och förändringen i livet! Vi måste få gå in i föräldrarskapet med öppna ögon och vara tillåtna att sörja våra gamla liv utan att bli stämplade som deprimerade.

Det tog 3 månader innan jag kan säga att jag verkligen började njuta av att vara Mamma. Innan jag hittade självförtroendet och lärde känna Ace tillräckligt mycket för att kunna slappna av och tycka att det var roligt och mysigt. Visst hade jag glimtar av det innan dess, men mest hade jag dålig samvete för att jag inte tyckte att allting var sådär toppen som jag hade förväntat mig.

Den dagen jag får ett till barn så kommer jag i alla fall gå in i graviditeten och veta vad jag har att förvänta mig. Att första tiden kommer att vara tuff, men att efter 3 månader ungefär så kommer allting att bli sååå mycket lättare och då kommer jag att kunna njuta. Jag önskar verkligen att jag hade haft den insikten redan den här gången, att folk hade varit lite ärligare. Det är ok att i princip avskriva 3 månader av sitt liv, om man är beredd på det och vet hur enorm belöningen är sen. Men att kastas in i det och förvänta sig någon rosa bebisbubbla, det var bara förvirrande och fick mig att tro att det var något fel på mig.

Har vi någon person här inne som med handen på hjärtat kan säga att de njöt av första tiden som nybliven Mamma? Jag skulle bli väldigt glad av att höra att den erfarenheten faktiskt existerar och att det inte bara är hittepå för att vi ska få fler bebisar i världen. 

Som alltid är det här min personliga erfarenhet ( och den här gången även vissa vänner och andra mammor jag har stött på). Jag skulle kunna ta den ”enkla” vägen och bara fortsätta spä på hela rosa bubblan som bloggare. Men jag känner samtidigt att jag har ett ansvar att ge er min sanning. Jag är faktiskt inte rädd för att bli kallad för en ”dålig Mamma”, för i slutändan är det bara en enda person i hela världen vars åsikt spelar någon roll och det är Aces. 

For the English version, please click below.

Hej from the baby bubble!

…we have all heard that frase haven’t we? And honeslty I can hand on heart say that I’m in that bubble right now, but it took until Ace was 4 months old, because I really didn’t feel like this from the start. I had a massive realitycheck the first few weeks after having a baby and I felt like a terrible Mum for feeling that way. My expectations were of a pink shimmery cloud of happiness, everyone is sooo happy when they have a newborn aren’t they?

I saw no fluff nor any shimmer and it really confused me. I felt like I went to the hospital, had a big painful surgery, someone went and got a baby from a storage room, handed it to me and sent me home again. Ace was the worlds biggest Tamagotchi and I was terrified of doing anything wrong or that something was going to happen to him.

On top of this breastfeeding was not at all what I had expected. I was told it was ”easy and painless” if it was done ”right”. Well, Ace had a great latch, but my boobs still hurt like hell. I call BULLSHIT on the whole thing, I don’t know one person who didn’t find breastfeeding painful in the beginning. And if you add D-mer, mastitis and breast abscess to the whole thing, it has been a rough ride for me. Breastfeeding is really hard, why don’t they just tell us?

Ace is not a fan of ”tummy time”, but it’s important for his back and neck muscles. So I make sure he gets to hang out with his fluffy friends to make it a bit more fun.

I got the question early from a reader if I loved him straight away and I say yes I do love him. And I did, but I wasn’t in love with him until after month 3. Before then he was this adorable little thing that I couldn’t really communicate with and I was just happy to keep alive. And to be honest, it wasn’t much there to get to know. He was like this cute little slug who just wanted to lay there and breastfeed all day long. My days were the longest game of guessing. Food? Diaper change? Sleep? More food? What does this little creature need?

 

I felt incredibly locked the first few weeks.

My days consisted of feeding, feeding, feeding, worrying and feeding some more. I couldn’t eat, go to the loo or even open the door if there was a delivery. Often Garth would find me in the same position on the sofa as when he left and I would max have had a glass of water or two (if I could reach them with one arm). That I kept this blog alive was a bloody miracle and if Ace wouldn’t have slept 6 hours straight you would honestly not have heard from me in the first month.

Worst was week 3 when Garth went back to work and I had to take on the full responsibility of taking care of such a tiny baby all on my own for the first time in my life. If Olive wouldn’t have needed her walks I probably wouldn’t have dared to leave the house at all that week.

 

It wasn’t fun and not at all what I had expected.

I started to worry that I had postpartum depression and decided to confide in a few of my friends who also had babies the same month. To my surprise, they all said they felt exactly the same. Amongst all my friends and my NCT group, not one single person had the mysterious baby bubble everyone kept talking about and expected. they felt just as confused and cheated as I did. I still don’t know one single person who truly enjoyed having a newborn in those first few weeks. These Moms may exist, but I’m yet to meet one.

Luckily I’m a member of some massive Facebook groups with new Moms and I realised quickly that what I felt seemed pretty common and it made me feel a lot better.

…but most of the time he gets tired and bored really quickly and face-plants instead. 

What I want to say with this post is that the whole baby-bubble chat needs to stop. Yes, people say it’s tough with the sleeping in the beginning, but there is soo much more to it. What about the massive responsibility, the breastfeeding and the huge change from our old lives? We must be allowed to enter parenthood with open eyes and get to mourn our old lives without getting branded as depressed.

It took 3 months before I can truly say I enjoy motherhood. It took this time to find my confidence, to stop worrying and to get to know Ace enough to relax and have fun. Sure I had glimpses of it before then, but mainly I felt really bad about not being in that damn bubble and thinking everything was amazing as I had expected to.

The day we have a second baby I will enter pregnancy and know what to expect. The first time will be pretty rough, but after about 3 months things will get a lot easier and then I will be able to enjoy. I wish I would have known this earlier and that people would have been a bit more truthful about the reality of being a parent to a newborn. It’s completely fine to basically write off 3 months of your life if you are expecting it and know how big the reward is later. But to think you are entering a glossy baby bubble is just confusing, unfair and made me think something was wrong with me.

do we have anyone in here that hand on heart can say they truly enjoyed the first time as a new mother? It would be amazing to hear that you exist and aren’t just made up for us to have more babies in the world.

As always this is based on my experience (and this time some friends and other Mums I have met). I could easily take the glossy route as a blogger and just pretend it’s all amazing and easy. But that wouldn’t be the truth and I think it’s important fo rme to share my reality. I’m actually not too worried about being called a ”bad Mum” since the only persons opinion that truly matters is Ace’s. 

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
50kommentarer
  • Tack, tack, tack för att du delar med dig och lyckas sätta ord på exakt hur jag har känt. Så modigt och även så viktigt!!

    Pamela 2018-02-04 21:43:48
    Svara
  • Hej <3 Min lilla tjej fyller 3 månader om 10 dagar och jag kanske inte var i ngn rosaskimrande bebisbubbla från dag 1, men jag har aldrig (bortsett från när jag hade baby blues i några dagar) känner att det har varit jättejobbigt. Men jag är förvisso den där personen alla hatar som hade en jättelätt graviditet, jättelätt förlossning, amningen fungerade på en gång och gör inte ont alls, får sova 12 timmar varje natt och har en superglad bebis 90% av tiden.. Så kanske är lättare för mig att säga att jag har levt i en bebisbubbla ganska omgående. Men är viltigt att belysa för folk att det kan bli så också – allt behöver inte kännas supertufft i flera månader ❤️

    Linn 2018-02-01 12:13:18 http://nouw.com/linnotterbeck
    Svara
  • Bra skrivet, dina första månader stämmer så överens med mig och mitt barn. Haft samma upplevelse/förlopp som dig/er. Min dotter är snart 5mån och det börja räta ut sig vid ca 4mån för oss. Men nu när hon snart är 5 mån går tankarna istället kommer det bli svårt igen? Eller fortsätter dagarna att flyta på? Känner mig på spänn ändå trots dagarna är bra(sover dock oroligt om nätterna).
    Det är en dans på rosor med bebisar men en dans med tuffa och påtagliga steg.

    Frida 2018-01-31 22:24:00
    Svara
  • Hej, jag är en av de mammorna som hamnade i den sköna bubblan i stort sett direkt. Efter två dagar fick mitt barn gulsot och fick stickas massa gånger i huvudet, det var riktigt jobbigt men allt annat älskade jag. Visst, det gjorde ont att amma men ändå tyckte jag att det var mysigt. Jag älskade min bebis redan i magen och blev störtkär när han hamnade på mitt bröst efter förlossningen och har sedan haft denna förälskelse hela tiden. Har istället undrat när den ska lugna ned sig lite så jag kan vara ifrån honom ibland. Har varit på bio några ggr men saknar honom efter bara någon timme. Helt sjukt. Är bara så lycklig att jag blev gravid, att förlossningen gick bra och att mitt barn mådde bra när han blev förlöst. Jag kan sakna ensamtid ibland, självklart! Men jag behöver väldigt lite innan jag vill tillbaka till honom. Det enda jag saknar är sömn!

    Sussi 2018-01-29 15:14:04
    Svara
  • Ja, jag är en av de rosaskimrande mammorna 🙋 Min son är nu 6 månader och jag har njutit fullt ut varje dag. Med handen på hjärtat kan jag ärligt säga att livet som mamma varit fantastiskt varje dag. Jag har verkligen svävat på rosa moln ända sedan förlossningen. Dock upplever jag att merparten av alla nyförlösta mammor i min närhet inte känner som mig. De har också känt sig låsta, förvirrade och tvivlat på sitt moderskap. Detta har skapat en gnagande känsla inom mig och jag börjar bli nervös inför att skaffa ett syskon till vår August. Kommer vi verkligen ha sådan tur att vi får en lika snäll bebis nästa gång? Och är det möjligt att förlossningen kan gå lika snabbt och smidigt en gång till? Jag tror att anledningen till att jag fortfarande lever i denna rosaskimrande bubbla är för att vi har haft en otrolig tur. Förlossningen var snabb, relativt smärtfri och inga känningar efteråt alls. Amningen går strålande och jag har inte upplevt någon smärta insamlandet med den. Vi har fått en otroligt snäll och glad liten son som sover väldigt bra. Jag hade ställt in mig på att första tiden med bebis skulle vara kämpig och jobbig. Men för mig och min sambo har det varit tvärt om, allt har blivit så mycket bättre sedan vår lille August kom. Det kanske låter klyschigt, men han har verkligen berikat vårt liv sedan dag 1. Samtidigt kan varken jag eller min sambo släppa tanken vad som kommer hända den dagen det är dags där ett syskon. Vi har förstått att vi haft en otrolig tur och det känns som att vi kommer ”få igen” nästa gång. Vill verkligen känna pepp inför nästa förlossning, men är bara rädd för att råka ut för allt negativt jag får höra bland mina vänner.

    Jessica 2018-01-29 13:23:08
    Svara
  • Jag kände precis som du när första barnet kom. Men när lillebror föddes var allt precis sådär rosaskimrande som jag tidigare bara hade läst om men inte upplevt själv.

    Mia 2018-01-28 09:18:01
    Svara
  • Fint att du berättar, tror det hjälper många i samma sits. Jag har tre barn och jag måste säga att jag njuter av bebistiden mer och mer för varje barn. Just vad det gäller det här tror jag faktiskt att erfarenhet hjälper (jag hoppas jag inte trampar någon på tårna här, det är verkligen inte min mening!). Med min minsta skrutt så är jag trygg nog i min roll som mamma för att inte oroa mig alltför mycket, samtidigt som jag vet att det mesta är faser som man tar sig igenom. Jag inser även att han är min sista bebis och njuter därför så enormt. That said – jag upplevde inte amningen med något av mina barn som svårt direkt, däremot hade jag önskat att jag vetat hur mycket tid det tar i början, hur mycket vätska man bör få i sig (kanske inte så svårt att räkna ut i och för sig he he) och att de första veckorna är bara amma amma amma. Med min första blev jag stressad av det, men med min sista så tyckte jag det var en ren lyx att sitta i soffan och ha honom vid bröstet.

    Hanna 2018-01-25 21:50:07
    Svara
  • Hej Tess,
    Jag tyckte att det var helt fantastiskt när min dotter föddes. Lättare än vad jag föreställt mig. Levde länge i “bebisbubblan”. Hade en fin graviditet, och förlossningen var mkt lättare än jag trott. Amning aldrig några problem. Helammade dem första fem och halv månaderna tills hon började med sin första mat. Men ammade tills hon var 2 år och 1 månad. Jag, min dotter och min man levde ensamma (utan familj) i Barcelona. Jag känner att jag drog en vinstlott i allt. Även fast hon inte sov igenom nätterna, hon ville alltid amma ett par ggr på natten. Men istället har hon aldrig varit den som vaknar tidigt på morgonen så det har kompenserat. Vi har rest mycket och hon har alltid acklimatiserat sig. Aldrig sjuk, feber 3 nätter på 4 år. Jag har läst en del men framförallt litat på min egen känsla när det gäller min dotter. Och det har gått över förväntan. Jag är fantastiskt glad över att jag fick uppleva en fin bebistid, jag tyckte det var helt magiskt… Men jag vet att många inte har det så… Men ville dela med mig då du gärna vill höra andra mammor och deras upplevelser.

    Johanna 2018-01-25 21:03:06
    Svara
  • TACK för detta inlägg!!!! Fick min bebis för 8 dagar sedan och precis som du blev jag snittad efter 26 timmar och öppen 10 cm i 4 timmar. Tycker kroppen känns hemsk och bebis är lite läskig typ, har redan ångest över att hans pappa börjar jobba om en vecka!!

    Patricia 2018-01-25 19:47:04
    Svara
  • Jag känner fullt och helt igen mig MEN det var en helt annan sak med andra barnet, då njöt jag till fullo från dag 1 men då var jag ju inte lika rädd och mycket mer van plus hade rimliga förväntningar 🙂

    Ida 2018-01-25 19:36:43
    Svara
  • Ja det där med den rosa bebisbubblan… När man är gravid är det så mycket fokus på vad som händer varje vecka och så den stora förlossningen som är målet. Sen tänker man liksom inte så mycket längre, framförallt pratar inte om vad som händer sen. Förutom det praktiska då. Men det är ju efter förlossningen allt börjar, med att ta hand om en annan människa som inte kan berätta hur den känner, som också är i en helt ny situation. Samtidigt som man har sömnbrist och hormoner en masse. Jag kommer ihåg när mitt första barn var ett par månader och jag ringde min mamma helt förstörd och sa att jag klarar inte det här, jag är inte gjord för att vara mamma. Det är jobbigt, jag känner mig värdelös för att jag tycker det är jobbigt osv. Hon sa att vänta till efter tre månader, då vänder det. Och jag kommer ihåg att jag tänkte att vänder det inte på dagen, då säger jag upp mig som mamma. Helt plötsligt hade det gått tre månader och jag började känna mig bekväm i min nya roll.

    Nu tre barn senare kan jag ärligt säga att det är asjobbigt att ha barn, att vara den som måste ta allt ansvar, som måste hålla ihop trots att man förgås av trötthet, som av någon anledning alltid sätter sig själv i sista rummet fast man vet hur viktigt det är att ta sin plats. MEN det är också det mest underbara man kan vara med om. Att se dessa små växa upp till egna sjävständiga individer. Med så många tankar och funderingar. När de lägger sina, först små, sen stora armar kring ens hals och säger att de älskar en. Det är så värt allt slit som det faktiskt också är. Så värt!! I september blir min äldsta tonåring, stora 13 år. En ny spännande tid, den där mellan stor och vuxen. Och jag är så stolt över henne! Men kommer fortfarande ihop den där första tiden, som inte alls var någon bubbla. Iaf inte en rosa 🙂

    Tessan med tre 2018-01-25 12:07:33
    Svara
  • Hej Tess! Tack för ärligheten. Med min son, vårt första barn, var jag berädd på att de första 3 månaderna skulle vara tuffa. Men ingen hade förberett mig på att det skulle vara tufft efter det. När han var 16 månader och fortfarande inte sov igenom natten (vi träffade en sleep specialist till och med) visste jag inte vad jag skulle ta mig till och var tröttare än trött efter alla månader utan sömn. När han var 18 månader blev jag gravid igen och jag tror att vissa runt omkring mig blev ganska förvånade av att vi inte var överlyckliga över detta. Som tur var är vår dotter en mycket ”enklare” bebis! Jag tror att det beror väldigt mycket på deras personlighet och individ hur jobbigt det är. Vi har varit likadana med båda barnen och ändå är de så olika och vår erfarenhet av den första tiden var extremt olik den andra. Men det går som sagt inte förbereda sig för hur livet med en ny bebis kommer bli! Du ser ut att vara en jättefin mamma! Kram

    Anna Sandilands 2018-01-25 04:39:01
    Svara
  • Känner igen allt- förutom amningen som faktiskt var nästan helt problemfri 🙃 hade nog tur! Men det var oväntat svårt att sluta amma faktiskt, min dotter ville absolut inte sluta..

    Elin 2018-01-24 19:39:32
    Svara
  • Hej tess!

    Alltså var tvungen att leta upp ett inlägg du skrev när du var gravid https://tessm.metromode.se/2017/08/13/bumpdate-week-36-all-the-negativity/
    Vet när jag läste det att jag tänkte att det spelar ingen roll vad folk säger, positivt eller negativt för man kan aldrig förbereda sig för hur det är..

    Mia 2018-01-24 17:02:16
    Svara
    • Svar på Mias kommentar.

      Jag tänkte precis samma sak när jag läste detta. Som kvinna kan man inte göra rätt när det kommer till att prata om sin förlossning och första tid med barnet. Antingen förskönar man eller så sprider man negativitet. Kan inte alla bara få dela med sig av sin erfarenhet på sitt sätt? Vi alla har olika förlossningar, bebisar och förutsättningar. Jag tror att vi alla mår bra av att få dela med oss utan pekpinnar från andra. Oavsett om ens erfarenhet är positiv eller negativ.

      Min första graviditet var ett rent helvete, förlossningen var traumatisk och första tiden med bebis fruktansvärd. Nu har jag en fantastisk 2-åring och väntar barn nummer 2 vilken dag som helst. Det viktigaste är att komma ihåg att man tar sig igenom det och det finns hjälp och stöd att få. Mår man fantastiskt, njut av det och prata om det också. Men alla måste få dela sin upplevelse ocensurerat och utan att försköna.

      C 2018-01-25 11:08:21
      Svara
  • Tack för att du berättar ärligt. Föder om ca 6 veckor och uppskattar enormt att få reda på att de 3 första månaderna är tuffa.

    ANNA 2018-01-24 12:57:19
    Svara
    • Svar på ANNAs kommentar.

      Tänk på att alla bebisar är olika. Det kan vara de två första veckorna eller de 8 första månaderna också. Lycka till med allt! ❤

      C 2018-01-25 11:10:03
      Svara
  • Så rätt skrivet, det är tufft i början! Jag gillade inte bebistiden alls, men nu när barnen är i skola/förskoleålder är det hur härligt som helst! I min svärmors värld får man dock inte klaga, utan vara nöjd att man kunde få barn. ”själv göra själv ha” som hon påpekade när jag sa att det var rätt jobbigt med bebis. Tack för den liksom…

    Emma H 2018-01-24 11:52:13
    Svara
  • De forsta veckorna AR jobbiga men det blir bara battre och battre att vara mamma. Det roliga borjar ju egentligen nar man ha mer interaction med sin bebis – nu nar min dotter ar 8 manader ar det skitkul! Jobbigt och frusterande ocksa ibland saklart men framforallt roligt. Samtidigt var det ju ocksa en stor lycka nar hon foddes, allt var nytt och spannande men somnbristen la sig som en dimma over tillvaron…

    Lena 2018-01-24 07:11:22
    Svara
  • Kan definitivt med handen på hjärtat säga att jag älskade första tiden med mina barn. För mig var det en underbar tid. Första barnet ganska lätt, andra lite mer krävande, men det var för mig ändå fantastiskt.

    Tror ens upplevelse är en kombination av så lång olika saker; bebisens personlighet är en enorm del av detta, ens egen personlighet (t ex hur orolig man är av sig), ens förväntningar inför att ha en bebis och hur det kommer att bli (som sexan klaschar med verkligheten), stöd och hjälp..

    Jag hade väldigt lite stöd och hjälp men förväntade mig verkligen att det skulle bli jobbigt. Är inte heller så orolig av mig. Tror det påverkade min upplevelse.

    OAVSETT hur man känner så måste det få vara ok. Jag blir misstrodd när jag säger att jag älskade bebistiden. Det är absurt att det ska vara så. Vägrar låtsas som att jag tycker det var jobbigt när det inte var det.

    SAMTIDIGT som mammor som har en jobbig start känner att de inte vågar erkänna det. Precis lika absurt. Alla känslor måste få vara tillåtna och man måste kunna få säga hur man känner.
    Skönt att det börjar kännas bättre för dig nu!

    Annica 2018-01-24 03:04:07
    Svara
    • Svar på Annicas kommentar.

      Så enig i dette fra Hannah. Ammingen var utrolig vond i starten, men utover det synes jeg første tiden (eller, hele tiden, min datter er 10 mnd nå) var fantastisk. Og jeg synes også det er absurd at jeg følte / føler at det ikke er helt ok å si dette høyt blant venner og andre mammaer. Alle er ulike og forventninger og opplevelser er unike. Men alle virker å være helt enige i dette at forelskelsen man føler for sitt barn bare vokser. Det er det heftigste! Og at man kan dele og respektere andres erfaringer. En fantastisk bra post, Tess! Ærligheten rundt dine opplevelser er forfriskende.

      Ida 2018-01-24 10:36:15
      Svara
  • Så bra att du är ärlig! Tack för det.

    Sen tänker jag att det här är så individuellt. Vi har alla olika föreställningar och förväntningar och sen reagerar vi olika och får olika bebisar så det är ju självklart att det blir olika resultat.

    Jag var så lycklig den första tiden. Däremot tyckte jag att typ från 4 mån var rent kaos. Och det pratas ju typ aldrig om för då ska man känna sitt barn och ha rutin osv. Tycker så mycket är mindre jobbigt och vissa andra saker överraskar mig helt. Allaär vi olikamen vi gör vårt bästa 🙂 och allt går i faser haha!

    Matilda 2018-01-23 21:27:11
    Svara
  • Fast minns du att flera bloggläsare frågade dig strax efter förlossningen om allt var ok för du kändes lite låg den första tiden. Då svarade du muntert att så inte alls var fallet och blev nästan förolämpad! Varför kunde du inte vara ärlig med att du låg i en liten svacka? Det är ju så otroligt vanligt precis som du säger.

    Hanna 2018-01-23 20:57:48
    Svara
    • Svar på Hannas kommentar.

      Jag tror att du blandar ihop det med när jag blev frågad om jag var deprimerad och det var jag ju inte som tur är.

      Tess 2018-01-23 23:24:51 http://tessm.metromode.se/
      Svara
      • Svar på Tesss kommentar.

        Ja men du kunde ju ha sagt som det var dvs att du kände dig låg och att det var tufft?

        Hanna 2018-01-24 12:25:51
        Svara
        • Svar på Hannas kommentar.

          Är inte det lite mycket att kräva? Jag är en person jag med.

          Tess 2018-01-24 14:14:24 http://tessm.metromode.se/
          Svara
          • Svar på Tesss kommentar.

            Fast Hanna, det där är ju så onödigt. Det handlar väl inte om att peka finger och försöka få Tess att må sämre? Jag tycker det är modigt att vara så öppen med det. Hennes blogg läses ju av väldigt många människor. Samtidigt så tror jag också att man måste få chans att växa in i sin mammaroll. Man kan liksom inte riktigt lägga ord på allt kaos man känner i början för man fattar inte föräns det vänder och man hamnar ovanför ytan igen. Så var det iallafall för mig.
            Puss och kram

            Helena 2018-01-27 20:29:33
            Svara
  • Jag har med handen på hjärtat varit i den där bubblan och den är magisk! Har också hört mest negativa historier och kanske fick jag en väldigt snäll bebis och bar beredd på att mitt liv skulle förändras helt på obestämd framtid så allt blev bättre, lättare, mysigare, roligare än jag förväntat mig! Tillochmed amningen gjorde inte så ont som jag förberett mig på(hade fantiserat ihop en riktig misär tror jag hahah) jag förstår dock verkligen de som inte känner så och kan säga stt det inte tas emot så himla bra när man blir frågad hur det känns och man är ärlig och säger att allt går skitbra o jag är så glad, fick aldrig baby blues osv. Folk verkar inte tro mig och inte heller tycka om att jag späder på den ”rosaskimrande drömmen” om att ha spädis men jag känner verkligen så! Börjat klaga lite mer för att inte få misstyckande blickar eller kommentarer :/

    Njut av bubblan när den är här <3

    Hannah 2018-01-23 20:10:05
    Svara
  • Vad konstigt! Har inga barn själv men det enda jag hör är mammor som gnäller om hur jobbigt det är att ha barn. Blir inte så sugen på att skaffa och verkar extremt konstigt att du inte hört några negativa historier innan eftersom de finns överallt.

    Anna 2018-01-23 19:49:34
    Svara
    • Svar på Annas kommentar.

      ”Gnäller”? Folk gnäller över bakfyllor, söndagsångest och att killen de dejtar inte hör av sig. När det kommer till bebisar och barn blir du pushad för bi vad du någonsin trodde du skulle klara av. Att uttrycka det är inte gnäll…

      C 2018-01-25 11:14:34
      Svara
  • TACK för det här inlägget. Behövde det så!
    Har haft min älskade son i 2.5 vecka nu & jag är helt knäckt av sömnbrist och smärtsam amning. Jag åkte på bakteriell mjölkstockning när han var 6 dagar gammal och jag blev inlagd två dagar senare med 41 graders feber som inte gick ner av febernedsättande & en mjölkstockning som bara blev sämre trots att jag gjorde allt som det tipsades om. Efter det blev amningen väldigt tuff på det stockade bröstet då ena bröstvårtan hade ett stort djupt sår på sig som fortfarande inte läkt ordentligt. Jag vet inte hur många barnmorskor som ville se mig amma för att konstatera att det minsann var något fel på hans grepp för att ”amning inte ska göra ont”. I slutändan kom samtliga barnmorskor fram till att han hade ett jättebra tag. Önskar så att man bara kunde säga att amning kan göra ont i början och att man kan få sår och liknande trots att man gör rätt och bespara massa kvinnor känslan av att amningen blivit ett misslyckande & att man bara göra fel.

    Återigen. Jag behövde det här så mycket. Tack, tack, tack! Många kramar till dig och Ace!

    Lotta 2018-01-23 18:15:52
    Svara
  • Hej Tess! Förlåt för en lång kommentar men detta ämne berör mig så djupt. Jag uppskattar dina väldigt utelämnande och ärliga inlägg, det behövs!

    Jag fick en dotter några/någon vecka efter att ni fått Ace. Och jag hade, kanske till skillnad från dig och många andra, förväntat mig ett mindre helvete den första tiden. De nyblivna föräldrar jag träffat har jag alltid upplevt som ”gråa” i ansiktsfärgen och utslitna. De har alla sagt att det är jobbigt och påfrestande och blir bättre efter någon månad. Min syster har en son som är ca 1 år äldre än min dotter och hon tillsammans med min mamma berättade helt ärligt om alla förväntningar som man brukar få ha och förväntas uppleva och hur annorlunda det kan bli. Från att man direkt ska känna en djup kärlek till barnet, gråta av glädje när barnet är fött till att det mesta ska kännas ”naturligt” och fantastiskt osv. osv. Så – jag blev helt överraskad över hur mycket jag älskade vår dotter direkt och hur fantastiskt jag faktiskt tyckte (och tycker!) att det är att vara med henne. Hon är nu 15 veckor. Jag har fått mycket hjälp och stöd med amningen gällande teknik, och förutom att jag hade alldeles för mycket mjölk i början har det fungerat toppen.

    Så jag antar att jag tillhör kategorin som levt i bebisbubblan som alla förväntar sig och ser framemot. Visst har jag haft någon dag när jag blivit less men det är verkligen undantag. Jag tror att mina låga förväntningar och föreställningar (kanske mer realistiska?) innan vår dotter föddes hjälpt – det kommer säkert bakslag längre fram. Jag är dock otroligt noga med att inte sprida några falska förhoppningar till vänner och bekanta som väntar barn och därigenom bidra till en skev bild! Jag njuter av stunden och är positiv, men är fullt medveten om att bakslag kommer och att allt minsann inte är lätt och att det är helt okej och ganska bra att bryta ihop och gråta en skvätt för att sedan komma tillbaka med full kraft 🙂

    Christina 2018-01-23 15:54:20
    Svara
  • Jag tror att mycket handlar om vilket ”typ” av barn du får. Min etta var väldigt krävande från start, mycket amma och kändes ALDRIG sim att hon sov. Inte mycket rosaskimrande där men däremot hade jag flera andra kompisar som fick barn samtidigt som däremot älskade den första tiden med sina nyfödingar. Jag fattade inte alls vad de menade, trodde mest att de hittade på. Så kom min andra lilla tjej till världen och det var så annorlunda! Hon sov mest hela tiden och ammade lite snabbt där emellan. Det var helt fantastiskt, snacka om rosa-skimmer och bebisbubbla! Så jag tror att det dels handlar om vilken typ av bebis man har men också inställningen hos den blivande föräldern, jag var ju helt inställd på att få ett helvete även andra gången så det kanske gjorde det lättare. Nu väntar jag nummer 3 och det ska bli spännande att se hur detta blir 🙂

    Maria 2018-01-23 14:18:29
    Svara
  • Såå söta bilder!

    Josefine 2018-01-23 14:06:03 https://varmepumpeshopen.no/
    Svara
  • Min dotter föddes (också här i London) för tre månader sen och jag håller verkligen med om en stor del av det du upplevt (upplever?). Sjālv tycker jag att den stõrsta omstāllningen ār det faktum att hon nu alltid kommer i första hand. Det finns liksom INGEN tid över till att bara vara jag. Och så får jag så sjukt dåligt samvete över att ens kānna så – liksom, min dotter är bara tre månader och här sitter jag redan och längtar efter egentid. Kommer på mig själv med att vara avundsjuk på hennes pappa som ju fortfarande har kvar en bit av sitt ”gamla” liv (jobb, lunch med kolleger, en kväll här och där på puben etc.). Trots att det blir roligare och mysigare att vara hemma med henne för var dag som går så kan mammalivet blir rätt isolerande och ensamt ibland. Men har äntligen börjat förstå att jag är långt ifrån ensam att känna så…

    Sofia 2018-01-23 14:05:43
    Svara
  • Hej Tess! Tack för en välskriven och ärlig blogg, jag har följt dig sporadiskt genom åren men fastnade helt under slutet av din graviditet och har läst bloggen dagligen sen dess 🙂 jag fick barn i slutet av aug -17 och känner igen mig sååå mycket i allt det du skriver. När jag tänker tillbaka på de tre första månaderna har jag lite svårt att beskriva dem.. känner mig lite tom? Det jag minns allra starkast var hur låst man var. Inte bara i att sitta hemma hela dagarna och stirra på samma vägg/TV whatever utan att vissa dagar kom man på riktigt inte ens upp ur soffan (precis som du beskriver). Bebisen ammade, sov på en och var i ens famn under vakenperioderna. La man ner honom i 2 sek så började han gråta. Minns att jag tänkte ”ska det verkligen vara såhär?”. Det kändes som att jag aldrig skulle klara av att ta mig utanför hemmet, dela var jag så orolig för bebisen och dels kände jag mig skitstressad över att amma offentligt då det krånglade en hel del för mig. När vi gjorde saker hade jag svårt att njuta utan var bara som en hök över bebisen, jag kan fortfarande känna så ibland men absolut inte lika ofta. Varför folk inte pratar om det här tror jag beror på att man ärligt talat glömmer bort det. Vad är tre tuffa månader jämfört med år av underbara barn? De bleknar med tiden, precis som det gjort för mig! Sen vill man väl inte heller skrämma upp folk, det är en svår avvägning. Men jag uppskattar verkligen dina inlägg om sånt här – det behövs!

    Isabelle 2018-01-23 13:52:40
    Svara
  • Tack för detta otroligt viktiga inlägg!!!! Har en son på ett år och de första 6 månaderna (särskilt de första tre) tyckte jag var extremt jobbiga. Jag tycker det är hemskt att folk slänger sig med postpartum depression diagnoser så fort någon tycker det är tufft i början.

    Men en sak som är sann är att det blir bättre och bättre. Också viktigt att komma ihåg när man sitter i amningskaoset och inte vet vad som är natt eller dag mer.

    Ännu en gång, tack för ett viktigt inlägg. Tycker det är viktigt att mammor stöttar varandra och berättar hela sanningen, inte bara det som är rosaskimrande ❤️

    Anna 2018-01-23 13:44:14
    Svara
  • Tack gör att du delar med dig! Och härligt att se att vissa bland kommentarerna haft andra erfarenheter. Det är viktigt att prata om båda hållen, både det tuffa och det fluffiga.

    Jennifer 2018-01-23 13:41:19
    Svara
  • Stor like på detta inlägg! Det var verkligen en chock att få bebis, även fast man tror att man är hyfsat redo för vad som ska komma så har man ingen aning 😉

    Cecilia 2018-01-23 12:33:13
    Svara
  • Jag fick faktiskt en sådan där rosa fluffig första tid med Alma! 🙂 Helt sant. MEN jag kan säga att jag hatade att amma. Förstod inte alls vad som skulle vara mysigt med det. ”Stod ut” i 4 månader innan jag började byta amningen mot ersättning. Det bästa jag har gjort 🙂 Kände att det var väldigt mycket press kring just amningen och var aldrig bekväm med det.

    Nu när vi ska få barn nummer 2 tänker jag vara öppen för att amma igen men sluta om jag känner mig lika obekväm som sist.

    kram

    Angelica 2018-01-23 11:54:23 http://angelicascloset.se
    Svara
  • Samma här Tess! Men det är svårt att förklara känslan för någon som inte upplevt den……dvs tjejer som inte fått barn eller är gravida och på väg att få sin första bebis. Man vill ju inte ”svartmåla” tiden efter förlossningen och därför kanske många väljer att inte berätta för att inte sprida en negativ bild tänker jag? Du skrev väl också innan du fick Ace att du inte förstod mammor som klagade på att aldrig få sova och att det är väldigt jobbigt med små bebisar, nån vän till dig som skickade en lista över ”tråkiga” saker i samband med att få barn…….man vill ju liksom inte höra det när man är på väg in i den fasen själv 😩 och det är ju inte så konstigt 😊 fin balans det där mellan att vilja visa verkligheten men inte uppfattas som neggo och otacksam över sitt barn. För det är man ju INTE ❤️

    Elisabeth 2018-01-23 11:07:56
    Svara
  • Såååååå himla bra inlägg! Tack! Du är bäst, Tess!

    Caroline 2018-01-23 10:30:07
    Svara
  • Håller med till fullo! Har en liten tjej som är ett par veckor yngre än din son och det har varit precis samma för mig. Aldrig har dagarna känts så långa som de där första veckorna när min kille börjat jobba igen. Men sen ljusnade det! Tack och lov. Detta ska jag komma ihåg att prata om med andra som väntar barn: Det blir bättre efter tre månader!
    En parantes: Jag var på mitt jobb och hälsade på med min bebis när hon var typ två månader. Samtliga kollegor som är min ålder och som är mitt uppe i småbarnåren sa ”det blir bättre om några veckor, håll ut!” Samtliga äldre kollegor med vuxna barn sa ”den här tiden är otrolig, passa på att njuta”. Alltså, man glömmer hur jobbigt det kan vara! Därför viktigt att prata om.

    Kajsa 2018-01-23 08:47:01
    Svara
  • Hallelujah! Så skönt att läsa att det finns fler som känner som jag. De första dagarna hemma från BB tyckte jag var som den bebisbubbla jag föreställt mig, men sen kom sömnbristen, amningen och ansvaret som en chock. Mådde så dåligt psykiskt av att amma så vi gick över till mestadels ersättning, vilket har funkat toppen. Vår lille son sover hyfsat bra och har bara någon skrikperiod på kvällen (som förvisso är ganska jobbig). Men jag (och min man) är ju konstant trött, inte bara pga sömnen utan också som du skriver, pga det stora ansvaret. Jag älskar min son oerhört, men väntar också på den där förälskade känslan (han är 1,5 månad nu) som jag ser fram emot. Det hugger till i hjärtat av värme när han ler och jollrar så jag vet att den är på väg. Så rosaskimrande första tid? Nej, det har varit skitjobbigt rent ut sagt. Med några solglimtar däremellan.

    Emma 2018-01-23 08:12:24
    Svara
  • Hej, jag vill bara säga TACK! Jag är gravid och har nu gått 1 vecka över tiden. Jag har varit lite smådeppig under graviditeten och oroat mig väldigt mycket över hur det kommer kännas och hur jag kommer må när bebisen kommer ut. Tack för att du delar med dig om det här, det är så viktigt att vi pratar om att det inte är rosa och fluffigt för alla i början! Tack <3

    Linda 2018-01-23 06:02:45
    Svara
  • Håller med om att allas verklighet behövs. Allt är inte alltid en filtrerad instagrambild. Själv var jag ganska överväldigad med första barnet, men kände mig mest lättad, inte rosaskimmrande, men med andra så har det verkligen varit kärlek och bebisbubbla trots mjölkstockning, sömnbrist, barnsängsfeber och annat som inte är direkt skoj. Dock hatade jag att vara gravid (och älskade att läsa om andra som inte heller bara hade glow och klappade mage). Kanske lättnaden över att slippa det bidrog till att allt plötsligt kändes bättre? 🙂

    Hanna 2018-01-23 00:42:24
    Svara
  • Jag äskande att vara mamma från första stunden och har njutit av min lilla son från dagen jag fick honom i mina armar. Jag hade en väldigt liknande erfarenhet som dig. Födde på chelsea and westminster (iof privat men samma sjukhus), fick 41+6 över tiden, blev igångsatt, det hände inget efter flera försök och tillslut när jag enbart var öppen 2 cm efter 3 dygn så blev det kejsarsnitt.
    Visst var det jobbigt men jag har njutit och njuter av allt som har med mamma rollen att göra. MEN helt ärligt, att det tog dig 3 månader att komma in i det, vad gör det! Alla är vi olika och hanterar omställningar och situationer olika. Vissa behöver lite mer tid att hitta dina fötter (säger man så på svenska).
    Glöm aldrig bort att du är den bästa mamman Ace någonsin skulle kunna ha och jag håller med om att det finns en press på oss mammor att allt ska vara perfekt frpn dag ett. Det är inte alltid så.

    Ellen 2018-01-22 23:50:15
    Svara
  • JAG! Jag älskade första tiden med nyfödd bebis även om mkt runt o kring var jobbigt, mannen var deprimerad och ungen had reflux men jag gillade ändå livet med bebis. Det första året är nog egentligen min favorittid med småbarn, jag oroar mig inte förens de blir toddlers. Mitt första barn har autism vilket jag började oroa mig för runt 18 månader så det var då jag började tycka allt var oerhört jobbigt. Innan dess oroade jag mig inte för hans utveckling. Jag brukar alltid säga att jag är en bebismamma men ingen toddlermamma, så ja, här har du en som älskade bebisbubblan men avskyr tiden runt 18 månader – 3 år??

    Sofia 2018-01-22 23:46:54 http://poscysadventures.wordpress.com
    Svara
  • Jag njöt från första stund, kan verkligen säga att jag blev förälskad direkt. Ja mycket var jobbigt som fan, jag var inte mig själv på flera veckor pga sömnbrist, omställningen etc etc, men jag var lycklig och befann mig i en bebisbubbla första veckorna absolut! Det är okej att känna olika, alla älskar vi våra barn lika mycket ändå! 🙂

    Lea 2018-01-22 23:33:10
    Svara

senaste från Mode

Tess Montgomerys webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Cassandra Klatzkow
Lifestyle
Evelina Andersson
Mode
Emma Danielsson
Lifestyle
Emelie Walles
Home
Jannike Ebbing
Lifestyle
Sophia Anderberg
Lifestyle
Sara Che
Lifestyle
Susanne Barnekow
Hälsa
Joanna Swica
Hälsa
Sassa Asli
Mode
Mathilda Weihager
Hälsa
Jenny Sunding
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Lifestyle
Tess Montgomery
Hälsa
Foodjunkie
Hälsa
Fannie Redman
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Paulina Forsberg
Lifestyle
Fanna Ndow Norrby
Mode
Imane Asry
Home
34 kvadrat
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson
Mode
Fanny Ekstrand