For the English version, please go to the bottom of the post.
—
Nu har vi börjat räkna ner istället för upp, så 19 veckor kvar till BF.
—
Jag vet inte hur många av er som följde Margaux Instagram story från sjukhuset, men det var i alla fall otroligt peppande att se henne så positiv och glad (även om mycket säkert var lustgasen haha). Jag har alltid sett födslar som väldig seriösa och allvarliga grejer, men hon visade verkligen att det inte behöver vara så.
Nu har jag börjat tänka på själva födseln på riktigt. Innan var det mer att nå vissa målstolapar, men nu börjar jag att se slutmålet. Även om själva ”bakandet” är stort och häftigt så börjar jag inse att fisungen ska ut på något sätt…
Jag har vuxit upp med min Mammas skräckhistoria om när hon låg i 53 timmar i värkar och sedan fick ta ett akut snitt med mig. Hon kunde inte föda normalt för att hennes höfter var helt enkelt inte breda nog. Med det i baggaget och att hon bar jeans i stlr 25 och jag själv är en 23-24 så har jag alltid haft siktet inställt på ett kejsarsnitt. Spola förbi hela ”det går inte”-momentet och köra takluckan direkt.
Det har verkligen aldrig varit något snack om saken i mitt huvud.
…fram till att Chelsea och Westminister informerade mig om att man inte får välja att ha kejsarnitt hos dem. I så fall får jag byta sjukhus eller om möjligt bevisa starka fysiska eller psykiska anledningar till att jag ska få snitta.
Så jag har stått i valet och kvalet. Byta sjukhus och få vad jag hade föreställt mig, eller ge vaginal födsel en chans. Bara för att min Mamma inte kunde få barn på det sättet så betyder det inte att min kropp kanske kommer att bete sig annorlunda.
Jag är inte rädd för smärta utan har faktiskt en ganska så hög smärttröskel. Det jag är rädd för är att prova, prova och prova och att det går så långt att det blir akut och farligt. Min rädsla är varken snittet eller att det ska göra ont utan att någon inte ska fatta att det kanske inte ens kommer att gå. Som de gjorde med Mamma…
Men det är ändå drygt 30 år sedan jag kom till världen och trots allt så litar jag på att vården har förbättrats sedan dess. Så jag tror faktiskt att jag ska ge vaginal födsel en chans.
Dock är det ett par saker som jag kommer att göra för att få mig själv att bli mer bekväm.
1. Jag tänker ta epiduralen.
Av två anledningar.
Den första är för att flera av mina vänner har mer än ett barn och har haft en naturlig födesel och en med epidural. De är utan minsta tvekan mest nöjda med sina epiduralfödslar. Jag gillar heller inte känslan av att vara hög eller full och tror inte att luft och gas är något som skulle funka särskilt bra för mig.
Anledning nummer två är att om jag tar epiduralen så är jag ”klar” om jag behöver snittas sedan. Det blir inte något pill med det hela och jag riskerar inte att behöva sövas. Det känns bra att veta att det finns så få extra små hinder i vägen som möjligt om det nu skulle behöva bli akut.
2. Jag tänker ha en tidsgräns i min förlossningsplan.
Har inte saker och ting utvecklat sig som det ska inom x antal timmar så går det direkt till snitt. Jag har inte bestämt mig för efter hur många timmar jag vill sätta gränsen. Men det är något jag får diskutera med min barnmorska. Vi har inte börjat ha födselsnacket riktigt ännu, så jag kommer att ha gott om tid att fråga om allt som jag undrar om.
Det sista jag behöver är hela hypnobirthing grejen och att folk ska pracka på mig sina åsikter om hur naturliga födslar är det enda rätta (det har redan hänt, jag kommer faktiskt att ha svårt att umgås med den personen igen…). Det passar jättebra för vissa, men jag har andra prioriteringar. Jag behöver inte heller några epidural skräckhistorier, min styvmamma har en riktigt hemsk en och jag har tagit det i åtanke.
Om jag ska våga mig på en vaginal födsel så måste det ske på mina villkor. Så att jag känner att jag har den kontrollen som jag som person behöver för att kunna slappna av. Givetvis vet jag att födslar sällan går som man hade tänkt sig. Men det sista jag tänker göra är att ha en födsel som någon annan tycker att jag ska ha.
Jag har verkligen åsikten att alla graviditeter, födslar och barn är helt unika. Det finns inte en formula som funkar för alla, utan var och en bör göra precis så som den känner är bäst. Det är trots allt deras personliga upplevelse och givetvis säkerheten som är det viktigaste.
Nu är jag ju även bara i vecka 22 hittills, så jag har gott om tid att ändra mig om jag skulle vilja. Men just nu känns den här planen rätt.
Ni som är gravida just nu, har ni börjat fundera på just födseln? Vilka tankar är det som snurrar hos er?
I vecka 21;
? Har vi fått se Froggy på ultraljudet igen.
Det är så häftigt att se hur vår lilla bebis ligger där inne och sparkar. Jag blev nästan lite rädd när jag såg hur mycket hen hade vuxit och utvecklats på bara 8 veckor. Om jag jämför bilderna från 12 veckors ultraljudet så såg skrutten mer ut som en gosig liten minibebis, den är gången känns det som att Skeletor från He-man bor i min mage. Jag tror att det är alla detljer med ryggrad/hjärna och liknande på bilderna som ger den känslan.
Jag är fortfarande väldigt nöjd med att vi valde att inte ta reda på könet.
? Har jag börjat tveka på min instinkt att det är en kille.
Ibland känns det väldigt mycket som en liten tjej… Jag kan inte gissa längre, vilket ändå på något sätt är ganska så skönt.
? Har jag fått mitt kikihostevaccin.
Jag bytte min GP från en riktigt dålig en som både var otrevlig och vägrade svara på mina frågor till en som ligger lite längre bort men är precis sådär varm och personlig som jag vill att min läkare ska vara.
Så jag fick mitt kikhostevaccin, lyssnade på hjärtat med dopplern och mätte magen för första gången. Froggy vaknade när jag la mig ner och sparkade bort måttbandet flera gånger, doktorn bara skrattade och mätte om. Magens mått ligger ganska precis på vad det bör göra, så det känns bra.
? Har jag plåtat mitt första gravidjobb.
Jag började fortfarande tidigt i en annan del av London, men jag gav mig själv en Uber halva vägen istället för att krångla runt med för många byten.
Klienten dukade fram både en stor frukost och lunch och jag och den andra modellen som är i vecka 30 plåtade halva dagen var. Jag var klar redan runt 3, men fick stanna till 5 för att dubellkolla att vi fick alla bilder vi behövde. Det var som en snällare variant av ett vanligt modelljobb, alla var super gulliga och inte en klack i sikte. Så allt som allt en bra dag!
I vecka 22
? Får vi finbesök av min syster Steffi och hennes kille Nalle.
Det är ledigt här på Måndag så de kommer i morgon och stannar till på Tisdag. Det ska bli jättekul och jag ska försöka koppla bort jobb och annat så mycket som jag bara kan under den tiden.
? Ska jag plåta med Ida på Torsdag.
Nu måste jag verkligen testa allting ordentligt innan jag kan sätta ihop en outfit, magen börjar kännas stor på riktigt nu. Men det gäller bara att hitta godbitarna som funkar och köra på det.
? Funderar jag på att boka min första gravidmassage.
Jag sa till Garth att jag ville fira halvvägs med en massage, men på något sätt känns det som att jag mår ”för bra” än så länge. Kanske ska jag spara det till lite senare när jag har börjat få mer krämpor? Jag är även nyfiken på hur man faktiskt sitter/ligger som gravid. Jag kan ju varken ligga på mage eller på rygg och en sån där stol skulle nog inte riktigt funka det heller.
Någon som vet?
Er tur! Hur går era tankar den här veckan, hur mår ni och vad händer i era liv?
(Det här blev ett jättelångt inlägg… jag ska försöka korta ner det lite i framtiden)
Fler Bumpdates hittar ni här;
Week 20 & The Constant Worry
Week 19 & Working Out in Pregnancy
Week 18 & 5 Things I Didn’t Expect in Pregnancy.
For the English version, please click below.
(more…)
