Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

My Fall Favorites

SE ALLT

The Whole Truth About Trying For A Baby

 

The whole truth

Hej fina ni!

Tack för all er feedback, det är så kul att höra ifrån er.

Jag har insett att bloggen har blivit lite väl strukturerad på senaste och jag tänkte från början att det skulle göra det lättare för er, eftersom att jag skriver om så mycket olika saker och att de specifika dagarna skulle göra enklare att titta in de dagarna då ”ert” ämne kommer upp. Men jag kan se att det har blivit lite för mycket ”tidning” över det hela. Så jag ska absolut ta åt mig av den kritiken och börja blanda upp allting lite mer igen.

Sedan kommer vi till den stora punkten med att vara mer personlig (ni är många som har påpekat att det är mycket mindre personligt här inne den senaste tiden och jag håller faktiskt med till 100%). Ja, jag har varit så mycket mer personlig förr och det finns en stor anledning till att jag har varit mer tillbakadragen det senaste året. Det har ingenting med er att göra alls, jag känner alltid att jag får stöd, kan glädjas med och blir peppad av er. Utan det är någonting helt annat.

Det var ett par kommentarer som jag fick i går som verkligen sköt mig mitt i hjärtat, öppna ärliga kommentarer om hur ni verkligen mår och vad som händer i era liv. Jag fick så dåligt samvete för jag har faktiskt inte pratat med er om någonting ganska stort som händer i mitt liv och här kommer ni och berättar allt för mig.

Så jag har bestämt mig för att berätta vad det är som har gjort att jag har haft svårt att prata mer om vad jag gör, känner och tänker under det senaste året.

Sedan lite drygt ett år så har jag och Garth försökt få barn.

Det går sådär… Vi började när vi åkte till Karibien och av någon anledning har jag alltid trott att det skulle hända direkt. Så först var jag helt ärligt totalt livrädd och kände mig inte alls redo. Det gjorde inte så mycket att mensen kom som den skulle nästa gång, för hela grejen kändes så stor och läskig.

Men sedan gick månaderna, jag började testa appar, kissa på stickor, cykla i luften (fick urinvägsinfektion på urinvägsinfektion) och ju fler månader som gick desto mer började jag känna den där riktiga längtan efter ett barn.

Jag var helt hundra på att jag var gravid i två olika omgångar, jag måste ha använt minst 15 graviditetstester på två veckor. Jag hade ont överallt, mådde illa, var jättetrött och kände mig allmänt ”konstig”. Men där kom den där jävla mensen och så startade klockan om på noll igen.

Sedan i Augusti så kom helt plötsligt min mens 4 dagar tidigt, jag som alltid har varit som en klocka i min cykel. Nej seriöst, mellan 15.00-17.00 på en torsdageftermiddag, jag skojar inte. Så då blev jag verkligen rädd att någonting var fel på riktigt och gick till doktorn. Enbart för att bli totalt utskrattad med orden att ”menscyklar kan vara varierade”… Visst känns det löjligt nu när jag tänker tillbaka, men min hade inte varierat sig sedan jag var 15 år gammal och jag känner ändå min kropp ganska väl vid det här laget.

Då bestämde vi oss för att det var dags att börja ta tester för att se om allting är som det ska vara och gick till doktorn ”på riktigt”. Innan det här steget var jag ändå ganska lugn med hela bebisgrejen. Jag har oftast ett ”allting kommer att lösa sig”-tänk och tror på någon form av öde. Men nu kom alla de stora frågorna på en gång. ”Tänk om vi inte kan få barn?”, ”Vad gör vi om en av oss inte är fertil?”, ”Skulle vi vara ok med IVF?”, ”donator?”, ”surrigat?”, ”adoption?”, ”klä Olive i kläder och köra runt henne i en liten barnvagn…?”

Garth var faktiskt mest rädd för sitt provsvar, det tog honom flera veckor att faktiskt bygga upp till att lämna det där jobbiga lilla provet. För mig var det enkelt, jag behövde bara gå in och ta ett blodprov precis en vecka innan mensen skulle börja. (Ni kanske minns att jag skrev hur fort det gick att ta blodprov med NHS? Det var den dagen.)

När jag var i Polen för den där reklamfilmen så fick Garth själv gå till läkaren. För att vara ärlig så kändes det ganska skönt att inte behöva föreställa mig ett senario där någon läkare jag aldrig hade träffat förr skulle berätta för mig att jag aldrig kan få barn. Det är så lätt att tänka det värsta.

Så jag satt i ett hotellrum i Polen när Garth ringde mig och det var spänt vill jag lova. Men det var som tur vad med goda nyheter – vi är helt friska och det finns inga problem. Läkaren trodde att det möjligtvis handlade om stress och press och rekommenderade en semester (gör de inte alltid det?). Jag ska även få göra ett ultraljud för att se att allting står rätt till i magen och att det inte finns några problem där.

…så det är där vi är nu. Vi har försökt i 1 år. Vi är friska. Vi har inte tappat hoppet. Men som ni vet är jag ganska neurotisk av mig och får lätt ångest och för tillfället så ligger det här och lurar i mitt bakhuvud precis hela tiden. Så även om jag har börjat stressa ner med allting annat (Mindful Monday har verkligen hjälpt med det!) så har jag en ny stress istället.

Jag är 34 år gammal och minst 7 personer i min nära krets har blivit gravida inom det här året. Jag är rädd att jag inte kommer att kunna vara glad för fler par snart… Jag är inte där ännu, men om det är en sak som jag vill mest i hela världen just nu så är det att bliv gravid. Tänk vad ett år kan göra.

Så nu vet ni och jag kan sluta känna att jag inte kan prata om allting här inne på bloggen igen. Jag menar, ni har varit en del av allt annat i mitt liv och jag tror knappast att någon kommer att bli jättechockad i vår omgivning av att vi ”försöker”, så då får vi vara lite okonventionella och prata om det känner vi. Jag har en känsla att det är fler än vi som sitter i samma båt och om jag kan dela det med någon så kommer det att kännas bättre både för mig och kanske även för dem.

Garth är ju halva delen av det här och är givetvis helt 100 med på noterna och har faktiskt tjatat på mig att jag ska berätta för er, för han vet hur mycket bloggen och mina läsare betyder för mig. Vi har ju delat allt annat liksom…

—-

For the English version, please click below.

 

The whole truth

Sooo… a lot of the feedback I received from my last post were from my regular Swedish readers, mainly about how the blog used to be a lot more personal before I started trying to open it up more to an international audience.

And I do agree I used to be a lot more personal in the past and I have pulled back and made the blog more generic, for two very different reasons;

1. I listened to people here in the UK telling me to make my blog more informative than personal. (Screw that btw, it took a lot of fun out of blogging. It might work for some, but I’m just not that person. My blog is me.)

2. In the last year, I have been dealing with something personal I haven’t felt like I could share with you.

So I have decided I’m going to tell you a bit more about no 2. in this post. It’s a bit of a taboo subject, but I have shared pretty much everything else in my life with you guys, so why not this? If you are worried about oversharing, just stop reading now, becasue this is pretty full on.

For the last year, Garth and I have been trying for a baby.

…and it’s not going to well.

We started when we went to the Caribbean for Christmas and New Years last year and by some reason, I was convinced it would happen straight away. So to be completely honest I was absolutely terrified at first and I didn’t feel at all ready to become a mum. So when my period came at the end of the month, I didn’t mind too much, because it all felt so surreal and scary.

But then the months passed… I started trying out apps, pee on sticks, air cycling after sex, got lots of cystitis (TMIF sorry!) and eventually I really started to feel a longing to have a baby.

I was actually convinced I was pregnant twice and I must have peed on at least 15 pregnancy tests. I felt sick, tired, dizzy and had all kinds of pains. But in the end my stupid period came and we were back to zero again.

Then in August all of a sudden my period came 4 days early. I have always been extremely regular in my cycle, like between 3 and 5 on a Thursday afternoon kind of regular. So then I properly freaked out and though something must be really wrong.

So I went to the doctor…only to be laughed in the face and sent off with a ”cycles are normally irregular”. Fine, it was probably an overreaction on my part, but still, I had an extremely regular cycle for over 16 years and I do think I know my body pretty well.

This is when we decided to start doing the tests to see if anything was wrong with us. I have to tell you that before this step I was pretty chilled with the whole baby thing. I have this ”everything will be ok in the end” outlook on life and I believe in some kind of destiny. But all of a sudden all the big scary questions came crashing down on us. ”What If we can’t get pregnant?”, ”What if there is something wrong with only one of us?”, ”Are we ok with IVF?”, ”Donor?”, ”Surrogate?”, ”adoption?”, dressing Olive in baby clothes and driving her around in a buggy?

Poor Garth was the most worried about his result and it took him a good few weeks to pluck up the courage to actually leave his sample. For me it was easy, I only had to go to a walk-in centre and do a blood test a week before my period. (Maybe you remember me telling you have impressed I was with the NHS that day?)

I was in Poland to shoot a commercial when our test results came back, so Garth had to go in on his own. To be honest it was quite a relief to not have to sit in some room with a doctor I had never met and imagine all kinds of horrible results. Instead, Garth called me when I sat in my hotel room and luckily it was with good news. We are completely healthy and the doctor thinks it’s just a stress and pressure thing. He recommended us to take a nice holiday. I am however going to get to do an ultrasound to make sure everything is ok inside.

…so this is where we are at now. We have been trying for 1 year. We are healthy. We have not given up hope. But I’m a pretty neurotic person and I get anxiety easily, so this is something that is constantly on my mind. Even though I have done my best to de-stress my life recently, there is that new pressure from not being able to conceive.

I’m 34 years old and at least 7 people I know have gotten pregnant in the last year. I’m starting to worry that I will not be able to be genuinely happy for anyone else soon… I’m not there yet, but if I could have one wish right now, it would be to get pregnant. Funny what a difference a year can make.

So now you know and I can yet again feel like I can talk to you guys about everything.  I’m pretty sure no one will be too shocked finding out we are trying, so even though it’s an unconventional subject to talk about, we are fine with it. Maybe there are other couples in the same situation? And I know that if I can share this it will make me feel a lot better about it and hopefully along the way maybe I can make someone else feel less lonely in their situation.

Of course, Garth is 50% of all of this, but I assure you he is 100% on board. He has actually been telling me that I really need to tell you since he knows how much this blog and you readers mean to me. It’s not like we haven’t already shared everyhting else here on the blog….

 

 

 

 

 

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
124kommentarer
  • Måste bara få säga att jag brukar inte kommentera i vanliga fall, men vill ändå göra ett undantag. Först vill jag säga Tack! tack för att du är så ärlig och säger som det är utan att linda bomull runt orden. Jag har egen erfarenhet när det kommer till att försöka bli gravid. Min underbara man och jag försökte få barn i 16 år innan vårt mirakel kom. Jag hade två barn sen tidigare och trodde därför att det var inga problem med att få barn igen med min nya man, men efter flera missfall och 16 års väntan så kom tillslut vår älskade dotter. Därför kan jag säga att ge aldrig upp, mirakel sker dagligen i vår värld, varje gång ett barn blir till och ett barn föds. Jag önskar er båda all lycka, kram!

    Elizabeth 2017-01-22 22:36:46
    Svara
  • Ni är otroligt starka som delar med er! Önskar er all lycka och håller tummarna för er!

    Hanna 2017-01-19 21:45:00
    Svara
  • Önskar er all lycka till! Kramar!

    Sandra 2017-01-04 16:27:25 http://www.sandraajax.se
    Svara
  • Det här är precis varför jag läser din blogg.

    Du är som en vän i fickan, som man kan prata med om allt. En vän på det stadiet son ofta tar flera år att komma till i verkligheten, och jag inspireras att vara mer som dig i vardagen. Öppen, ärlig och stark.

    Vilket viktigt inlägg. Tack för det! Och som läkarstudent vill jag också tillägga att det finns massor av hjälp att få. Men det vet du nog redan. Så som människa vill jag bara säga tack igen. Och många styrkekramar.

    Frida 2016-12-28 03:50:51
    Svara
  • Tack för att du delar med dig pa ett så öppet och fint sätt. Jag har last din blogg i många, många år nu, men jag tror att detta är forsta gången som jag har blivit tårogd av ett av dina inlagg. även om jag befinner mig i en helt annan livspunkt så ar blir jag väldigt glad och tacksam av att någon som jag har sett up till så länge är beredd at prata och dela med sig om detta, som berör sa många manniskor någon gång i deras liv. Du ar bäst och allt karlek till dig och Garth, tack for att vi får vara del av ditt liv på detta sättet!

    Malena 2016-12-22 13:29:48
    Svara
  • Jag och min sambo har gått igenom precis samma sak. Jag tror precis som du att vi är många som delar den här upplevelsen och ändå är det så svårt att prata om, det är lite ”skämmigt” på något vis. Vilket egentligen gör att man blir ännu mer frustrerad när man ska behöva ta emot kommentarer från personer som t.ex. ”ska inte ni skaffa barn snart?”, precis som att det är något man bara skaffar när man vill. För oss tog det fem år, på vårt sjunde IVF-försök lyckades vi äntligen. En lång resa där vi slitits mellan hopp och förtvivlan. Jag började gå på akupunktur i februari och i juni fick vi plus på stickan efter återförandet av ett fryst embryo. Rekommenderar detta varmt! <3 Stort lycka till! Det viktiga på hela bebisresan är ändå att alltid komma ihåg att det är NI som kämpar – tillsammans, stötta varandra, när den ena faller så plockar den andra upp delarna och sätter ihop dom igen. Som min sambo alltid har sagt, efter varje misslyckande och efter varje motgång – du och jag, baby, genom allt.

    Isabelle 2016-12-22 10:05:40
    Svara
  • Tack för att du delat med dig! Är mitt i min IVF-resa och försöker se positivt på det hela. Jag ville tipsa dig om att kolla dina äggledare, om de har bra genomströmning. Jag har blockerade äggledare och givetvis visade alla andra test bra resultat. läkarna kan dra sig från att undersöka äggledarna utan säger att allt säker är bra, att man ska ”sluta tänka på det” så händer det. Som tur är stod jag på mig och kollade äggledarna och därmed kunde påbörja min ivf-behandling strax därpå. Lyckokramar!

    Olga 2016-12-21 19:27:52
    Svara
  • Jag har varit i exakt samma situation som du. Är 33 år, försökt i nästan två år, var precis på väg att ge upp men fick tips om Dr Nie på Stora Essingen. Hon har hjälpt många med hjälp av akupunktur att få barn. Jag var väldigt skeptisk men gav det en chans. Jag började min första behandling 23 september och har gått tre stycken kurer totalt (kopplat till menscykel) och blev gravid nu precis i slutet av november, är i 6:e veckan och kan knappt tro det själv. Vi skulle precis påbörja IVF behandling nu i januari. Jag har även tagit en kur med Letrozol, 5 dagar. Ge inte upp och snälla våga testa Dr Nie, du kommer inte ångra dig!

    anna 2016-12-21 15:17:22
    Svara
  • Hej Tess,

    Jag brukar inte kommentera bloggar, men då din blogg ger mig mycket inspiration så vill jag ge något tillbaka. Jag vet exakt hur jobbig den här processen är eftersom jag är mitt i den… Jag och min nyblivna man fick genomgå en utredning efter att ha försökt i ca 1,5 år. Utredningen tog ungefär 6 månader och det som jag känner har tagit mycket på psyket är att man hela tiden måste leta reda på information och möjligheter själv. Det är inget fel på oss heller, och jag kan känna att vi kanske är lite lika där – man vill bara veta vad som är fel och vad man ska göra för att lösa det så att man kan agera.

    Vi blev till slut rekommenderade IVF. För att få IVF kostnadsfritt i Sverige måste man ha genomgått en utredning och uppfylla vissa kriterier. Sedan hamnar man i en kö som, i alla fall i Stockholm, är minst ett år lång (plus att vi fick vänta hela sommaren för att ens få skriva in oss eftersom alla IVF-kliniker har sommarstängt). Här nöjer sig vissa med den informationen men vi åberopade vårdgarantin så snart sommaren var över och fick då (äntligen) en tid i angränsande län inom 3 månader. Den känslan var fantastisk – att äntligen ha makt över situationen! Själva IVF-försöket gick jättebra i och med att vi fick 5 embryon ur processen (sprutorna är hemska, ja, men så värt det) men jag blev överstimulerad, så nu är vi i en ytterligare väntan på insättning av ett av våra frysta embryon.

    Det jag vill säga med denna superlånga kommentar är att det kommer vara jobbigt! Ni kommer gråta mycket och ni kommer vara oroliga. Det är helt naturligt, och det funkar inte att ”försöka slappna av och tänka på annat”. Men det finns läkarmetoder som fungerar och jag tycker verkligen att ni ska be om hjälp redan nu så att ni får komma igång! Jag tror att det kommer gå vägen för både er och oss 🙂

    Kram!

    Sara 2016-12-21 14:42:43
    Svara
  • Ferdous 2016-12-21 01:13:14
    Svara
  • Tack för att du delar med dig, ibland kan det kännas bättre att prata om det än att hålla allt inne. Vi går igenom exakt samma sak med min man och det är fruktansvärt frustrerande. Barn är en gåva det är inget man bara kan planera. Håller tummarna för er och oss, Kram

    Julia 2016-12-20 22:42:04
    Svara
  • Tack för att du delar med dig av detta! Går själv igenom något liknande och det hjälper verkligen att höra att jag inte är ensam. Hoppas alla fina kommentarer har hjälpt litegrann och att det känns bättre nu. All styrka till er båda och lycka till – ni kommer bli fantastiska föräldrar! ❤️

    Lisa 2016-12-20 22:09:23
    Svara
  • Så starkt av dig att berätta om detta! Önskar er båda all lycka!<3

    Ellinor 2016-12-20 20:55:13
    Svara
  • Igar la jag upp en super personlig post pa min lilla blogg och all respons var overwhelming! Fick sa manga fina meddelanden overallt dar manga kande igen sig och kunde relatera till vad jag gatt igenom. Jag var liksom dig lite nervos for att dela med mig om detta men det var faktiskt ganska skont! Himla stort av dig att skriva om detta kansliga amne.
    Skickar massor med lycko onskningar och karlek till bade dig och Garth <3

    Noelle 2016-12-20 16:48:40 http://bynoelle.co.uk
    Svara
  • Starkt av dig att berätta! Det är som du skriver så vanligt att alla helt plötsligt kommer ut i v 12. Vi har en levande son på snart 3 år, han fick en lillebror som dog i slutet på graviditeten i magen. Där ngnstans när kroppen återhämtat sig någorlunda började vi försöka igen. Månaderna delades in i ägglossning och mens. Månaderna gick. Slappna av sa de runt omkring, men hur? När längtan är så stark? Efter ultraljud visade sig min ägglossning vara svag. Jag fick letrozol och blev gravid direkt. Är nu i v 7. Nästa vecka ska vi se om de faktiskt finns ngt därinne. Jag hoppas att ni får den hjälp ni behöver och att ert efterlängtade plus kommer snart!

    Elin 2016-12-20 16:15:51
    Svara
  • Önskar er all lycka till! Tror det hjälper otroligt många att vara öppen med detta och vilken resa det kan vara att bli gravid, tack för att du delar med dig <3

    Josefin 2016-12-20 15:18:48
    Svara
  • Håller med doktorn, sluta stressa! Man hör om så många som försökt, känt sig pressade och stressade och det händer inget. När de väl sänker garden och slappnar av så vips blir dom gravida. Men lättare sagt än gjort antar jag.
    Jag har snarare motsatta problemet. Väldigt lätt att bli gravid men svårt att behålla det. Senast ett missfall i somras, men är nu gravid igen i v 15. Denna gång hoppas jag att den lilla stannar kvar. Peppar peppar.
    Håller alla tummar och tår för er skull!

    Amanda 2016-12-20 15:11:22
    Svara
  • Starkt att du delar med dig. Även fast det inte är något konstigt, det är bara många som inte vågar prata om det. Tror det är jätteviktigt. Stor kram till er <3 det kommer när det kommer och ni kommer bli världens bästa föräldrar <3

    Sanne 2016-12-20 14:54:25 http://sannealexandra.metromode.se
    Svara
  • Nu kändes det som att ”gamla” Tess kom tillbaka. Tack för att du delar med dig! Personligt är jobbigt att skriva om ibland men det blir så mycket mer connection än det strukturerade i bloggen, även om det också är kul att läsa om så hade den där känslan av att ”hon känns som en kompis” försvunnit lite. Håller tummar och tår för att ni blir gravida snart. Kram

    Anna 2016-12-20 12:53:29
    Svara
  • Tess, vad fint att du kanner dig trygg att dela med dig. Och jag tror manga lasare haller med om att vi verkligen bryr oss om dig, det ar ju darfor vi klickar in har varje dag for att lasa allt roligt, intressant och fint du skriver. Jag ar inte i en position att forsta vad du gar ingenom kanslomassigt, men jag kan bara forestalla mig att det maste vara tufft. Jag hoppas innerligt att det gar vagen for er! Vad bra i alla fall att du verkar ha en helt fantastisk man dar ni kan soka stod i varandra. All karlek till er.

    Sandra 2016-12-20 12:44:10
    Svara
  • ❤️

    Petra 2016-12-20 12:42:02
    Svara
  • All styrka till dig som berättar det här! Så modigt! Träffade verkligen hjärtat. Har varit i precis samma situation och känner verkligen med er! Många tester och inte heller hittades några fel. Vi är ungefär samma ålder också. Efter flera år, konstigt nog när precis nya studier påbörjades och en helt ny vändning i livet valdes, blev jag gravid. Kanske var för att man ”gett upp” eller stressen släppte. Håller tummarna för er oavsett vart livet leder er!

    Kristina 2016-12-20 12:20:31
    Svara
  • Hej Tess! Tack för att du delar med dig! Inte många som vågar vara öppna med det här så otroligt starkt av dig. Tack!

    Maria 2016-12-20 12:18:14
    Svara
  • All the luck to you and Garth <3
    Jag tycker det är så fantastiskt att du tar upp sådana här ämnen. Jag hade ingen aning att t.ex. missfall var så vanligt förrän du skrev det på din blogg. Ett par månader senare fick min vän missfall.
    Thanks for enlightening me! Och att du delar med dig. Du borde få alla bloggpriser i världen!
    Kramar

    Malin 2016-12-20 12:14:03
    Svara
  • Tack för att du vågar dela med dig, starkt! Och massa lyckokramar, snart går det förhoppningsvis! Lycka till! KRAM!

    Jennifer 2016-12-20 10:38:55
    Svara
  • Åh, kramar till er!

    Emma H 2016-12-20 10:01:13
    Svara
  • All kärlek till er ❤️

    Lovisa 2016-12-20 08:41:39
    Svara
  • Kan verkligen relatera till detta, är i princip i samma sits själv. Styrkekram!

    Linda 2016-12-20 08:05:58
    Svara
  • Tack för att du delade med dig. Har följt din blogg i många många år, och håller med en del kommentarer. Bloggen kändes mer och mer opersonlig, men jag började också läsa mellan raderna. Hade en känsla av att ni försökte bli gravida.
    Längtan efter barn kan jag känna igen, hur man försöker månad efter månad att bli gravid, men det vill bara inte. Vi försökte själva i 7 månader och för mig var det så otroligt lång tid före det äntligen blev ett positivt besked! Mina bästa vänner försökte i ett år och jag såg hur hon blev mer och mer ledsen och spänd för var dag. Så otroligt jobbigt att stå bredvid och inte kunna hjälpa. Sen började de med undersökningar som drog ut på tiden ännu ett år, före de fick veta att mannens spermier var dåliga och de inte kan få barn. De började med ivf och hade turen att det lyckades för dem på andra försöket. Men att se ens vän må så dåligt i två år, över nånting som de flesta tar för givet, det var inte lätt.

    All styrka till er! Hoppas att 2017 blir ert år!

    Emilia 2016-12-20 08:03:00
    Svara
  • Styrkekramar till er båda!❤

    Nina 2016-12-20 07:36:12
    Svara
  • Tack för att du delade detta med oss! Jag önskar dig innerligt all kärlek och babylycka som ditt fina hjärta kan hålla. Du är cool Tess. Och det kommer att bli bra. Kram

    Bella 2016-12-20 07:22:50
    Svara
  • Hej Tess,

    Jättemodigt av dig att dela med dig men ibland så kan det kännas så skönt att bara släppa på det och vara öppen med något man tänker på hela tiden. Det är ju så jäkla laddat det här… Jag känner igen varenda ord du skriver, din inställning innan med rädd att bli gravid, är jag redo för detta till att sedan bli helt besatt. Det var precis likadant för oss och efter ett och ett halvt år blev jag gravid efter vi bestämt oss för att påbörja en IVF behandling dvs påbörja alla tester. Jag blev gravid direkt efter jag hade varit och gjort min första undersökning och en sådana där ”spolning”. Ett tips gör den!!! Flera av min vänner har blivit gravida efter en sådan och i Sverige så säger i a f vissa doktorer att den hjälper för den skapar liksom ”fri väg” (och den ingår ju i behandlingen). Min mamma påstår dock att det är den mentala biten för när vi gick till doktorn och påbörja allt så var det liksom som att jag lag över allt på dem… jag vet inte men som sagt samma vecka blev jag gravid… Nu har vi två barn och vår dotter blev till på ett försök, vet exakt när det hände för det var enda gången vi inte skydda oss för vi planerade inte för ett syskon så tight inpå. Min poäng är helt enkelt att det behöver inte vara ni två utan snarare omständigheterna och det faktum att kroppen och knoppen 😉 kan behöva en liten skjuts på vägen :). Stort lycka till – vänta inte med att komma igång med undersökningarna och framför allt den där spolningen 🙂

    Elin 2016-12-20 07:13:47
    Svara
  • Starkt att skriva om det. Tror det kan hjälpa både dig och flera läsare. Det kommer bli er tur så småningom! ?

    Karin 2016-12-20 06:51:02
    Svara
  • Anna 2016-12-20 06:44:41
    Svara
  • Uppskattar verkligen inlägget och din ärlighet – verkligen modigt. Har följt det säkerligen i över 8 år och håller med tidigare kommentarer angående ändringar på bloggen så verkligen uppskattat att du delar med dig. Det hjälper oss läsare oxå som infinner oss i liknande situationer. Vad som verkligen hjälpt mig och flera av mina vänner som haft liknande problem är följande:

    – vitex chasteberry (eller mirakel produkten som jag kallar den) snälla läs lite om alla success stories kring vitex. Helt naturlig produkt så inga nasty kemikalier eller biverkningar utan nånting som användts i flera hundra år
    – evening primrose oil
    – bok: taking charge of your fertility by Toni Weschler

    Kärlek till dig från soliga Australien

    Lisa 2016-12-20 03:42:11
    Svara
  • Bästa inlägget på länge, tack för att du delar med dig <3 ett år i sådana här fall är inte länge, slappna av, ta bort pressen, tänk liksom inte på det, så lovar jag att det kommer gå <3 min väninna gick igenom samma sak och precis när hon gav upp "försöken" efter 2,5 år och bara gav in (för passionen haha) en dag, så blev det en fin liten pojke som nu är 2 år.

    Diana 2016-12-20 03:37:44
    Svara
  • Vilken öppen och modig dialog! Fina du, önskar dig allt gott och har på känn att du får goda besked snart xxx

    Nadja c 2016-12-20 00:29:41
    Svara
  • Stort och modigt av dig att skriva och berätta. Håller tummarna för er och hoppas att ni lyckas snart ❤❤❤

    Linnéa 2016-12-20 00:09:08
    Svara
  • ❤❤❤

    Sofie 2016-12-20 00:06:13
    Svara
  • Aww thank you for being so honest and personal with us guys!! Fingers crossed for you that it’ll be good news soon!!! You will both make wonderful parents and I can’t wait to share all the many journeys that life takes you on through the blog! It’ll be fantasic to have the blog back to more personal topics 🙂 I think you’re such a positive, genuine and inspiring person and that’s why I started reading the blog daily over a decade ago and I’ve really missed that aspect on the blog!! Lots of love and hugs ❤️Xxx

    Jade ashleigh 2016-12-20 00:04:21
    Svara
  • Åh jag älskar när din blogg är personlig. Hoppas det går bra för er snart!

    cecilia 2016-12-19 23:53:08
    Svara
  • <3<3<3 hejja det kommer komma!!!! kärlek och gud vad modig du är

    Emilia 2016-12-19 23:04:53
    Svara
  • Ofrivilligt barnlös i nio år. Både maken och jag är utredda, inga fysiska fel på någon av oss. Flera ivf försök som har resulterat i ett utomkvedshavandeskap. Överväger att ge ivf ett försök till men sedan är det stopp pga åldern.

    Hoppas att det snart blir ett positivt resultat för er. Annars är ivf ett bra alternativ och vanligtvis blir det en bebis efter ett par försök.

    X 2016-12-19 22:35:02
    Svara
  • Dina ord och din ångest fick mig att börja gråta. Det är en fantastiskt berörade text och det är så starkt av dig att orka skriva ner allt och framförallt dela det med oss. Öppenhet är vägen framåt så tack för att du leder vägen. All lycka till er!

    Cornelia 2016-12-19 22:24:00
    Svara
  • Fina fina Tess! Vad modig och fantastisk du är som öppnar upp om detta och delar med dig. Vi behöver verkligen prata om detta ämnet och dina ärliga inlägg hjälper så många människor. Tack. Jag håller alla tummar och tår för att det snart blir din och Garth’s tur att bli föräldrar. Ta hand om dig! Kramar!

    Ida K 2016-12-19 22:17:01
    Svara
  • Tack för att du berättar, jag håller tummarna för dig och Garth!
    Kram❤️

    H 2016-12-19 22:16:41
    Svara
  • Jag hade starka misstankar om att det var såhär det låg till – det blir väl så när man läst en blogg länge, man engagerar sig i bloggarens liv och spekulerar och bryr sig hur den har det. Det är inte mycket som ska till, man läser mellan raderna. Jag trodde aldrig att du skulle berätta, inte förrän du blivit gravid och kämpandet var över. Kudos till dig för att du berättar redan nu! Jag applåderar verkligen denna öppenhet och modet att visa livet även när det inte är på topp. Det gör de bästa bloggarna, tycker jag. Vill inte komma med några goda råd, önskar er bara lycka till. Värme

    Olivia 2016-12-19 22:13:41
    Svara
  • Oh, insåg att min kommentar kanske lät väldigt naiv. Det jag menade var att varje barn är unikt, så varje graviditet och vägen dit är ju också unik. Såklart du är orolig och frustrerad, tack för att du delar med dig. Bra att det var goda nyheter från läkaren, så nu håller vi tummarna. Kram

    Emelie 2016-12-19 22:11:44
    Svara
  • Tack för att du är så ärlig mot oss och speciellt dig själv och delar med dig. Hoppet är det sista som lämnar människan.

    Theodora 2016-12-19 22:00:38
    Svara
  • <3

    Anna-Maria 2016-12-19 21:38:38 http://www.annamariaivstedt.se
    Svara
  • Hej! Det tog oss 13 mån att bli gravida, så jobbigt när vi båda trodde det skulle gå jättefort, man har ju alltid varit så noga att skydda sig eftersom det kan hända så lätt…
    Jag började ta ägglosningsstickor varje! dag direkt när mensen slutade och upptäckte då att jag har ägglosning 3-4 dagar efter avslutad mens (väldigt ovanligt)
    Blev lättare att pricka in the holy three days med den informationen!
    Lycka till! Kram

    Jenny 2016-12-19 21:33:58
    Svara
  • Hej jag har inte kommenterat hos dig än men varit en så kallad tyst läsare i några år nu. Jag vet att de flesta kommentarer på detta inlägg säger ungefär samma sak, men jag vet hur jobbigt det kan vara att dela med sig av någonting som är så personligt och nära hjärtat. Så jag vill egentligen bara säga att du är jättemodig som skriver det här och önska er all lycka. <3

    Linnea 2016-12-19 21:32:35
    Svara
  • Vad modig du är som berättar om allt! <3 Jag hoppas och tror att det kommer gå vägen för er snart. Stort lycka till, jag ska hålla tummarna!

    Jag kan hålla med i om att det har varit lite väl mkt tidningskänsla och inte känts så personligt på sistone. Men man måste ju få prova sig fram lite, och jag kan förstå att du vill testa upplägg som passar även andra läsare än oss från Sverige. Tror det kommer bli superbra när du landar i det du trivs med! 🙂

    Sofie 2016-12-19 21:21:58
    Svara
  • Jag vill bara ge dig en stor kram! Usch, det måste vara fruktansvärt jobbigt för er och jag önskar verkligen, verkligen att det går vägen snart! Det är otroligt modigt av dig att berätta, tack för ärligheten och förtroendet. Kramar!!

    Cecilia 2016-12-19 21:17:28
    Svara
  • Tack för att du delade med dig!

    För oss tog det ett år för första barnet – och vi missade inte en ägglossning – och sen ett och ett halvt år för vårt andra barn. Det tog tid, men det gick vägen! Jag var 36 när första barnet föddes och 40 när det andra kom.

    Man kan verkligen spy på all planering och allt räknande. Och jag gjorde av med en miljon gravtest, känns det som. När vi försökte få andra barnet, fick ta en paus några månader – jag pallade inte mer just då. Och jag hade dessutom ett tidigt missfall, har nästan glömt hur tungt det var. Men efter pausen, blev jag gravid och det gick vägen en andra gång!

    Man tror det ska gå med än det ena, än det andra knepet. Och jag kunde skylla på mig själv, för att jag kanske gjort något fel. Men det är inte så hälsosamt att tänka så, antagligen handlar det just om slumpen! Till slut träffar det rätt och ett barn kan bildas…
    Kram och styrka till er! Och tumhåll av bara den! Det kommer ordna sig!!

    Viktoria 2016-12-19 21:14:58
    Svara
  • Världens största kram till dig, Tess! <3

    Linnea 2016-12-19 21:13:58
    Svara
  • Skönt att allt är ok och klart det kommer bli bebis 🙂 Har inte barn själv, men när man pratar om det här så pratas det oftast bara om när det går enkelt, inte det där emellan. Men tänk att kroppen ska pussla ihop ett helt liv i magen; hjärna, hjärta.. Its’ just need time to prepare the magic 🙂
    Drick det där glas vinet, ligg fast det inte är den dagen och njut av sovmorgonen ni ännu har. Massa lycka till. Om inte idag så imorgon 🙂

    Emelie 2016-12-19 21:06:29
    Svara
  • ?

    Linn 2016-12-19 20:36:29
    Svara
  • Fina Tess, så modigt av dig att berätta, grät lite när jag läste detta.
    Du får välja om du vill ta del av råd, men för avslappning skulle jag verkligen rekommendera akupunktur. Jag har aldrig upplevt sådan total avslappning som med akupunktur. För fertilitetsbehandling (att hormonerna ska komma i balans) sätts nålar i speciella punkter i kroppen.
    Nu håller jag tummarna för er 🙂

    Katja 2016-12-19 20:36:17
    Svara
  • Wow vad stark och modig du är som berättar! Har själv gått och väntat på plusset länge…. och det kom äntligen igår!!! Vi fick tillslut använda oss av IVF efter två års försökande. Hållet alla tummar för er!

    Anna 2016-12-19 20:14:59
    Svara
  • Tess! så otroligt starkt och modigt av dig att dela med dig av detta. Du ska veta att du är
    en stor inspirationskälla för mig. Jag får alltid så mycket positiv energi av att läsa din blogg. Du verkar va en underbar människa och jag håller tummar och tår att ni snart blir gravida. Massa kramar till dig och Garth!

    Michaela 2016-12-19 20:05:04
    Svara
  • Hej Tess! Jag har läst din blogg ända sedan innan du träffade Garth, och tycker det har varit såå kul att följa ditt London-liv och ert dejtande, ihopflytt, lägenhetsrenovering och bröllop osv…..tack för en toppenblogg! Senaste året har jag dock tvekat lite att klicka in på bloggen eftersom den handlat mest om skönhet, kläder och lite ”ytligare” saker och dina bilder är allltid så proffsiga/stylade att det började kännas lite opersonligt samtidigt som jag blev lite avis på ditt till synes perfekta liv med många roliga resor/middagar/upplevelser med Garth blandat med modellandet som jobb (drömmen i mina ögon). Självklart är ingens liv så glassigt men man kunde lätt få den uppfattningen med dina inlägg……..därför vill jag säga att jag började böla när jag läste ditt inlägg om barnfabriken som inte gett resultat (ännu!). Jag har ALDRIG gråtit över ett blogginlägg tidigare men din ärlighet berörde verkligen, tack för att du berättade……då får man genast förståelse för varför du minskat på de personliga inläggen. Och du fick mig att inse hur otroligt tacksam man ska vara för sina små barn. Jag är själv mammaledig med två småttingar och mitt i all stress med bajsblöjor, amning och bebisskrik kan man ibland känna att man bara vill fly och leva jetset-liv i London eller New York. Din blogg har ibland varit min verklighetsflykt till lite glammigare liv 🙂 Men jag håller alla tummar att vi får följa dig på bloggen in i mamma-livet (för det är mestadels underbart) och tills dess försök njuta av tiden när det ”bara” är du och Garth, även om det såklart är svårt när det enda man vill är att bli 3……..stor kram!

    Elisabeth 2016-12-19 20:01:44
    Svara
  • Kan inte föreställa mig hur du/ni har det så ska inte försöka skriva något. Har misstänkt detta under året och vill att ni ska veta att jag har hejat på er. Var rädda om varandra <3

    Matilda 2016-12-19 19:53:35
    Svara
  • <3

    Sofia 2016-12-19 19:33:23
    Svara
  • Tack för att du delar med dig! ?

    v 2016-12-19 19:19:43
    Svara
  • Fina Tess, tack för att du öppnar upp och delar detta med oss! Du var den första personen för mig (märk väl första EVER, inte bara första offentliga) som talat om det här med tabun över att inte prata om missfall och utebliven graviditet. Jag och min sambo är inte där ännu, men dina tankar på ämnet har verkligen öppnat upp min medvetenhet och jag håller med dig till 100%.
    Mina kommentarer kommer inte så ofta då jag helt enkelt bara susar vidare, men jag känner att du förtjänar att jag tar mig tid att ge dig ett särskilt tack – tack för att du ytterligare utmanar, och att du anförtror oss att få veta något så personligt – som en vän!
    Kramar till dig och din Garth!

    Sussie 2016-12-19 19:16:49
    Svara
  • Håller alla tummar och tår att det snart blir plus på stickan!!

    Cathrin 2016-12-19 19:06:36
    Svara
  • Hej Tess!
    Tack för att du berättar. Det betyder så mycket. Jag vet precis vad du går igenom. Jag och min man började försöka för 2.5 år sedan. Efter 1 år gick jag till doktorn som pga min ålder (jag är nu 38) direkt skrev remiss till fertilitetsklinik. Väl där så togs det massa prover och ultraljud och allt såg bra ut så det är så kallad unexplained infertility. Det bör tilläggas att jag stressar ganska mycket.
    Nu har vi precis gjort vårt första ivf försök och jag blev gravid. Jag är bara i vecka 7 så lite tidigt att kunna slappna av men blev iallafall så glad att det funkade.
    Precis som några andra skrivit så tycker jag också ivf var ganska spännande men såklart lite stressigt, men inte alls så farligt som jag trodde.
    Om du har funderingar på ivf i framtiden så får du gärna kontakta mig om du har frågor. Jag bor också i London.
    Stor kram och lycka till!

    Maria 2016-12-19 19:04:20
    Svara
  • Hej, jag bor ocksa i London och kan med egen erfarenhet rekomendera flera lakare som vi personligen haft oerhort fin service fran. Min son ar nu 4 1/2 ar. Skickar styrke kramar. Julen gor det extra kansligt!

    CarolineEiLondon 2016-12-19 19:03:24
    Svara
    • Svar på CarolineEiLondons kommentar.

      Forutom Ultraljud kan det vara vart att gora en hycosy vet inte hur det stavas men man liksom ”spolar ut” for att se om arrbildningar och annat kan vara i vagen. SA VANLIGT och bast att kolla upp innan man paborjar ivf. Kram igen. Det har ar an provning for er men det kommer att ga vagen skall du se. Du ar ung fortfarande, kom ihag det! Jag bor nara dig sa maila garna om du vill hora mer om mina erfarenheter eller vill ha namn pa lakare etc.

      CarolineEiLondon 2016-12-20 11:16:49
      Svara
  • Så modigt av dig att berätta Tess! All kärlek till er och jag hoppas att det löser sig till slut.

    Johanna 2016-12-19 18:59:16
    Svara
  • Emma 2016-12-19 18:58:52
    Svara
  • Jag började läsa din blogg för att du bor i London och jag älskar London något så otroligt mycket men sedan har jag fortsatt följa dig av helt andra anledningar, det här är en av dem. Du skriver personliga och bra texter om både det ena och det andra och det gillar jag. Det uppblandat med skönhetstips och annat blir en perfekt blandning så numera är din blogg en av två jag följer nästan dagligen.
    Tack och stor kram!

    Karin 2016-12-19 18:39:37
    Svara
  • Finaste du! Tack för att du delar med dig. Är i samma situation och fy farao vad det är jobbigt:( Försöker att inte tänka på det konstant, men det är i princip omöjligt. Men alltid skönt att veta att man inte är den enda som går igenom det, även om det känns så just nu. Så återigen tusen tack för att du delar med dig och lycka till! Du är fantastisk!

    Karin 2016-12-19 18:05:53
    Svara
  • Tack för att du vågar prata om detta. Ni är inte ensamma och ju öppnare man vågar vara och prata om dessa saker (ofrivilligt barnlös, missfall etc) så upptäcker man att det är väldigt vanligt. Det hjälpte mig mycket att inte känna att man var ensam i detta.

    Tilda 2016-12-19 18:02:51
    Svara
  • Stor kram. Så starkt och modigt av dig att berätta?kram Malin

    Malin 2016-12-19 17:56:34
    Svara
  • Åhhhh vad jag känner igen mig! Jag och min man har försökt i 2år, gjort utredning och allt. Vi var precis på steget att insemenera oss och jag var hos gynekologen för att kolla när mina ägg var mogna men jag tyckte inte det kändes rätt på något vis, min magkänsla sa det så valde att vänta nån månad och som ett jävla under (ja det är så jag vill kallad det!) så var min mens sen 4dagar och det visade sig att jag var gravid! Kan inte ge några råd eller tips för jag vet själv hur man spydde på råden som”tänk inte på det så kommer ni bli gravida”. Men jag tror verkligen på att stess kan påverka! Ville bara dela med mig om vår 2åriga resa och ge inte upp! Det kommer ske ett litet under hos er med, oavsett hur 🙂 så länge får ni överösa Olive med massa kärlek, tror vår hund är ganska trött på oss vid det här laget då vi behandlar honom som vårt barn 🙂

    Ellen 2016-12-19 17:53:58
    Svara
  • Hej Tess och tack tack tack för att du delar med dig! Det betyder mer än du tror för mig och många andra som är i samma situation just nu. Konstigt nog har jag känt på mig att detta var anledningen till att din blogg blivit lite annorlunda det senaste, men tänkte att jag bara inbillade mig.
    Jag och min man försökte också ett år innan vi tog kontakt med vården och håller nu på med första ivf-försöket. Den här tiden har varit det jobbigaste jag varit med om hittills i livet och jag känner igen mig så mycket i hur svårt det är att glädjas åt vänners graviditeter i den här situationen. Jag tror inte att någon som inte varit där kan förstå på riktigt.
    Du får jättegärna skriva till mig om du har frågor eller bara vill ha någon att prata/skriva med. Jag har själv haft väldigt mycket stöd av en tjej i samma sits genom mail/messenger.
    Lycka till! Det finns så otroligt bra hjälp att få idag och det löser sig för de allra flesta!

    A 2016-12-19 17:23:55
    Svara
  • Vill skicka massor av kärlek till dig Tess. Du är så modig och stark som delar med dig, detta ämne behöver pratas mer om likt flera andra ämnen som om någon underlig anledning tystas ned. Om man inte vill prata om det för att det helt enkelt inte känns rätt att dela med sig av förstår jag helt och hållet, men att fler vågar öppna upp tror jag absolut kommer hjälpa många kvinnor att inte känna sig så ensamma i det.

    Förutom det fantastiska i att dina ord kommer hjälpa andra kvinnor där ute så hoppas jag verkligen också att våra ord kommer ge dig lite extra styrka! <3 stor kram

    Emma 2016-12-19 16:55:12
    Svara
  • Tack for att du delar med dig! Jag hoppas verkligen, och tror sakert, att allt kommer att ga bra till sist. Alla lyckonskningar med detta och for 2017. Jag ser verkligen fram emot att fa lasa har att ni kommer att fa barn. Jag har last din blogg flera ar nu och tycker det ar jatteroligt att folja med i din resa.
    Stor kram,
    Josefin

    Josefin 2016-12-19 16:53:55
    Svara
  • Så underbart fint att du vågar berätta! Det är såhär det ser ut för många par därute.
    Min närmsta vän och hennes man försökte och försökte, fick missfall på missfall och hon kom till punkten när hon hade svårt att känna glädje när andra par blev gravida. Båda är fertila men det hela slutade i IVF. Idag, 3 år senare, finns deras efterlängtade dotter hos dom. Jag kommer tipsa henne om din blogg och detta inlägg, du anar inte vad du precis gjorde när du var modig att skriva om detta i din blogg. Hon kommer förmodligen att börja gråta när hon ser att offentliga människor vågar vara mänskliga och berättar om resan före barn.
    All lycka till er! Kramar

    Sarah 2016-12-19 16:50:50
    Svara
  • Grät när jag läste ditt inlägg och kastades tillbaka några år i tiden. Barnlängtan är HEMSKT. Jag var heeelt säker på att jag aldrig skulle få barn – har extremt lätt att bli gravid men tyvärr lika lätt att få missfall. Genomgick tre stycken innan vi fick vår dotter, sedan ytterligare två innan vi fick vår son. Vecka 9-12. Det var hemska tider (särskilt innan dottern kom). Är jättelycklig över mina skatter och önskar er och alla andra som vill och längtar all lycka i världen. Bra att ni ‘kollar läget’, finns ju ingen anledning att skjuta upp det. För de allra flesta ordnar det sig i slutändan men det är ju ovissheten som knäcker en. All lycka till er och jag läääängtar till den dagen jag ser ett inlägg här om att du är gravid!! ❣️

    Helene 2016-12-19 16:39:00
    Svara
  • Tess, jag har nåt som heter endometrios och det är sjukdom som inte syns. För mig innebar den (innan jag fick min dotter) mkt smärtsamma menstruationer, mag och tarmproblem, cystor på äggstockarna osv. Jag hade inte svårt för att bli gravid men jag vet att många har. Jag är anti allt flummigt men jag gick till en zonterapeut som bl a upptäckte min glutenintolerans (gjorde tarmbiopsi som bekräftade) och behandlade mig under nån månad. Tom min gyn rekommenderade zonterapi för mina besvär. Nu behöver inte du ha endo men jag tror inte att det skulle skada att gå till en bra zonterapeut och att prata med din läkare om endo. Du är säkert fullt frisk som du skriver och har det bara lite kämpigt just nu. Hang in there.

    I 2016-12-19 16:35:37
    Svara
  • Detta var en så härlig och sann kommentar! Jag skriver under varje ord, precis sådär tänker jag med. Och passar på att skicka positiv energi och lyckönskningar till dig Tess!

    Varma hälsningar,
    En annan Sara, 29 år och barnlös men även jag med goda intentioner.

    Sara 2016-12-19 16:17:38
    Svara
  • Hej Tess,
    va fint att du berättar! Jag läser din blogg och har gjort länge, sedan du låg på Stureplan.se.
    Anledningen till att jag fortsatt följa dig är att bloggen handlar om DIG och ditt liv, och även om jag förstår att det är roligt att blogga om beauty och mode till exempel finns det tusentals sådana bloggar, men det finns ju bara en du. Så, igen, tack för att du berättar! Hoppas på mer Tess i bloggen framöver.

    Kram

    Liv 2016-12-19 16:02:33
    Svara
    • Svar på Livs kommentar.

      Wow vad starkt och modigt av dig att berätta det här. Jag har läst din blogg sen nångång 2008 och det är sådana här nakna inlägg som får mig att fortsätta. All kärlek och lycka till till er. Det kommer bli bra i slutändan, även om ni inte riktigt vet hur ännu. <3

      Andrea 2016-12-19 16:58:49
      Svara
  • Hej Tess!
    Jag vet inte hur det känns det som du beskriver men jag tänkter på dig och hoppas och håller tummarna.
    Många kramar/Emma

    Emma 2016-12-19 15:53:34
    Svara
  • Vad fint skrivet och vad modigt att dela med dig. Smärtan över att inte kunna bli gravid, är och förblir något av det värsta och tyngsta att bära. Och nej, vad folk än säger sa ar det inte ”mildrande” att veta att andra har blivit gravida efter behandling eller att man kan adoptera.
    Jag ar gift sedan tre och ett halvt ar tillbaka och vi försöker sedan dess. Redan tidigt sa kände jag pa mig att det inte fungerade men ingen ville ta mig pa allvar. Det var alltid mitt fel, jag var for stressad och behövde semester. Tillslut var det en vän som sa att jag borde boka tid pa sjukhuset istället for att ga till gynekologen och som tur var gjorde vi det. Efter ett ar av undersökning sa kom de fram till att vi behövde IVF da min man har haft cancer flera ganger och stålbehandlingen skadat hans spermier. Den ar konstigt att säga men jag blev sa glad over att höra att det jag kände inom mig stämde. Detta var for två ar sen och vi har nu gjort två försök med IVF var av ett som slutat i missfall. Idag ar min man sjuk i cancer igen och vi for inte göra ett nytt försök innan han blir frisk. Konstigt nog sa känns det mindre jobbigt nu än under första aret.
    Vad man känner är personligt och det finns inget rätt eller fel men mitt rad till dig är att försöka vara ärlig mot dig själv. Känns det sjukt jobbigt att ga pa babyshower sa behöver du inte göra det. Vissa vänner tar illa vid sig och de flesta förstår ingenting ”snart är det din tur, är du säker pa att ni har prickat in de rätta dagarna? Det kommer att hända när du inte tänker pa det längre…” men det visar bara att de aldrig har varit i samma situation. Och ja att bli arg och ledsen när man ser en gravid person eller hör om den tionde vännen som är gravid betyder inte att man är en dålig människa men att man är mänsklig. Ja, hur kan man känna något annat när det enda kroppen och själen skriker efter är ett barn.

    Anna 2016-12-19 15:48:42
    Svara
    • Svar på Annas kommentar.

      WORD! Men först, beklagar att din man är sjuk.
      Jag är i samma sits som många andra här inne. En läkare sa ”i sommar ska du se att det händer när du slappnar av”. Man ba SLAPPNA AV?! INTE TÄNKA PÅ DET!? Det är ju en omöjlighet. För mig var dock första halvåret värst, nu efter 1,5 år är det inte samma oerhörda panik, kroppen har väl gått in i ett survival mode o pallar inte vara ledsen. Men däremot blir jag utom mig av ledsenhet när folk blir gravida runt mig. Jag blev faktiskt gravid i höstas, fick missfall i vecka 10, det absolut mest smärtsamma både mentalt och fysiskt och efter det kan jag inte umgås med gravida. Ingen pratar om sorgen efter missfall heller. Vågar säga att detta är pga att det är kvinnofrågor…

      Frida 2016-12-21 09:45:12
      Svara
  • Vad fantastiskt modigt av dig att berätta Tess! Uppskattar verkligen din öppenhet även om det är något som vi läsa absolut inte kan kräva. Jag och min pojkvän försöker också få barn. Dessvärre är vi inte helt friska: jag får ingen egen ägglossning så tog nästan ett år innan ägglossningen kom igång med hormoner. Då gick det fort och vi fick äntligen ett plus. När vi sedan i v 8 skulle få höra hjärtslaget så fanns inget foster där, endast lilla säcken som den skulle legat i. Snacka om att man kände sig hånad? Fick göra tre aborter för att få bort allt trots att det var så tidigt. Efter det valde vi IVF och gjort ett misslyckat försök. Ska snart göra nästa försök. Förstår precis dina känslor och oro och gud vad man kämpar med att uppskatta nuet och att vara utan barn (för det är ju en lyx i sig) men har man bestämt sig för nåt är det ju omöjligt att inte tänka på det konstant? Kommer hålla tummarna för er men vet att det blir bebis, frågan är bara när 🙂

    Sara 2016-12-19 15:43:51
    Svara
  • Så starkt av dig att dela med dig utav detta. Du och Garth kommer att vara världens finaste föräldrar oavsett om du blir gravid imorgon, om en månad, om ett år eller via surrogate/adoption. Jag har sällan stött på två människor som verkar ha både så fruktansvärt mycket kärlek för varandra men även för alla runt omkring er. Du kommer att bli mamma, försök att släppa på kravet att det måste hända nu nu nu och/eller på vilket sätt. You’ll get there och du och Garth kommer att vara perfekta. Stor kram.

    Carl 2016-12-19 15:39:10
    Svara
  • Stor kram!

    Emma 2016-12-19 15:38:33
    Svara
  • Hej Tess! Har aldrig kommenterat här förut men denna gång ligger det nära mig… jag är 30 och vi har försökt få barn i 1,5år innan vi tog tag i det och undersökte. Vi fick ”diagnosen” ofrivillig barnlöshet vilket innebär att det inte finns någon anledning till varför det inte går. Att ”slappna av” var det lyckligtvis ingen läkare som sa men däremot är det ett råd folk omkring gladeligen strösslar med vilket står mig upp i halsen. Jag har velat ha barn sen jag var 18, så att ”slappna av” är jag way past if we’re honest.. Överallt jag tittar ser jag gravida eller nyblivna mammor. Ibland gör det mig ledsen, ibland blir jag peppad. Det ska gå! Jag kan däremot inte ta emot fler gravid-besked, det sårar något enormt. Ja, det låter småaktigt men det är en ärlig reaktion där jag befinner mig nu… jag undviker gravida och småbarn i perioder, medan det ibland bara är härligt 🙂
    Här i Sverige är IVF sjukvården grymt bra! Efter att vi fick våra provresultat blev vi snart ”accepterade” som kandidater och sen fick vi info om att behandling sker efter 6-9 månader (för lång tid för mig!) men vårdgarantin gör att vi ska påbörja behandling nu i januari (30 dagar efter att vi blev ”accepterade”)! Tänk, om tre veckor tar jag min första spruta (that’s a scentence I never thought I’d be excited to say!) Det känns så spännande och jag känner mig förväntansfull 🙂 Inte säkert att det funkar omgång 1 men jag tar en dag och en spruta i taget.
    Jag känner verkligen igen mig i det du säger. Ofrivillig barnlöshet är mer vanligt än ovanligt men det pratas aldrig om. Jag finns här om du har frågor om min resa, IVF, tankar och funderingar. Oftast är det skönare att prata med någon i samma sits än en gravid/nybliven mamma som är i sin lyckobubbla, och ibland hjälper det att prata med en främling i samma sits. Hör av dig om du är i Stockholm och vill prata av dig!
    Och du, släpp aldrig hoppet eller glädjen 🙂
    Kram kram

    Sofia 2016-12-19 15:19:21
    Svara
  • Fina Tess, du är en sådan inspirationskälla och stark kvinnlig förebild! Jag önskar dig och Garth en god jul och lyckoönskningar för 2018 på bebisfronten 🙂

    Elin O 2016-12-19 15:19:05
    Svara
  • Vilken fin och ärlig text Tess. Uppskattar verkligen din ärlighet för det är så sällan bloggare vill blotta tråkiga/allvarliga sidor i livet. Fick själv första barnet som 41-åring med hjälp av IVF. Eftersom jag gick igenom diverse behandlingar och hormoner så blev jag fascinerad hur mycket man medicinskt kan hjälpa människor som vill få barn. Det mesta kan fixas med hjälp av hormoner – det enda som krävs är några friska äggceller & spermier. That´s it! IVF var heller inget skrämmande, mest intressant, så om ni väljer det i något skede så skall du inte vara orolig över proceduren <3 Lycka till!

    Hanna 2016-12-19 14:53:51
    Svara
  • Hi Tess,
    From our experience , the moment we stared ‘focusing’ on having a baby , the less successful we were ! After 3 miscarriages we finally gave up and two years later , after dropping the planning and stressing, we had our little girl. That said, even If I hadn’t have gone through that, I would still be saying that one year is (as frustrating as it may seem) still a relatively short time in conception-land. It takes a lot longer than people would imagine (even in the healthiest of people). I was even told, rather unhelpfully by my GP, that I shouldn’t worry about the number of miscarriages I had had (”only worry if it happens more than 5 times” apparently). I know that you haven’t been through that but I just wanted you to know that all manner of situations in baby making is normal if you are two healthy people ! So try to enjoy this time in your lives, it will come probably when you least expect it !:)

    Ana 2016-12-19 14:50:59
    Svara
  • Tack för att du delar med dig! Och grattis till att ni börjat er resa mot att få er lilla bäbis, även om den redan har blivit lite längre än vad ni tänkt från början. Fortsatt lycka till, vi håller tummarna allihopa som läser din blogg! 🙂

    Malin 2016-12-19 14:47:09
    Svara
  • Det är det här som är så fint med dig Tess, och med din blogg. Att du vågar berätta sånnt här och känslan av att vara din vän som man kan prata om allt med 🙂

    Vi har just börjat ‘försöka’ – jag är livrädd för att det ska ta tid, eller inte gå. Alla mina bästa vänner är gravida och jag blir såklart glad när de blir det, men samtidigt känner jag att pressen bara växer för varje gång. Tänk om det inte kommer gå för mig?

    Tror vi är så många som kan känna igen sig i det du just berättade och du hjälpte nog många att känna sig mindre ensamma i det genom ditt inlägg<3 Massa kramar och kärlek till dig, tack för att du delar med dig.

    Christine 2016-12-19 14:46:49
    Svara
  • Gud vad fint att du berättar!

    Är 23 år och har långt till barn men jag tror ändå din story är sjukt viktig. Bra att man påminns som att det inte alltid går fort och lätt att bli gravid. All lycka till dig och Garth!

    Matilda 2016-12-19 14:44:21
    Svara
  • Förstår hur du känner och känner med dig. Vi försökte i flera år och min sambo fick tom besked om att han troligtvis inte skulle kunna bli pappa. Men nu sitter vi här med en 7 veckors bebis som är vårt lilla mirakel! Lycka till med allt, snart har ni er lilla älskling hos er ❤️

    Johanna 2016-12-19 14:41:35
    Svara
  • Tack för att du delar med dig! Jag misstänkte nog att någonting inte var helt 100 med dig, men visste inte vad. Det är stort och fantastiskt av dig av våga berätta och våga prata om. Jag är övertygad om att det är er tur snart. Ville bara skicka massvis med extra kärlek och styrka till dig <3

    Kristin 2016-12-19 14:34:55
    Svara
  • ❤❤❤

    Sara 2016-12-19 14:34:21
    Svara
  • Vad tråkigt att höra samtidigt som att det var skönt att ni ändå är friska båda två och att det inte var något problem där! Tack för att du delar med dig. Och stort lycka till på resan. 🙂 Kommer gå superbra! *pepp pepp*
    Kramar

    Liza 2016-12-19 14:29:41
    Svara
  • Lots of good luck Tess. I know how paranoid I became but it will happen soon I’m surexxx
    Hel

    Hels 2016-12-19 14:09:15
    Svara
  • Ska hålla mina tummar för att det snart är er tur ❤️

    Moa 2016-12-19 14:06:54
    Svara
  • Vad modigt att dig att skriva om det här, blir lite känslosamt att läsa för vet precis hur du känner. Ni är verkligen inte ensamma, vet så många som haft svårt att få barn och så var det även för oss. Ett år är ju helt normalt att försöka och även om man står i kö till IVF etc är det många som blir gravida under tiden. Pga min PCO fick vi göra hormonbehandlingar med tabletter och sprutor innan vi gick vidare med IVF. På första försöket blev vår dotter till och nu har hon precis fyllt ett. Är helt övertygad om att det kommer gå bra för er och ska bli så spännande att läsa om hur det går!

    Anna 2016-12-19 14:01:24
    Svara
  • Åh Tess! Så fint att du vill och vågar dela med dig, då så många par känner igen sig. Jag är själv orolig över att jag inte kan få barn. Massor med styrkekramar, och ännu fler lycka till <3 Håller tummarna att det går vägen 🙂

    Amanda 2016-12-19 13:46:41
    Svara
  • Det kommer bli bra! Tack för att du delar med dig! Många kramar!

    sara 2016-12-19 13:43:59
    Svara
  • Fina Tess! Gråter en skvätt när jag läser detta för jag känner såväl igen alla tankar och oro som kommer med att inte bli gravid. För mig var det nog stress som gjorde att det tog tid att bli gravid så tror verkligen på att försöka ta det lugnt. Styrkekramar till dig och Garth! Hoppas att ni får ert lilla mirakel snart 🙂

    Z 2016-12-19 13:40:43
    Svara
  • Stor Kram till dig Tess!!! Tack för att du delar med dig.

    Vicky 2016-12-19 13:39:54
    Svara
  • Tess, som många andra är jag en som har läst länge men sällan kommenterar men nu vill jag säga ett STORT TACK för att du berättar detta. Jag och min sambo är precis i startgroparna och jag vet redan att det kommer bli svårt – har en konstaterad hormonrubning (som jag fick konstaterad när jag var 25, är nu 31) och jag kommer behöva medicinera för att öka chansen att bli gravid. Ska träffa läkare efter jul för att sätta igång behandlingen, och det känns rätt tungt – dels för att medicineringen kan vara jobbig och dels för att jag är så nervös över att det ska ta lång tid. Och det kanske det gör. Ibland känns det som om ”alla” runt omkring mig har blivit gravida på första försöket – jag VET ju att det inte är så, men många par som kämpar gör det i det tysta. Givetvis ska ingen behöva dela med sig om sådant de inte är bekväma med, men jag tror att vi ALLA skulle må så mycket bättre om vi kunde prata mer öppet.

    Önskar er ett stort lycka till – det kommer lösa sig för oss båda inom sinom tid är jag helt övertygad om. En stor stor julkram till dig!

    Tove 2016-12-19 13:35:06
    Svara
  • Jag skäms nästan för att säga det, men vilken lättnad att läsa detta inlägget! Jag är såklart hemskt ledsen för att ni har gått igenom ett tufft år, men jag vet att det finns sååå många par där ute som går igenom exakt samma sak. Det känns så skönt och bra att veta att det finns en anledning till att du har betett dig lite ”konstigt” i och med bloggen, istället för att jag bara trodde du hade blivit opersonlig och ytlig… Jag förstår att man inte vill skriva ut hela sitt liv på bloggen, men just såna här inlägg tror jag hjälper så många. Det är viktigt att folk får en realistisk förväntning till att få barn, många blir inte gravida på första försöket och det är INGET konstigt eller ovanligt alls med det, men man skriver ju så sällan det… Allt som oftast är det ju bara ett inlägg med ”Jag är gravid!” utan att berätta om de hundratals graviditetstest som har visat negativt innan… Utöver det så är det ju inte ens 50% av alla graviditeter som faktiskt blir till barn, det är väldigt vanligt att få missfall ett par gånger innan man har nått 12 veckor, men det är det heller aldrig någon som skriver om! Jag tror alla blir så nervösa och stressade över sånt här för att de helt enkelt inte vet, för det är en sida av livet som få delar med sig av. Det tycker jag är synd, att vara människa innebär ju inte endast sann kärlek, lycka och välgång, utan även motgång, hårda kamper och negativa känslor ibland.

    Det är så härligt att veta att man kan gå in och läsa din blogg, med blandade inlägg av det du intresserar dig för i livet, men också om själva livet! Bl.a detta inlägget och då du blev sjuk kort efter ert bröllop osv. Att man kan se flera sidor istället för bara en.

    Hur som helst, jättestor kram till dig och Garth och lilla Olive! Ni har nog ingenting att oroa er för och jag önskar er lycka till på vägen, tills vi får en ny uppdatering i bloggen om hur det går 😉

    Ulrika 2016-12-19 13:34:19
    Svara
    • Svar på Ulrikas kommentar.

      Läste min kommentar igen och tyckte det lät lite hårt.. Menar alltså inte att det är jättemånga som blir gravida som sen får missfall, utan att många faktiskt får missfall innan de ens upptäcker att de är gravida, för att det är så extremt tidigt. Och sen att om man nu skulle få missfall innan 12 veckor så ska man inte vara jätterädd och ledsen och tro att man har en ”hostile” livmoder och aldrig kan få barn igen, för det är inte så ovanligt som man tror. T.ex Paula Uribe (paulas.me) är en svensk bloggare som skrev en del om de två missfall hon fick innan de fick sin andra dotter. Jag tyckte det var spännande och betryggande att läsa om det 🙂

      Ulrika 2016-12-19 13:39:05
      Svara
  • Fint och modigt av er att dela med er!

    Detta med att vara ”personlig”. När man går igenom något som är tufft, så kan det vara väldigt skönt att ha något som inte är problematiskt eller kräver känslor. När min pappa dog så var att gå till jobbet varje dag så himla skönt, jag behövde inte tänka på något annat än jobbet! Bloggen kanske har varit en sån lösning för dig och det är väl okej? 🙂

    Ni kommer att få barn, det kommer ju att hända. De är ovissheten som alltid tär på människan. Nu vet ni att ni är friska så nu är det bara en tidsfråga(vilket är jobbigt i sig).

    Här kommer ett råd du inte bett om:
    När jag är orolig över något som jag inte kan påverka men som gnager brukar jag säga högt för mig själv: ”Kan jag påverka detta just nu?” Kan jag göra det, så ja då fixar jag det. Är svaret Nej, så tvingar jag mig själv att lägga det åt sidan.

    Men, med detta i åtanke, jag är 27 år, planerar inte ha barn och känner inte barnlängtan, så ta ”mina råd” för var det är. Goda intentioner och all välmening!

    Ta hand om er!
    Kramar, Sara

    Sara 2016-12-19 13:32:59
    Svara
  • Tack for att du delar med dig av det har. Det ar sa mycket vanligare an de flesta tror sa ar verkligen glad att du oppnat upp. Jag har sjalv varit dar ni ar nu. Vi forsokte, och aven fast alla test sag bra ut blev vi anda inte gravida. Totalt forsokte vi lite mer an ett ar innan vi borjade IVF. Det fungerade for oss och jag ar nu gravid I v 21, och det gar inte en dag utan att jag tanker pa hur tacksamma vi ar att det an sa lange ser bra ut. Jag upplevde inte IVF sa jobbigt, utan faktiskt ganska spannande (samtidigt som man ar livradd att det aldrig kommer fungera) sa var inte orolig om det ar den vagen ni tar. De allra flesta blir gravida forr eller senare (senare ar betydligt vanligare an manga tror) det finns mycket man kan fa hjalp med. Vi bor ocksa I London och gjorde IVF har, och du far garna kontakta mig direkt om du vill. Gissar pa att du kommer fa manga fina (och igenkannade) kommentarer pa detta inlagg. Stor kram till bade dig och Garth.

    Susie 2016-12-19 13:31:51
    Svara
  • Hade inte läst detta inlägg innan jag postade mitt föregående, måste bara skriva att detta verkligen sätter allt i perspektiv. Är själv i liknande situation, dock med mer problematik inblandat (kronisk sjukdom som betydligt ökar risken för missfall) så kan relatera till en del av era tankar. Håller tummarna för att det fungerar för er, när stressen lagt sig och sinnet är på rätt plats. Kram!

    Jonna 2016-12-19 13:28:30
    Svara
  • Starkt av dig att dela med dig! Kram

    Caroline 2016-12-19 13:22:55
    Svara
  • Vilket öppet och ärligt inlägg! Förstår att det känns tufft men hang in there! Kramar till er och håller tummarna för att det sker snart.

    Suzy Q 2016-12-19 13:22:13
    Svara
  • Dear Tess
    That is hard to live and hard to share and thank you for your courage.
    Something you said really struck – that it would be soon hard to be happy for the people around you who are getting pregnant. And I know how that feels. Five years ago, my fiancé broke up with me on my 30th birthday. Two years later, I met someone else, and spent three years with him before he told me that he in fact never wanted to get married (having lied). Today I am still single at 36. I have had six years of celebrating the engagements, weddings and many, many babies born in that time to my close friends. I am now ”that” single and childless friend. How did that happen? Bad luck? I have never not wanted a relationship and never not wanted children. And I don’t know if I will have either.
    Some things we cannot know. We can only hope for them. But we are entitled to very little, no matter how much we long for something. And there is always someone who has a little bit less.
    Throw out the pregnancy tests and the thermometer and the ovulation charts. Enjoy your wonderful husband (some of us don’t even have that). Take as many holidays as you can (you can’t with small children…). Take up acupuncture (it really helps – I know so many acupuncture babies). Oh, and spend a lot of time in bed.
    But more than anything else, be truly and deeply grateful for what you have. Good luck. xxx

    Katie 2016-12-19 13:17:02
    Svara
  • Hej Tess! Har läst din blogg i flera år och är pinsamt dålig på att kommentera. Så otroligt starkt av dig att berätta om detta. Kan inte helt relatera eftersom min pojkvän och jag inte riktigt är där ännu. Har varit tillsammans i 5 år men vi har varit studenter under denna tid. Nu till sommaren är jag färdigutbildad och vi båda pratar om att inom några år skaffa barn, efter vi har bestämt oss i vilken stad vi vill bosätta oss i. Jag har dock hela livet längtat efter barn och ofta tänkt den tanken att det inte är en självklarhet att det fungerar så jag förstår er oro nu när ni väl börjat försöka. Vill bara berätta att jag tänker på er och håller tummarna för att det vänder snart! Skönt att höra att ni är friska i övrigt. Som sagt, starkt att du berättar och stort lycka till!! Kram Lovisa

    Lovisa 2016-12-19 13:11:21
    Svara
  • Åh – stor kram till dig, er båda! Jag har läst bloggen i flera år men aldrig kommenterat men nu känns det som att jag måste bara skicka en styrkekram. Det kommer bli bra, vi hade turen att bli gravida fort alla 3 ggr men bara 2 blev till småknott som nu är 5 och 3 år. Slappna av och lita på att när allt är redo så kommer det ske. ? ❤️

    Lina i London 2016-12-19 13:07:06
    Svara
Tess Montgomerys webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Mitra Javadi
Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Fanna Ndow Norrby
Lifestyle
Sophia Anderberg
Home
34 kvadrat
Mode
Emma Fridsell
Mode
Paulina Forsberg
Mode
Mathilda Weihager
Hälsa
Joanna Swica
Home
Jannike Ebbing
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Lifestyle
Evelina Andersson
Lifestyle
Cassandra Klatzkow
Lifestyle
Sara Che
Mode
Emma Danielsson
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Imane Asry
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson