Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Current Obsessions

SE ALLT

civilkurage

Att Inte Titta Bort

Screen Shot 2016-02-02 at 18.26.55

Någonting som jag har kommit på mig själv att göra på senaste tiden är att öva på att sluta titta bort.

Både i Sverige och England så är det tyvärr ganska vanligt med attityden att ”någon annan fixar det där”. Det vill säga, vi ser någonting som vi tycker är fel, men gör ingenting åt det eftersom att vi inte ser det som vår sak. Det ligger djupt rotat i vår kultur att vi ska ”mind our own business”.

Skrik från våningen ovanför som låter lite för mycket på allvar, barnet som alltid kommer till skolan i samma kläder och inte har matsäck med sig på utflykterna, mannen på gatan som kanske bara sover, någon skriker rasistiska glåpord efter killen mer mörkt hår och bruna ögon, tjejen på tunnelbanan hem som hamnar i en pressad situation eller varför inte det smala hundskrället, på stranden på semestern?

Det finns otroligt många situationer då den lätta vägen är att tänka ”det här är inte min ensak, personen själv/någon annan fixar det nog”. Problemet är att om alla tänker på samma sätt så pågår skiten istället. Det är jobbigare att bry sig, helt galet mycket jobbigare och det är kanske inte alltid rätt sak att göra. Det är även någonting som vi i vår kultur inte riktigt är vana vid att göra, därför säger jag att jag ”övar” på att bli bättre på att inte titta bort. Även jag har en lång väg att gå. Men jag ser hellre att någon säger ”du, det här är inte din ensak” än att jag inte gjorde någonting. För finns det minsta lilla chans att det lilla jag kan göra faktiskt kan förändra någonting så gör jag det.

Jag tycker att det är enormt viktigt att vi slutar att tycka att allting är någon annans ensak/problem eller uppgift och att vi faktiskt går ur vår comfort zone och säger ”Stopp, det här är inte ok” eller ”vad kan jag göra för att hjälpa?”

Som barn hade jag en brokig uppväxt, jag minns en del saker väldigt väl och andra saker har försvunnit in i bakhuvudet någonstans, men en av de sakerna jag minns bäst var hur få vuxna som faktiskt brydde sig. Hur mycket ett genuint ”Hur mår du?” eller ”Är det lite jobbigt nu, vill du prata?” gjorde skillnad. De få lärarna som tog sig tiden att greppa situationen, men även de närmaste som bara tittade bort. De ville inte veta, mycket lättare att låtsas att allting är frid och fröjd. För ett barn kan en enda person som står på deras sida och som hen kan prata ärligt med, vara det som gör att den orkar, att världen känns lite lättare.

Var den personen, det tänker i alla fall jag.

En person nära mig blev knivhuggen i en trappuppgång i Stockholm. Skrik på hjälp gjorde ingenting, inte en enda granne öppnade sin dörr. Hon lyckades tillslut ringa polisen och ambulansen själv. Vad är det för värld att leva i? Jag skäms å alla grannarna som hörde tumultets vägnar. Det var ingen annan som ”tog hand om situationen” den gången och om bladet hade gått in några millimeter till, det hade kunnat sluta bra mycket värre än vad det gjorde.

Jag tror att när man växer som människa och blir mer bekväm i sin självbild så börjar man tillslut känna sig ok med att gå emot normen. Att man inte är rädd för att göra bort sig längre och att man formar någon form av civilkurage att stå upp för andra, på samma sätt som du hoppas att någon hade stött upp för dig, din mamma eller ditt barn.

Vi måste börja hjälpa varandra mer, sluta ignorera det som uppenbart är fel. Säg ifrån till gubben som sparkar efter katten, killen som stressar den gamla tanten, rasisten, vännen som är otrogen, den aggressiva pojkvännen, den skitsnackande tjejen och alla de andra som vi faktiskt kan påverka. Ta dig tiden att faktiskt lyssna på riktigt.

Om du är ute och reser, gör något för det hemlösa barnet, kolla om det finns en hundgård som kan hjälpa den sjuka strandhunden, fråga kvinnan som gråter om du kan hjälpa henne på något sätt. Bry dig, titta inte bort och stäng av, bry dig på riktigt.

Jag säger inte att vi ska kasta oss själva in i farliga situationer eller sticka näsan i andras business, men när du får den där lilla rösten i huvudet som säger ”det där är inte rätt” låt den rösten få ta sig hela vägen ut genom munnen. Det är inte lätt, men man kan börja någonstans och tillsammans kan vi göra en enorm skillnad.

Snälla, kan vi inte bestämma oss för att försöka sluta titta bort?

Dela gärna med er av era historier då ni valde att ingripa i kommentarerna, så uppmuntrar vi varandra att bli lite mindre rädda för att stå upp för oss själva och andra. Vi kan inte rädda hela världen, men även om vi gör skillnad för en enda människa eller djur så är det värt det.

Just nu hjälper jag till att samla ihop pengar till Paaws hund och katthem i Antigua, eftersom att jag vid ett tillfälle då jag bara hade kunnat titta bort valde att hjälpa istället. Jag skulle verkligen uppskatta en donation från er om ni känner er manade, ingenting är för lite.

Ni hittar insamlingssidan här. (klick)

 

Se även

Vi måste prata om missfall
”It’s a boy’s thing”
Positiva vs Negativa personer och energitjuvar
Haters gonna hate

Tess Montgomerys webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Josefin Dahlberg
Home
Andrea Brodin
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Vanja Wikström
Mode
Fanny Ekstrand
Lifestyle
Elin Johansson
Lifestyle
Susanne Barnekow
Home
34 kvadrat
Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Makeup by Lina
Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Sandra Beijer
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Linn Herbertsson
Hälsa
Foodjunkie
Mode
Paulina Forsberg
Hälsa
Fannie Redman
Lifestyle
Tess Montgomery
Hälsa
Josefines Yoga
Man
Niklas Berglind
Mode
Chrystelle Eriksberger