Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Current Obsessions

SE ALLT

My Birthstory

For the English version, please go to the bottom of the post.

—-

Det har tagit ett tag att samla kraft för att sätta mig ner och skriva min förlossningsberättelse, mest för att det både är så himla känslosamt och även för att den är ganska så lång.

—-

Det känns på många sätt som om jag hade två födslar, en mindre bra och sedan en toppenbra variant till avslut. Jag ska göra mitt bästa för att sammanfatta den så gott som jag kan och har delat in den i 4 delar.

Hemma – Den spännande delen

Jag hade gått över 11 dagar och hade tid för igånsättning på dag 12 om ingenting hade hänt innan dess. Många skojade att det nog skulle sätta igång natten innan, bara för att.

De hade rätt!

Vid 3 på morgonen vaknade jag av värkar som var ca 4-6 minuter från varandra och varade i drygt en minut. Jag gick upp och fixade lite med sjukhusväskan och pillade med bebiskläderna innan jag väckte Garth. Vi var båda galet förväntansfulla! Han lagade lite gröt till oss båda och vi åt en väldigt tidig frukost med mig på pilatesbollen under varje värk.

Vid det här läget var värkarna kanske en 4 av 10 på smärtskalan, så ingenting för extremt och vi kunde fortfarande utan problem stanna hemma. Vi ringde dock in till birth centret och förvarnade att vi var på G.

Vi tände ljus, lyssnade på lugn musik och försökte slappna av så mycket som möjligt. I 6 timmar hängde vi i vardagsrummet och jag testade alla mina anding och visualieringstekniker för att se vad som skulle funka bäst när värkarna senare skulle bli starka.

Enda kruxet var att runt 8 på morgonen så började värkarna avta. De kom med allt längre mellanrum och vid 10 hade de avstannat helt. När vi ringde in till birth centret så sa de till oss att komma in direkt och att de ville börja igångsättningen ett par timmar tidigare än planerat.

Så vi åkte in och blev skickade till en ganska temporär igångsättningsavdelning som sjukhuset nyligen hade antingen startat eller flyttat.

Igångsättningsavdelningen – Den hemska delen 

Det märktes redan när vi kom dit att det mesta på den här avdelningen var ganska provisoriskt. Det var bara ett fåtal barnmorskor och vi låg 6 par i ett rum med draperier mellan.

De bestämde att jag skulle få hormontampongen som de sätter bakom livmodertappen för att öppna upp och få igång värkarna igen. Den ska sitta inne i 24 h och vi skulle få åka hem mellan. Toppenskönt!

Men först så var de tvugna att kolla hur öppen jag var.

När barnmorskan började undersöka så konstaterade hon att jag var 2 cm öppen, men sedan fick hon ett bekymrat uttryck i ansiktet. ”I can feel hair” säger hon. Det visar sig då att mitt vatten redan hade gått, antagligen så mycket som 48 timmar tidigare. Jag minns att jag hade känt ett par droppar på natten innan och bebisens huvud måste ha hamnat som en propp som stoppade vattnet.

Då ändrades planen direkt, för det blev helt plötsligt tidspress. Helst vill de inte att det ska gå mer är 3 dygn mellan att vattnet har gått och bebisen är ute, på grund av infektionsrisken. Så helt plötsligt blev vi inlagda och det blev bestämt att jag skulle få en gel på livmodertappen istället.

Jag har haft problem under de sista veckorna att Froggy varken ville fixera sig ordentligt och så låg han på sidan istället för mage mot rygg med mig. Så jag blev tillsagd att absolut inte luta mig tillbaka och bodde på en stol som jag satt på bakofram eller min pilatesboll när jag satt ner, så att den lilla inte skulle hamna rygg mot rygg.

Under tiden den här gelen funkade var jag dock tvungen att ligga på rygg i en hel timma. Det här visade sig vara en riktigt dålig idé, för vid det här laget hade mina värkar börjat igen och istället för att sitta framtill i magen och ner mot knäna så flyttade de bak till ryggen. Vad jag inte visste då var att den timman på rygg hade gett precis det resultatet som jag inte ville ha – Froggy låg nu rygg mot rygg och jag hade en sk ”back labour” som är kända som de värsta typerna av värkar då bebisens huvud trycker på mammans ryggrad. Man får även två värktoppar istället för en, så när jag trodde att det värsta var över så kom en till direkt efter.

Under 6 timmar kunde jag sitta på en boll i vårt lilla bås och ta värkarna helt ok, de låg kanske på en 7 av 10 på smärtskalan, men gick fortfarande att andas igenom. Sedan eskalerade det fort, jag började tappa kontrollen i toppen av värken och började råma som en galen ko. Jag hade hittat ett snabb liten höftrörelse som jag gjorde på bollen som lättade på trycket en smula, men det började kännas som om någon slet nedre ryggraden i bitar under värktopparna.

Jag märkte att vi skrämde de andra kvinnorna som låg och blev i gångsatta och för att få lite privat tid så lyckades vi hitta en tomt rum längre ner i korridoren, rullade över bollen dit och där kunde jag mua så högt jag bara ville in i Garths bröst och gå cirklar i rummet mellan värkarna. Här jobbade vi på i 6 timmar till innan Garth märkte att det började bli för mycket för mig. Värkarna var uppe i en 9 av 10 på skalan och jag tappade totalt kontrollen i toppen och hade kväljningar och skakningar. Då äntligen kom en barnmorska förbi… och erbjöd mig alvedon. Som jag tog och som givetvis inte gjorde ett jota.

Hon påminde mig även om att jag inte var i det aktiva stadiet ännu och berättade även att jag nu inte skulle kunna vara i Birth centret längre utan skulle åka till förlossningsavdelningen. Men inte förrän jag var 4 cm öppen.

Efter någon timma till letade Garth reda på en barnmorska och krävde en undersökning, vi måste ju vara uppe i 4 cm nu?!

Så jag blev ledd tillbaka till mitt lilla bås, fortfarande råmande och skakande. Att lägga sig ner för att bli undersökt var helvetiskt. Det gick inte att ta värkarna liggande och jag låg i spasmer under tiden. Barnmoskan deklarerade att jag fortfrande bara var 2 cm öppen och inte alls i närheten av att föda.

Vid det här laget var både jag och Garth i bitar och frågade om vi i alla fall kunde få lustgas? Med svaret att det inte finns lustgas på den här avdelningen, men att jag kan få opiat sprutan – det enda alternativet som jag absolut inte ville ta eftersom att opiaterna går genom moderkakan till barnet.

Men barnmorska pushade och pushade och det kändes så olustigt att ligga där med de andra kvinnorna som lyssnade att jag tillslut gav upp och sa ja. Så jag fick den där jäkla sprutan och den hade inte alls den effekten som jag hade hoppats på. Mina värkar kom kanske var 2-3 minut och istället för att kunna sitta på bollen så blev jag så borta att jag var tvungen att ligga ner i sängen på sidan och somnade mellan varje värk. Men så fort värken kom som var den precis lika stark som innan och jag låg i princip och torrjuckade i sängen och skrek som en ko.

Jag minns som tur var inte mycket av timmarna efter det.

Nästa minnesbild är när en kvinna dök upp med en tub lustgas där någonstans mellan värkar och dimman i mitt huvud. Det visar sig att Garth hade fått totalt nog och hotat med att bära ner mig till bilen och ta mig till ett annat sjukhus om de inte såg till att jag fick ordentlig smärtlindring direkt. Och det funkade!

Med lustgasen blev helt plötsligt allting lite mer hanterbart. Jag vaknade till mer och kunde dra riktigt djupa tag under värkarna och situationen blev mycket mindre hysterisk. Dock så var smärtan uppe i en 10 av 10 och jag trodde på allvar att jag skulle dö. Tårarna strömmade och jag som annars skulle kalla mig själv ganska tuff var helt och hållet slagen.

20 timmar efter att ha blivit igångsatt minns jag som i en dimma hur två barnmorskor dök upp och uttalade de magiska orden ”Du ska upp till labour ward nu”. Eftersom att jag inte var mer än 2 cm öppen och knappt hade haft några besök av barnmorskor så hade de inte blivit informerade om att ta med en säng ner utan jag var tvungen att gå själv upp till avdelningen.

Men jag gjorde direkt en deal med dem. Om de ser till att jag får en epidural så fort jag kommer fram så kan jag palla att ta de 4-5 värkar som det skulle ta för oss att nå dit till fots. Så vi började gå och så fort en värk kom som stod jag och skrek in i Garths bröst och hittade någon form av larvigt litet salsasteg som hjälpte mig att lätta lite på trycket i ryggen. Det fick Garth att skratta mitt i allt och det gjorde mig lite glad. Sedan var det bara att räkna ner…

och vet ni vad, det stod en väldigt trevlig läkare redo att ge mig epiduralen så fort jag nådde till rummet.

Labour ward – Den bra delen

Jag sken som en sol från och med att jag steg in i rummet. Alla var så snälla och verkade ganska chockade över hur illa däran jag var. Jag fick ta två värkar med lustgasen innan vi fick in epiduralen och helt plötsligt så blev hela kroppen helt varm och ALL smärta bara försvann. Det var FANTASTISKT, lätt en av de bästa stunderna i mitt liv. Jag hade kunnat pussa hela teamet, det var helt underbart efter det helvetet jag precis hade gått igenom.

Eftersom att jag fortfarande bara var 2 cm öppen så bestämde man att jag skulle få hormondroppet för att hjälpa till lite på traven. Jag kunde se hur mina värkar kom tätare och tätare på monitorn, men jag kände ingenting. Barnmorskan sa åt oss att försöka sova lite och jag slocknade på sängen och Garth på en beanbag i 4 timmar medan droppet verkade.

Helt plötsligt rusar en läkare in och börjar be mig att vända på mig i olika positioner. Ett alarm gick och rummet blev fullt av människor som klämde, kände och flyttade på mig. Froggys hjärtljud hade gått ner och verkade inte komma igång igen, så de stängde direkt av droppet och bestämde sig för att försöka få hål i de hinnorna som var kvar för att kolla fostervattnet.

Ut forsade massor med blod och bajs. Froggy hade bajsat i fostervattnet och det blev bråttom. De gav oss ett par minuter ensamma att prata igenom våra val. Vi kunde antingen gå till akut snitt eller så kunde de stabilisera Froggy och fortsätta naturligt, men jag var fortfarande bara 2 cm öppen.

Valet var enkelt – snitt utan tvekan! Jag deklarerade till varenda person som kom in i rummet att jag var jätteglad att ta ett snitt, (jag måste nog ha varit lite hög fortfarande). Läkarna höll med om att det var ett bra beslut och jag rullades iväg för operation.

Kejsarsnittet – Den underbara och supercoola delen!

Ett par minuter senare låg jag inne i operationssalen, Garth fick på sig snygga kläder och ett stort skynke spändes över min mage. Alla personerna i rummet (ca 10-14 st) presenterade sig och sitt yrke och jag avslutade glatt med ”I’m Tess and I am a Mom-to be”. Vid det här laget var jag euforisk, jag bara låg och log.

Någon sa att jag skulle få något som gav tryck mot bröstet och efter någon minut kände jag precis det och informerade glatt Garth om att nu måste de nästan vara klara med förberedelserna. Men när jag tittar upp mot honom så står han och gråter och jag fattar verkligen ingenting. Sekunden efter hör jag världen högsta ”Oooäääää Oooäää Oooäää från bakom skynket. Jag fattade ingenting, de förberedde ju bara, jag hade ju inte känt något?

Så sänkte de skynket och Garth deklarerade högt att det var en pojke. Gud vad jag grät! Jag fick upp Ace på bröstet direkt efter att han var vägd och kollad och han såg ut som en liten röd arg farfar. Garths lilla röda farfar för det syndes direkt att han hade Garth’s näsa. Han var även nästan 4 kg, så en rejäl liten grabb.

Vad jag inte visste under tiden var att trycket på bröstet hade varit en läkare som hängde på magen för att trycka upp Ace så långt som möjligt medan de skar längre ner. Garth berättade senare att läkaren som drog ut honom hade sagt ”Bloody hell – it’s big!” och att de även hade nämnt att han låg rygg mot rygg och hade lossnat från bäcknet. Inte konstigt att mina värkar inte gjorde något. Man önskar bara att någon hade kommit på det lite tidigare…

Allt som allt tog födseln 32 timmar, men det är lätt de sista 5 som jag kommer att välja att minnas för resten av livet. Vi kommer att anmäla igångsättningsavdelningen som vi låg på innan och förhoppningsvis kommer ingen att behöva gå igenom samma sak som jag gjorde där.

Jag kommer även lätt att välja att göra ett snitt med nästa barn, det kändes helt rätt för mig.

Världens längsta inlägg som fick mig att gråta både en tår och två medan jag skrev. En dålig start med ett fantastiskt avslut och jag kan inte vara mer tacksam att jag har en frisk liten 10 dagars son sovande bredvid mig just nu. 

Ace <3

For the English version, please click below. 

English version coming soon. It’s such a long and emotional post, I need some time to write it all again. Please check in again in a couple of days and it will be up. 

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
40kommentarer
  • Jag gråter!!! Pga så många känslor.

    Jag kallar inte det här för en skrämselhistoria. Jag tycker det är viktigt att det kommer fram hur det kan vara. Det är att ge kvinnor kraft och vara förberedda på hur tuff en förlossning kan vara.

    Extremt frustrerande att de inte tog beslut om kejsarsnitt efter typ 6h. Vattnet hade gått – uppenbarligen hade inget hänt – snitt borde ha lagts tidigare. Såhär blir det när barnmorskorna skall stå för 90% av bedömningarna… morr…

    Tack och lov att du inte klämde ut din guldklimp genom snippan.

    Grattis till din älskade Ace!!! ❤️

    Zinnia 2017-10-13 21:11:08
    Svara
  • Grattis fina du! Så kul att ha följt dig så länge. Från när Gareth friade tills nu.
    Fällde några tårar när jag läste. Påmindes om mitt egna snitt jag fick då lillkillen inte vände sig. Så mycket känslor! Fruktansvärt hur du hade det i början. Man blir vansinnig av att det går till så 2017! Väldigt skönt att allt gick bra. Massa kramar till nya familjen och ta hand om er <3

    Helena 2017-10-07 16:55:34
    Svara
  • åååh grattis till en sådan liten sötnöt! Jag blev också igångsatt och slutade också med akut kejsarsnitt och sen plockades det ut en liten kille som också vägde nära 4kg, 3930gr! 🙂 12 timmar allt som allt tog det.
    Vilken jäkla hjälte du är! Det är så svårt att veta hur det ”ska gå till” under en förlossning och igångsättning! Bara det är ju en chock i sig när det väl sätter fart. Till skillnad från mig så verkar du däremot ha fått information om kejsarsnittet! Till mig sa de inte speciellt mycket om det, vilket är rätt sjukt. Jag fick ringa och fråga en massa i efterhand. Njut av denna tid! Min lille gosis är redan 11 månader! Time flies 🙂 Stor kram!!!

    Cecilia 2017-10-06 14:25:53
    Svara
  • Vilken tur att allt slutade bra efter den starten. Man blev verkligen berörd av din berättelse. Hjältemod av er båda! Ace har fått två starka föräldrar.

    Kristina 2017-10-04 22:45:13
    Svara
  • All kärlek till er! ❤️ Sitter här och gråter både av glädje och lite jobbig igenkänning med min 4 månaders bebis bredvid. Ta hand om er!

    Hanna 2017-10-04 16:24:52
    Svara
  • Åh underbara Tess, TACK för att du delade med dlg så generöst av din förlossnings berättelse. Jag grät när jag läste detta och vill säga att jag tycker du förtjänar en medalj efter vad du gick igenom. Grattis grattis grattis till lilla underbara och vackra Ace – ska bli så himla spännande och kul att följa er nya familj i bloggen nu. Vill också säga snälla snälla anmäl dom! Jag ska föda nästa år i London och är livrädd nu, jag tycker det är så fruktansvärt och sjukt vad du fick gå igenom, borde aldrig ha varit så. Blev så glad när jag läste att ni ville anmäla dom, känns så bra att ni bryr er och inte vill andra ska behöva uppleva detta där. Förhoppningvis ser det annorlunda ut där när min tid är kommen. Fy fan vad grym du är som gick igenom detta! Massa kramar och kärlek till er lilla familj <3 x

    Stephanie 2017-10-04 14:18:08
    Svara
  • Tack för att du delar med dig!
    Blev lite tårögd när jag läste. Det är en sån upplevelse själva förlossningen, bra och dåliga saker!
    Vore kul att höra hur första tiden gått med sov och amning och hur ni upplevt första tiden och om du känner att det är som du väntat dig eller helt annorlunda

    Kristin 2017-10-04 12:55:40
    Svara
  • Hej, kul att du delade med dig av din berättelse. Jag förstår dock inte vad du ska anmäla induction-avdelningen för? De gjorde sitt jobb och de har inga smärtstillande. De gjorde det de kunde och det behövs inte fler barnmorskor där eftersom det enbart är övervakning som gäller då du ännu är långtifrån activ labour.

    Anna 2017-10-04 11:51:34
    Svara
    • Svar på Annas kommentar.

      De hade ju kunnat konstatera att smärtan inte ledde fram till aktiv födsel (med tanke på hur Ace låg mot ryggen) om de undersökt och övervakat tess noggrannare.

      M 2017-10-05 07:10:03
      Svara
      • Svar på Ms kommentar.

        Det är inte grund för att anmäla och att det ska leda till något. Det går att föda rygg not rygg det tar bara längre tid så det är löjligt att påstå att sjukhuset gjorde fel pga det.

        Anna 2017-10-05 10:39:44
        Svara
        • Svar på Annas kommentar.

          Otroligt respektlöst och förminskande av Tess upplevelse och den känslomässiga beskrivning som hon delade med sig av. Det hade varit lämpligare, och lite medmänskligare, att komma med nyanser kring hur en sådan avdelning fungerar om det nu är så viktigt att ifrågasätta. Eventuellt nämna bristen på resurser eller förklara att det finns vissa policys som gör att de måste avvakta väldigt lång tid om utvecklingen sker i en viss ordning etc. och att man rent formellt inte kan få rätt även om man anmäler. Men med lite empati kan man förstå att en anmälan är en missnöjesmarkering, en kommunikation om att behoven man upplevde att man hade inte blev tillgodosedda, att man upplevde en risk för både mamma och barn (som sedermera visade sig vara verklig), att man inte blev professionellt bemött. Måhända att anmälan inte leder någonvart men de kanske känner att de är skyldiga sig själva att påtala att de kände sig slarvigt behandlade, och att det omhändertagandet de fick inte var adekvat i förhållande till situationen. Hur som helst upplevde jag din kommentar som fylld av översitteri, kanske jobbar du själv inom yrket och kände dig svartmålad å alla kollegors vägnar men det ursäktar inte det otrevliga påhoppet just i det här sammanhanget. Slutligen vill jag säga Tess och Garth – vad fint och ärligt ni skriv, utan vidare förskönande omsvep! Väldigt glad att allt gick bra och att ni mår bra i er nya lilla familj.

          Happy 2017-10-06 20:59:05
          Svara
  • ❤️ Så starkt och fint att du delar med dig er berättelse. Hoppas ni mår bra efter omständigheterna och njuter av tiden som en ny liten fin familj

    Petra 2017-10-04 07:00:54
    Svara
  • Vad harligt att ni fick en fin avslutning. Later verkligen inte som en drom och anmalning ar helt ratt. Starkt jobbat och stort grattis till er! (Vert forresten att det finns nagot som heter ‘birth stories’ har i Sussex dar en BM gar igenom din forlossning med dig och sedan ger feedback till sjukhuset, vet inte om det finns i London men kanske kan vara vart att kolla om du ar intresserad. Tror BM jobbar for NHS men ska vara oberoende, fast ar inte helt saker)

    Matilda 2017-10-03 22:03:42 http://matildaalmrosenblad.wordpress.com
    Svara
  • Åh så generöst att du delar med dig av din historia. Så känslosamt att läsa. Är glad för din skull att det gick så bra till slut men ja se till att anmäla den första avdelningen. Så ska det inte behöva vara!

    Minns att du nämnde att vi kanske kan få Garths version också, det skulle vara riktigt spännande 🙂

    Alexandra Eriksson 2017-10-03 21:16:56
    Svara
  • Så fint du berättade, vilken tuff resa men vilket lyckligt slut!

    Anna 2017-10-03 21:06:33
    Svara
  • Usch så fint, jag grät en skvätt med er. 💛
    Men så mycket glädje också! All lycka till er lilla familj. 🎀

    Seos Fotografi - Gravid & Bröllop 2017-10-03 20:42:34 http://seosfoto.se
    Svara
  • ❤️

    Linn 2017-10-03 20:14:57
    Svara
  • Oj vilken dramatik!! Tack för du delar med dig och riktigt starkt jobbat av er!!!

    Vad betyder det att han ”lossnat från bäckenet”?

    Hannah 2017-10-03 19:47:35
    Svara
  • Så fint att du delar med dig!

    Josefine 2017-10-03 14:23:37 https://laserklinikensodermalm.se/
    Svara
  • Jättefint berättat och massa grattis till er fina son! Fint att du hade en sån bra upplevelse av snittet. Det låter absolut som ni bör anmäla igångsättningsavdelningen – bra att ni vill och orkar. Det är tyvärr rätt vanligt att gravida och födande kvinnor behandlas på ett sätt som man inte skulle acceptera att andra patientgrupper behandlades på. Både i UK och Sverige. Så det är jättebra att de som blir illa behandlade anmäler. Jag jobbar med medicinsk rätt och medicinsk etik i UK, om ni vill ha hjälp/tips. (Haha, jag forskar om det på universitet alltså, så inget vinstintresse… Kände när jag skrev sådär att det lät lite som att jag är en amerikansk injury lawyer som sveper in som en gam för att leta olycksoffer att tjäna pengar på?)

    Lisa 2017-10-03 14:16:27
    Svara
  • Vad fint att du delar med dig av din historia! <3 Vad härligt att ni fick ett fint slut på förlossningen efter helvetet innan.

    Många kramar

    Angelica 2017-10-03 13:27:16 http://angelicascloset.se
    Svara
  • Tack för att du delar med dig <3 Hade själv en förlossning där barnet låg och tryckte mot ryggen, och den smärtan är obeskrivlig som man inte ens kan föreställa sig. Det blev också akutsnitt och allt gick bra tillslut, men mitt tips är att samtala med någon professionell efteråt för att gå igenom allting, om man känner behov av det. Det hjälpte mig väldigt mycket! All lycka till er!

    Charlotte 2017-10-03 13:03:32
    Svara
  • Men FY din stackare!! Se verkligen till att anmäla. Det där är absolut inte acceptabelt.

    Jag hade en fruktansvärd igångsättning första gången också. Inga pauser mellan värkarna alls, fick till slut epidural reaktion som en av 100,000 får: den påverkade överkroppen. Kunde inte svälja. Tack och lov påverkades inte lungorna. Några idiotiska barnmorskor ovanpå det var pricken över i:et.

    Jag var ung vid min första förlossning och orkade inte anmäla i efterhand..så med min kommentar vill jag säga: försök se till att anmäla. Jag ångrar att jag inte gjorde det.

    Som lite ”tröst” inför, förhoppningsvis, kommande förlossningar: mina andra var mycket bättre trots igångsättning igen.

    Grattis till lille Froggy!

    A 2017-10-03 12:53:33
    Svara
  • Åh vad jag gråter nu. Min lilla 7 månaders kille ligger och sover bredvid mig. Han kom med planerat snitt den 1/3 och det är den häftigaste upplevelsen i livet alltså. Känner så igen mig i det du skriver just runt snittet. Stort stort grattis till er hela lilla familjen!!! <3

    Andrea 2017-10-03 12:49:02
    Svara
  • Nu fick du mig att gråta också, skulle nog läst inlägget efter lunchen. Vilken pärs alltså men nu är han är, grattis än en gång❤️

    H 2017-10-03 11:57:57
    Svara
  • Här gråter jag med. Alla känslor från min egna förlossning kommer tillbaka. <3

    Malin 2017-10-03 11:13:48
    Svara
  • Åh gråter också! Så sorgligt och fint på samma gång. Grattis till er fina son!!

    Sanna 2017-10-03 10:34:56
    Svara
  • Åh jag blev alldeles gråtfärdig 😍. Tack för att du delar med dig av din upplevelse. Följde dig på instagram hela tiden också. Super-mum!! Och super-dad, lätt att glömma bort papporna som faktiskt är med under hela resan också. ”Fördelen” (om man nu kan uttrycka sig så) för oss är att vi blir lite avtrubbade o drogade medan våra partners ser oss lida, hör oss skrika i timmar och gör allt de kan. Bra att du tar tag i att anmäla igångsättningsavdelningen. Se till attdu får svar- min anmälan ”kom bort” så hag fick skicka igen.

    Baby Ace är ju bara så söt 😍. Sköt om varandra och njut av varje sekund. Kram

    Sandra 2017-10-03 10:27:28
    Svara
  • Det är inte bara du som grinar av texten, blir så ledsen över att höra att kvinnor får gå igenom sådant här utan riktigt stöd av BM. De borde skickat upp dig tidigare kan man tycka. Så skönt att det gick bra, känner mig mer peppad än någonsin att ta epidural på en gång, vill inte gå igenom det du fått göra! Stor kram och lycka till!

    Loppan 2017-10-03 10:17:06
    Svara
  • Nu börjar jag gråta. Fy vad tufft du fick! Vad grym din kille var och vilken kämpe du var. Din beskrivning av epiduralen var verkligen spot-on hur det var för mig med. Helt magiskt! Även om jag inte genomgick vad du fick göra.
    Grattis till er lille kille!

    Linda 2017-10-03 10:04:30
    Svara
  • ❤️ Power mum! ❤️

    Caroline 2017-10-03 09:50:00
    Svara
  • TACK for att du delar med dig! Du skriver med en sadan inlevelse vilket gor det valdigt fint att lasa. Men vilken resa du gick igenom! Bra att ni kommer anmala, som du sager sa kommer det forhoppningsvis att forhindra andra kvinnor att ga igenom samma sak. Och det maste aven varit hemskt for Garth att se sitt livs karlek i sadan smarta. Vad bra att han fanns dar att sta upp for dig! Ett megastort grattis igen till Ace – det ska bli jattekul att fa folja er som familj har pa bloggen. Kram

    Sandra 2017-10-03 09:48:53
    Svara
  • Tack för att du delar med dig! Fy vilken pärs det låter som!! Bra att ni anmäler igångsättningsavdelningen, så kan det ju inte få lov att gå till!
    Hur mår du nu, efter snittet? Har svullnaden börjat gå tillbaka?
    Stort grattis igen till er skatt Ace <3 (om några veckor är det min tur att få en liten älskling, som vi längtar!
    <3 Inte efter förlossningen, men belöningen efter.)

    Cecilia 2017-10-03 08:35:25
    Svara
  • Tack för att du delar med dig! Förstår att det inte var helt lätt… Heja er fina lilla familj! /Mom to be 🙂

    M 2017-10-03 07:47:04
    Svara
  • Vilken ordeal! Låter ju extremt. Men tack fina du för att du delar med dig. Diminutiv graviditet och förlossning har varit fantastiska att följa.

    Erica 2017-10-03 06:46:53
    Svara
  • Vad spännande att läsa din förlossningsberättelse! Så sjukt obehagligt det måste känts för er att inte få någon hjälp, vad skönt att allt gick bra med dig och Ace ❤

    Anna 2017-10-03 06:41:20
    Svara
  • Åh Tess!!! Vilken pärs!
    Du är en hjältinna och Garth en hjälte!
    Stor kram till er och lille Ace (och Olive såklart!)

    Therese 2017-10-03 05:23:23
    Svara
  • Oj vilken resa. Men med världens sötaste belöning ❤
    Tänk Ace är redan 10 dagar.
    Jag som satt i min lägenhet i Palma och var så glad och förväntansfulla för eran skull.
    Och vilka minnen som kommer tillbaka från mina vändor till BB 😍
    Kram till er.

    Maria 2017-10-03 01:09:26
    Svara
  • Alltså, det här var så fint att läsa <3 Helt fantastiskt bra berättat med så mycket känslor, jag blev tårögd! Stort grattis till lilla Ace <3

    Antonia 2017-10-03 00:13:39
    Svara

senaste från Mode

Tess Montgomerys webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Vanja Wikström
Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Makeup by Lina
Mode
Petra Tungården
Home
34 kvadrat
Home
Andrea Brodin
Lifestyle
Elin Johansson
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Susanne Barnekow
Mode
Fanny Ekstrand
Lifestyle
Linn Herbertsson
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Mode
Paulina Forsberg
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Emma Danielsson
Man
Niklas Berglind
Lifestyle
Tess Montgomery
Hälsa
Fannie Redman