Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Current Obsessions

SE ALLT

Who Am I Now & Who Will I Become?

For the English version, please go to the bottom of the post.

Jag kör ofta på i livet, nya äventyr, nya utmaningar och full rulle.

Det hjälper att jag har ett ganska bra hum om vem jag är och vad jag vill kombinerat med ett jävlar anamma och Montgomery familjens väldokumenterade envishet (på gott och ont). Jag har flyttat till nya länder, hoppat på flyg i sista minuten till exotiska resmål på andra sidan jorden för att plåta med folk jag aldrig har träffat förut, älskar adrenalin och har planerat och utfört ett bröllop över 2 veckor för 75 personer i Zimbabwe. Ingenting har varit för stort eller svårt och framförallt har det varit väldigt kul.

Jag gillar utmaningar, fart och fläkt och vissnar en smula om mitt liv går på sparlåga för länge.

Men så kommer det till det där med barn. Graviditet och små barn passar liksom inte riktigt in i hela min ”happy go lucky” strategi. Det går inte att hoppa på ett flyg och jetta iväg när man är höggravid, att släppa allt för att dra iväg på ett skoj äventyr med ett spädbarn eller ens i många fall bejaka sina egna intressen och hobbys.

Helt plötsligt blir jag galet låst i en vardag som jag vanligtvis inte hade valt.

Jag älskar att vara hemma, men det beror mest på att jag även får vara borta. Att mysa runt i pyjamas är lyx när man i övrigt få klä upp sig och gå på glammiga events och härliga middagar. Det är kontrasterna som förnöjer, jag hade aldrig bara velat ha den ena sidan av myntet.

Nu är jag gravid i vecka 34 och pyjamas hemma med jobb framför datorn tar upp 80% av min vakna tid. Resten av dagen grejar jag med bebissaker, promerar Olive, yogar eller läser bok. Inte direkt min vanliga fartfyllda livsstil, men jag orkar inte mer nu och det är så himla tidbegränsat så det är helt ok.

Dock bävar jag en smula inför småbarnsåren. Vem kommer jag att vara? Eller rättare sagt, vem kommer jag att vara tillåten att vara? Jag har redan hattarna bloggare, modell, egenföretagarare, fru, vänninna, crossfittjej, yogi, resefantast, kreatör, fotograf, modebrud och många mer. Men nu tillkommer en som är mycket större än alla de andra som kommer att ta över den största delen av min tid och det är ”mamma”. En hatt som jag aldrig har burit förr och faktiskt inte känner att jag har särskilt många bra förebilder inom.

Nästan alla mina vänner som har fått barn är typiska hemma mammor. Ingenting fel med det alls, de trivs jättebra med rutiner, vara hemma mycket, påta, fixa och fika med andra mammor. För det var ganska likt vad de gjorde innan de hade barn, utanför sina jobb då. Jag har aldrig riktigt varit på det sättet, så jag vet verkligen inte hur jag skulle nöja mig.

Det måste finnas mammor där ute som är lite mer som jag? Som drivs av fart och fläkt och passar in tårtbiten i livshjulet utan att behöva ge upp allting annat som vi tycker är roligt och intressant?

Jag pallar inte att bli den där klyshiga hemma mamman som tradar på med dagar som ser precis likadana ut vecka efter vecka månad efter månad. Irriterad, trött och som har givit upp hoppet om livet. Jag hör så många Mammor som klagar över hur sorgliga deras liv har blivit och det skrämmer mig. Jag skulle bli så himla deprimerad i det läget.

Så hur ser jag till att inte bli en av dem?

Jag måste nästan hitta en förebildsmamma som visar att man visst kan ha barn och få vara sig själv. Att man inte helt plötligt går in i någon zombie-roll som bryts först när den sista lilla fågeln har flugit ur boet. Jag inser givetvis att de första halvåret/året kommer att bli precis sådär låst som det måste vara i början. Jag är inställd på det. Men sen då?

Kan man både uppfostra lyckliga barn och få förbli lycklig själv? 

Som tur är så är både jag och Garth ganska inställda på att försöka forma våra barn runt oss istället för tvärtom. Jag skulle aldrig vilja bli en frånvarande Mamma med flera nannys på speeddial, men jag vill att barnen ska vara ok med spontanitet. Jag tar hellre med mig mitt barn på någonting roligt jag vill göra än att inte åka alls och drömmen vore att ha ett barn tryggt nog i sig själv och oss att vi ska kunna sticka iväg på resor, gå på middagar och göra sakerna vi tycker är roliga även efter September.

Jag vill fortsätta bära mina andra hattar även om den största biten i tårtan givetvis kommer att vara att ta hand om den lilla. Och jag kommer säkert att tycka att det är underbart, så länge jag känner att jag även har annat. Det måste ju gå!

Vi har faktiskt redan börjat planera in en hel del saker till nästa år, mest resor. I December tar vi med en 3 månaders Froggy till Kapstaden för ett bröllop i 2 veckor. Efter det blir det antagligen Australien i Mars för ett annat bröllop, vi gav Josefina och Matthew en resa till ett vinslott i Italien som bröllopspresent som tänkte oss det i början av nästa sommar och i Juli är det dags för Shanes och Sophias bröllop i Lake Garda. Det är 4 resor inom Froggys första år och då har jag inte räknat in att komma hem till Sverige heller.

Jag resonerar så att om jag börjar tidigt med att flyga och ta med barnen så kommer de att vänja sig vid det (vi vill ha 2). Så länge jag och Garth är den stadiga grunden som de kan luta sig mot och känna sig trygga med så kultiverar vi förhoppningsvis en nyfikenhet och lägger grund för en självkänsla som även sträcker sig utanför hemmet. Jag vill att mina barn ska växa upp med samma äventyrslusta och driv i livet som jag har och det bästa sättet att inspirera det är att föregå med gott exempel.

Det är klart att mitt liv inte kommer att se ut som förut, det skulle inte gå att få ihop. Men att gå lite utanför den typiska mamma-mallen och tänka lite utanför ramarna kan vi nog kosta på oss. Både för Garth och mig och våra barns skull.

Det går lättare att hälla ur ett glas som är fullt än ett som är tomt. 

Är du den där Mamman som jag skulle kunna ha som förebild? Hur får du det att gå ihop och hur har du gått tillväga för att inte ha allt, men lite mer, utan att det blir negativt för barnen? Dela gärna med dig ditt tankesätt, tips och din historia. Jag tror att vi är många som skulle inspireras!

Foto – @ModelsInTheMorning.

For the English version, please click below.

I’m not one for standing still in life. I always have a new project, a fun adventure and lots of exciting challenges in the pipeline.

I think it helps that I have a pretty good understanding of who I am, what I want and lots of drive combined with the well documented Montgomery stubbornness (this is both a positive and a negative…). I have moved to new countries, never hesitate to take a last minute flight across the world to shoot with people I have never met, I love adrenaline and I have planned and executed a wedding in Zimbabwe for 75 people over two weeks. Nothing has been too big or too hard and most of all I have a lot of fun doing it all.

I love a good challenge, speed and change in my life. When I get stuck in one place for too long my spark starts glowing a little less bright. 

…but then we involve children.

Pregnancy and infants don’t really fit in with my whole ”happy go lucky” strategy. I can’t really jump on a flight and jet off heavily pregnant, let everything go and take off when I have an infant or even just keep my regular interests and hobbies up as usual.

All of a sudden I’m locked into a lifestyle I normally wouldn’t have chosen.

Don’t get me wrong, I love being at home. But this is mainly because I get to be away a lot too. To potter around in my lovely house in my PJs is heaven when I also get to dress up and go to fancy dinners and events. It’s the contrasts that keep me happy and excited and I would never ever just want to have one side of the coin.

Now I’m preggo in week 34 and PJs at home in front of my computer is what I do 80% of the time I’m awake. The rest of the day I’m washing baby clothes, walking Olive and reading books. Not really my normal exciting lifestyle, but right now, it fits perfectly in with my energy levels and I know it’s only for a few more weeks.

However, I am a bit scared of what my life will look like in the next few years. Who will I be? Or to phrase it better, who will I be allowed to be? I’m already wearing the hats of the blogger, model, businesswoman, wife, friend, CrossFit girl, yogi, travel enthusiast, creator, photographer, fashion girl and much more. And now one really big hat will come in and overshadow all of them, the one of ”Mum”. A hat I have never worn or even tried on before. And I, unfortunately, don’t really feel like I have too many role models within either.

Almost all my friends who have kids are typical ”stay at home mums”. Nothing wrong with this at all, they are very happy with spending lots of time at home, potter around the house, organise for the kids and husband and go for coffees with mum-friends. It’s actually a pretty similar lifestyle to what they had before they had kids, sans work. BUT, I’m not like that, so I have no idea how I could settle into such a calm routine.

There must be other mums out there like me? Who likes a bit more adventure and excitement in their lives and who has managed to fit the ”mum-piece” into their wheel of life without having to sacrifice everything else that is fun or interesting?

I just won’t be able to be that cliché ”at-home-mum” who just re-lives the same day, week, month year over and over again. Irritated, tired and with no hope of having a fulfilled life. I hear so many mums complaining about how sad their lives have become and it’s terrifying. I would get so depressed!

So how do I make sure not to become one of them?

My first step is to find a good role-model mum that can show me how to have children, be a good parent and still get to be me. That we don’t have to go into some zombie like stage only broken by the last little bird leaving the nest. Of course, I realise that the first few months/even year will be pretty locked to the routine of the baby. I’m expecting this. But what about after?

Is it possible to raise happy children and also be happy at the same time?

Luckily both Garth and I have agreed to try to make our children bend around us instead of the other way around. As much as this is possible. I would never want to be one of those mums with several nannies on speed dial who are never around their own kids. But I would like our children to be ok with spontaneity. I rather bring my child with me to do something fun than not to go at all and the dream would be to have kids comfortable enough with us and themselves to be able to come on trips, dinners and other fun adventures in the future.

I would like to keep on wearing all my hats, even though the biggest one by far will be to take care of the little one. And I bet I will find it all amazing, as long as I get to have other things too. It has to be doable! 

We have actually already planned a few ”scary” things for next year, mainly trips.

In December we are taking the then 3-month-old Froggy down to Capetown for two weeks for a wedding, then in March we have another wedding in Australia and we also gave Josefina and Matthew a trip to a wine castle in Italy as a wedding gift, so we were thinking to do that in May-June sometimes and on top of all of this Shane and Sophia will get married in Lake Guarda in July. So that’s already 4 trips before Froggy turns 1 and that’s not counting the times we will be going to Sweden.

I’m reasoning that if I start taking the kids (we want 2) on trips with us early, then they will get used to it pretty quickly. As long as Garth and I are stable and they know we are always with them, then I think we can cultivate their little self-confidences to be ok with changes of scenery and even encourage curiousness. I want our kids to be confident even outside of our home and to be just as excited about life and the world as I am. And the best way of inspiring them will be for us to go ahead and just do it.

Of course, I’m not under any delusion that my life will be the same as before, that would be silly. But to think a bit outside the box and step away from the most traditional view of that a Mum should be at home baking cakes and be cleaning up after the family is only healthy. Both for me, Garth and our children.

It’s really important to feel like our lives don’t end with children. And we have to remember that it’s so much easier to pour from a full cup. 

Are you this amazing role-model Mum I need? 

How do you get it all to work out? And how does one get to have, not everything, but just that little bit more without it having a negative impact on the children? Please feel free to share your thoughts and advice in the comments. I have a feeling I’m not the only one who would be very inspired. 

Photo – @ModelsInTheMorning.

 

 

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
33kommentarer
  • En annan tanke är att det är svårt att förutspå hur ens barn kommer vara. Väldigt svårt, eftersom det är en process att lära känna honom/henne! Klart bebis får anpassa sig efter sina föräldrar, absolut. Men t ex vår dotter avskydde vagnen det första halvåret (bara skrek). Hon ville bara sitta/ligga/sova på oss. Vi försökte och försökte med vagnen men det slutade alltid med att både vi och bebis var frustrerade. Selen började hon inte trivas i förrens efter ett halvår. Därav var det svårt det första halvåret att resa utan att man själv tog stryk. Dvs blev urtrött och stressad… 😊 Nu däremot, när hon är ett år. Allt är sååå mkt enklare och rutinerna sitter verkligen; hon är en liten Skalman med sina tider.

    C 2017-07-31 10:35:28
    Svara
  • Många kloka kommentarer, så jag fyller i kort med min upplevelse. Mest för att visa att det kan svänga åt alla möjliga håll när man väl fått barn. Tankar man har innan förändras….
    Vår underbara lilla tjej är precis ett år och jag hade inte längtat så mkt efter barn innan. Hon blev till på första försöket och som gravid tänkte jag som du. Måste resa, behålla mitt liv, komma ut mycket. Planerade i huvudet vår första weekend utan barn, som jag ville skulle ske så snart som möjligt, senast inom ett år efter hennes födesel.. (något jag skrattar åt nu).
    Så kom hon. Och nu ÄLSKAR jag hemmalivet. Visst behåller vi mkt av livet sen innan; har rest ett par ggr med henne, går ut o äter spontant med henne i vagnen, osv. Men inte så mkt som jag trodde. Eftersom jag inte vill ! Så mkt mysigare att vara hemma med min lilla familj. Börjat längta efter trädgård och helt nya saker än innan. Och bara jag är iväg ett par timmar längtar jag hem till Henne något obeskrivligt…

    Så man förändras så ofantligt mkt. Ta en dag i taget säger jag. Och lär känna bebis innan ni reser/planerar för mkt. För det vill man; lära känna henne/honom i lugn och ro ❤️

    Lea 2017-07-30 19:08:07
    Svara
  • En tanke bara, varför måste du ha/hitta en förebild? Är det inte bättre att vara sin egen förebild? Att känna efter hur du och din familj mår bäst av att vara.
    Sen kan man göra det allra mesta som vanlig även med barn. Min son hänger med på det mesta och har alltid gjort.. han är så nöjd över att få vara med så det har aldrig varit ett problem 😊

    Mia 2017-07-28 13:35:31
    Svara
  • Hej Tess!
    Jag är ingen spontanare som du men jag är mamma till en fin treårig kille som kompletterade våra liv när han kom, inte ändrade (alltså jo, men inte för mycket). När vår son fyllde ett hade han flugit över Atlanten tio gånger, nu är han tre och har gjort nästan 70 flighter totalt. Han har rest i nästan 30 stater i USA, varit runtom i Europa och sett både snö och stekande sol. Både jag och hans pappa har rest med honom ensamma och ihop, han har fått roadtrippa med oss, varit på storstadssemester och har fått leka på stränder. Vi älskar att resa och uppleva andra kulturer och vill att han ska göra det också. Han klagar inte (av alla flighter så minns jag bara kanske fem som varit dåliga) och är väldigt trygg och social. Strax innan hans tredje födelsedag tog vi också vårt pick och pack och flyttade till Kanada, en del tycker att vi ”är modiga” men vad är det värsta som kan hända? Att vi flyttar tillbaka till Sverige och det är ju verkligen inte illa!
    Man får anpassa sig, självklart, våra resor innehåller fler lekparker, vattenland och nöjesfält än innan men det är ju kul att se världen och för vår son är en lekpark en lekpark även om den är i Nebraska eller Göteborg!
    Du kommer att bli en toppenmamma och ni kommer tillsammans hitta den framtid som passar er och Froggy bäst!
    Kram

    Frida 2017-07-28 13:24:43
    Svara
  • Margaux tycker jag är ett bra exempel på någon som lever på någorlunda som vanligt.
    Jag själv hatar att bara vara hemma men det finns inte mycket att göra ändå här där jag bor. Inga vänner och inga pengar.
    Men vi ska få vår tös att bli en aktiv människa så vi kommer satsa på att utnyttja att vi bor på landet med fina skogar att vandra i. Just fått en bärsele så nu är det mest min kropp som sätter stopp för långturer.

    Och små resor hoppas jag vi får till, vägrar vara sån som tror man måste begränsa sig. Som min syrra. Och min mamma som sa att vi måste vänta några år innan vi kan åka utomlands tex.
    Man får inte vara för feg! Hihi

    Carro 2017-07-27 13:30:29
    Svara
  • Så himla intressant inlägg Tess! Och tänkvärda kommentarer som följd. Vore kul om du kunde göra en ”uppföljning” på detta ämnet när er bebis blir 6 mån eller 1 år och berätta hur det blev 🙂 Man kan aldrig förbereda sig på hur livet förändras när man blir förälder, jag tror många skräms av den ovissheten och därför väljer att skaffa barn sent i livet…….tänk om man blir sådär låst i 18 år som du skriver! Hua! Jag upplever det som att första året är som att gå i ide med sin bebis men sen börjar saker återgå till det normala B.C ( before Chiled)

    Sakta men säkert blir allt enklare för varje år som går och snart är man sitt vanliga jag igen (plus sina älskade ungar då såklart) som kan vara spontan, social och jobba på sin karriär och resa med familjen och visa dem världen 🙂

    Elisabeth 2017-07-27 12:51:09
    Svara
  • Det är bra att ha en tydlig bild av hur man VILL hantera balansen mellan sitt gamla och nya liv, men samtidigt vara ödmjuk inför att man är flexibel med hur saker o ting sedan blir. Det jag menar är att dels så kommer dina egna prioriteringar förändras en aning och för det andra så är erat barn en alldeles egen individ som reagerar på omgivningen på ett sätt ni inte väntat/räknat med. Självklart kan man vänja barn vid att resa och vara ”spontana” men mycket beror även på personligheten. Vissa bebisar och barn är till naturen mer bundna till rutiner och familjära omgivningar medans andra bebisar/barn inte beyr sig så mycket så länge mat finns tillgänglig. Det är lite som föräldrar som får ‘snälla’ barn och tar åt sig äran över att deras uppfostran är så bra och inte förstår hur andra föräldrar gnäller så mycket över deras egna vildingar, alternativt tycker att andra föräldrar misslyckats med deras uppfostran, för hade de gjort son en själv hade ju deras barn varit lika lugna som ens eget. Så kommer chocken när andra barnet kommer och det är ett vildhjärta haha.

    Nu menar jag inte att det kommer bli så för er, utan jag försöker poängtera att det är bra att ni (precis som vi) fortsätter leva era liv och att barnen anpassas och inkluderas in i eran livsstil och blir vana från tidig ålder. Men det är viktigt att man även är medveten om att barn, precis som vuxna, är individer och att det finns en möjlighet att man måste kompromissa och anpassa sig mer än vad man hade tänkt sig under graviditeten. 🙂

    Maria - Laga mat med barn 2017-07-27 11:14:05 http://www.cookingwithnoahandme.wordpress.com
    Svara
    • Svar på Maria - Laga mat med barns kommentar.

      Håller med Maria. Givetvis kan man ha de mål som du har Tess. Samtidigt ska man vara medveten om att barn inte nödvändigtvis kan ”formas” som man vill. De är individer med grundläggande personligheter, och har ni tur så är barnet mycket som ni och då är det inga större problem. Har man ”otur” så är barnet annorlunda än vad man själv är och då går det inte att forma och lära barnet att anpassa sig efter föräldrarna. Då tvingas man att anpassa sig efter barnet. Jag tror att det är viktigt att ha det i bakhuvudet..

      Med vissa bebisar är det dessutom jätteenkelt det första året att leva i mångt och mycket som tidigare, men sen blir det svårare ju äldre barnet blir. I andra fall är det precis tvärt om.

      Annica 2017-07-29 13:06:40
      Svara
  • Margaux är ju en bra förebild på det sättet!
    http://margaux.chic.se
    Det allra viktigaste är att hitta sitt eget sätt att göra saker. Efter de förutsättningar man har. Har du det drivet sen innan kommer du garanterat att lyckas med detta med! Och tänk: du får också chansen att vara förebild för oss andra! <3

    Anna 2017-07-27 10:20:52
    Svara
  • 1) vänta tills du får bebisen, vissa prioriteringar ändras – andra inte. Det är helt omöjligt att säga hur man ska bli som mamma innan man är mamma.

    2) det är inte alls svårt att vara spontan med bebis! Bebis är sååå mkt lättare än med hund (som ni har). Bebisar kan man ta med överallt, man har alltid deras föda med sig (amma), byta blöja kan man lätt göra i vagnen om man har en filt. ”Svårare” kan det vara med lite äldre barn, typ 2 åringar, men å andra sidan kan de äta vanlig mat så bara man ser till att ha ett bra matschema så är det chill – då kan man åka på roadtrip, flyga eller göra vad man vill.

    Du är ju runt 30 år (?) och du påminner så mkt om mina vänner som nu är gravida. Jag fick mitt första barn vid 22 år. Hon följde med på allt! Jag och min kille fick vårt andra barn vid 24 år och de har alltid bara rullar på. Vi reser mycket, barnen älskar det. Allt från charter till weekendresor. Jag har tidigare bott utomlands så vi har många internationella vänner spridda över världen. Jag tror att du ”over think it”. Chilla! Haha!

    F 2017-07-27 10:00:25
    Svara
  • Klart att det går att göra så! Jag hade aldrig klarat att sitta hemma och helt ändra min personlighet bara för att jag fick barn – istället har vi fortsatt resa som vanligt och min 5-åring har varit lite överallt i Europa, Mellanöstern och Afrika. Vi har också bott längre perioder i tre olika länder sen hon föddes eftersom jag fått flytta pga jobbet – jag slutar aldrig förvånas över hennes fantastiska förmåga att anpassa sig och trivas på nya platser! Nu när hon börjar skolan snart kommer vi sluta flytta runt eftersom jag vill att hon ska få gå på skolan på samma ställe och ha kvar sina vänner osv. Men känner mig helt säker på att hennes uppväxt så långt har boostat hennes självförtroende och att hon är en trygg liten tjej som vet att hon klarar hur mycket som helst själv! Det är något jag är stolt över som mamma 🙂

    Em 2017-07-27 08:30:43
    Svara
  • Jag vet att det är svårt men försök att inte planera så mycket. Det är omöjligt att veta hur du kommer att känna och om dina intressen/prioriteringar kommer att ändras eller ej. Vi är alla olika och reagerar olika på att bli mammor. Dessutom är barn individer och har väldigt olika behov. Vissa barn kan man ta med över allt och de älskar det medan andra barn behöver lugn och trygghet. Givetvis kan man även vänja barn vid saker till en viss gräns men deras grundpersonlighet kan man aldrig ”uppfostra bort”. Med det sagt så känner nästan alla mina vänner som fått barn att det är då livet börjat. Oavsett om de gått in i bebisbubblan helhjärtat eller valt att fokusera mer på karriären och resor. Men det är bara dumt att planera. Du låser sig vid vissa förväntningar och det blir bara jobbigt att inse att livet blev helt annorlunda. Om det är så att du blir orolig eller får ångest om du inte kan planera eller ha en tydlig målbild är KBT väldigt effektivt. Jag har inte speciellt bra koll och är verkligen inte insatt men har fått bilden av att du har haft en ganska ansträngd relation till dina egna föräldrar. Ofta dras sånt upp under en graviditet och under den första tiden med bebis. Det kan vara bra att prata med någon preventivt så inte allt kommer på samma gång. Oavsett är det vanligt att man funderar en hel del på sin kommande föräldrarroll i förhållande till sina föräldrars eller andra föräldrar i sin närhet. Men mitt tips är verkligen att försöka släppa alla förväntningar. Det är en omvälvande tid och det underlättar verkligen. Jag är helt övertygad om att du kommer hitta just din mamma roll! Lycka till med allt.

    C 2017-07-27 07:47:21
    Svara
  • Schysst att skriva att dina vänner är typiska hemma mammor för att i nästa stycke skriva ”jag pallar inte att bli den där klyshiga hemma mamman som tradar på med dagar som ser precis likadana ut vecka efter vecka månad efter månad. Irriterad, trött och som har givit upp hoppet om livet.”

    Väldigt weird och fördomsfullt inlägg om de som är ”typiska hemma mammor”

    Babe 2017-07-27 07:23:29
    Svara
    • Svar på Babes kommentar.

      Fast nu sa jag ju att de tjejena jag känner trivs med att vara hemma mammor och de ”klyschiga” menar jag på att vara de som inte trivs utan känner sig låsta. Det är stor skillnad på dessa två typer av hemma mammor. Jag kunde dock ha varit lite tydligare med det i texten ser jag nu.

      Tess 2017-07-27 10:57:14 http://tessm.metromode.se/
      Svara
  • Vet du va? Hade nog inte kommenterat om det inte var för det du skriver här. Jag bor också i London och har två barn (3 och 1) men min brittiska sambo. Vi jobbar båda heltid och reser mycket, till Sverige och andra ställen för att det är roligt. Vi mår alla bra av att leva så här, alla fyra. Barnen är på förskolan sedan 10 månaders ålder och det funkar hur bra som helst. Och jag är så glad att jag kan vara mig själv, den jag vill vara professionellt, samtidigt som jag kan få vara mamma till två skitgulliga barn! Hur ni än väljer att göra det är rätt för er, ingen annan bestämmer det för er. Glöm inte det, ni behöver inte andras godkännande eller erkännande xxx

    Emma 2017-07-26 23:06:08
    Svara
  • Kan du inte få lite tips av Isabella Löwengrip, Blondinbella? Hon fortsätter arbeta i samma tempo som innan hon fick barnen!!

    tina 2017-07-26 21:01:30
    Svara
  • Intressant läsning!. Själv var jag en mycket aktiv kvinna innan jag fick barn. Tänkte att det är bara att fortsätta och förändra och anpassa. Nä så blev det verkligen inte kolikbarn. Hen ville ej ta napp (tog tummen) eller flaska bara äkta vara som gällde. Att resa var inte på tal om . Det som jag upplevde som värst var att inte få sova. Jag sov alltid på dagen när hen sov. Jag var närmare 30 när jag fick barn. När det gäller resor m.m så får man ju rekommendation kring vinterhalvåret att inte utsätta barnen för folksamlingar typ för detta då det finns RS -virus. När det gäller barns motståndskraft så ska man tänka på att de är mera mottagliga p.g .a att det inte är fullt utvecklat. Man kan aldrig veta hur det blir innan barnet är fött. En del barn äter och sover och funkar bra. en del kan vara lite jobbiga. Jag sov nog inte en hel natt på 3 år. Visst gick jag ut ibland men det gav inget.Var alltid för trött. Ammade över hela första året. Hade mycket stöd av maken och resten av familjen. Men ibland går det bara inte. Nu är hen 20 år och kan sova länge utan att störa mamma. Tänk gärna på att barnet kan få ont i öronen i samband med flygning och detta kan bli jobbigt ibland. Ibland säger de att man kan amma så att det inte påverkas så mycket.

    Nettan 2017-07-26 20:53:05
    Svara
  • Jag känner så igen mig i dina tankar! Är själv i v34+5 idag och funderar en del på det här. Lämnade London för några veckor sedan för att föda i Sverige. Men ska vidare till Berlin i oktober och sen tillbaka till London när det börjar närma sig jobb igen. Är väldigt mysigt att träffa familj och vänner i Gbg men känner mig så fel här så Berlin känns spännande att se fram emot och saknar London.

    Tipsa gärna om du hittar någon förebild 🙂 jag älskar fart och fläng!

    Miriam Lindholm 2017-07-26 20:37:43
    Svara
  • Hej!

    Det viktigaste enligt min erfarenhet är att båda föräldrarna hjälps åt redan från början. Dela på allt och börja direkt! Och föräldraledig (föräldrajobbar) gör man de timmar ens partner är på jobbet, övrig tid hjälps man åt, även på nätterna. Allt utom amning går utmärkt att dela på om det nu är så att man väljer att amma sin bebis. Och när amningen väl kommit igång går det oftast bra att pumpa ur mjölk eller ge ersättning ibland. Försök komma iväg själv utan bebis redan den första månaden, både för att du ska få chansen att vara dig själv utan bebis och för att pappan ska få egen tid med bebis och hitta sina egna rutiner. Känns det läskigt så gör det ändå! Jag lovar att det är värt det! Och det går oftast jättebra även om man ammar. Ge massor med mjölk precis innan du går och boka en restaurang i närheten med några härliga vänner, efter 2-3 timmar är du troligen rätt nöjd. Självklart är det viktigt att båda föräldrarna får komma iväg och att man även tar hjälp av barnvakt när man är redo för det. Börjar man direkt är det lättare att fortsätta sen. Se till att båda föräldrarna alltid kommer iväg minst en gång i veckan och gör nåt eget som ger glädje och energi är mitt tips.

    Middagar, resor etc går såklart också bra tillsammans med barn. Det är roligt att resa med barn! Oftast. Såklart jobbigt också, men mest roligt! Det gäller bara att våga! Föräldrar begränsar ofta sig själva… det är sällan barnen som begränsar enligt min erfarenhet… Glöm inte att resa utan barn också, när du är redo för det…!!!

    Mina barn är nu 3 och 7 år.

    Kan tipsa om Magdalena Graaf och Isabella Löwengrip är inspirerande föräldrar tycker jag, kan tipsa om deras bloggar!

    Maria 2017-07-26 20:03:36
    Svara
    • Svar på Marias kommentar.

      Åh, det här tror jag verkligen på. Jag har inga egna barn men det är samma visa på både familjeliv och bloggar. Mammor som klagar över att de är projektledare och måste styra allt, men går man tillbaka något år i historiken så kan man läsa om pappor som försökt vara hemma med barnet men mamman inte klarat av att släppa taget. Ibland skylls det på pengar, andra gånger på att barnet är så van med mamman (no shit, pappan har ju aldrig varit ensam med ungen) eller tom på att pappan har en funktionsnedsättning som ADHD vilket omöjliggör att han håller samma pedantiska ordning som mamma = oduglig. Pappan kommer vara annorlunda, han fick inte de där första månaderna med amning och vila pga förlossning, men så länge barnet inte är i direkt fara så löser det sig. Någon gång måste han börja. Desto tidigare desto bättre! Första månaden i några timmar låter så rimligt, och om det känns svårt så tänk på att det är för deras skull. Så att pappa och barn connectar, och det i sin tur kommer leda till bättre parrelation också; pappan känner sig inkluderad och mamman slipper känna att hon ensam tar allt ansvaret. Just do it!

      Helena 2017-07-28 00:40:09
      Svara
      • Svar på Helenas kommentar.

        Insåg att det låter som att jag skyller på mammorna. Det är en naturlig känsla att vilja vara med sin bebis och ge den allt. Men att en känsla är naturlig betyder inte att det är rätt sak att agera efter. Jag menar, det är naturligt att sukta efter socker och bakelser. Men inte kan man leva på det! Inte heller kan man leva med att vara den enda i en familj som tar hand om barnen, det är inte hållbart i längden. Och det är svårast för mammorna; papporna kanske är rädda för ansvaret men de kan inte på något sätt slita en nyfödd ur mammas famn och dra för lite egentid. Mammorna måste frivilligt, eller åtminstone efter lite lirkning, vara villiga att ge papporna bebisen och lämna dem ensamma. Stålsätta sig för att kunna ge sitt barn något ovärderligt; en nära relation med pappa.

        Helena 2017-07-28 00:45:27
        Svara
  • Oh I recognise this so so much. Me and my partner had just the same thoughts before birth and we still talk about it (our girl is 8 months now).

    I met an old friend yesterday and she told me I’m just the same as before. I’m me. But I’m also a mother now.

    Personally we do pretty much the same things, even though different. Rather than seeing our friends out in the evenings we meet for lunch/coffee/brunch or at home (mostly at ours). Rather than cook to have a dinner party we get fancy take away. We travel, but with a lot more packing and planning.

    Also I think a lot is to do with expectations. Don’t go to a lunch and imagine you’ll be sipping bubbles and eating something delicious. You might do that if you’re lucky and your baby is asleep but there’s also always a chance that you’ll be stuck in the baby changing cleaning up a poonami while the others are eating and you’ll end up eating half cold food super quickly while someone else is holding your baby bouncing it like a maniac to prevent a cry attack (talking from experience here…). It’s a bit of a lottery sometimes.

    Throwing money on it can also help. Buy all cleaning help, fancy ready meal/take away, baby paraphernalia you can afford that make your life easy. I rather buy things that give me free time that way than baby sitting but it of course depends on yourself and your priorities.

    I’ve had the pleasure of meeting lots of nice mummy’s lately that’s very much still them but also responsible and loving mothers. It definitely works if that’s what you want.

    I’m sure you’ll be amazing parents. Also if you haven’t read it already I found Holly Willoghby (from This Morning) baby book really good. It’s very laid back, I loved it.

    Matilda 2017-07-26 19:38:52 http://matildaalmrosenblad.wordpress.com
    Svara
  • Hej! Jag har inga barn själv men jag tycker Rachel ( yogagirl ) är en himla bra förebild som mamma som är företagare med massa bollar i luften och resor 😃 Så kul och följa dig och dina tankar, tror allt kommer av sig självt när du väl är där! 🌸
    Linnea

    Linnea 2017-07-26 19:37:11
    Svara
  • Tänker att Margaux Dietz kanske kan vara en förebild? Nu är ju hennes Arnold inte så gammal men hon har med honom överallt och har inte slutat göra saker för att hon är mamma. Jag har blivit än mer peppad på att bli mamma sen jag började följa henne 🙂

    Cornelia 2017-07-26 19:32:04
    Svara
    • Svar på Cornelias kommentar.

      Magaux Dietz är en fantastisk förebild . Jag önskar jag hade varit mer som henne när min son var liten. Hon bloggar .

      maria 2017-07-26 20:56:20
      Svara
  • Jag har inga barn själv men är uppfostrad av föräldrar som älskar att resa och umgås med vänner. Några av mina finaste barndoms minnen är från olika middagar när vi fick sitta med så länge vi orkade och sen krypa ner i någon soffa och somna till ljudet av vuxna som umgicks. Så mysigt! Jag och min bror var vana vid att hänga med i gamla kyrkor och på vingårdar på resor i Italien till exempel. Senare har jag jobbat som nanny i en massa år, bland annat i en familj i London. De hade bott i olika länder och reste mycket och gick alltid ut och åt på helgerna med barnen. De var trygga och vana vid såna vuxen aktiviteter. Sen att de alltid fick gå till lekparken efteråt var kanske en morot också. Jag och mamman i den familjen pratade mycket om just den balansen, att anpassa sig lite efter barnen och att lära dem att anpass sig efter de vuxna. Dottern älskade att klä upp sig och hon visste att alla olika vuxen aktiviteter betydde att hon kunde ha en fin klänning. Sen ska jag kanske nämna att jag jobbade ibland på helgerna för att ge dem en extra hand på olika outings. Vilket såklart gjorde allt lättare! Men det behöver ju inte vara en nanny, kan lika gärna vara en barnkär vän tänker jag. Är ju inte mamma själv men efter x antal år som heltids nanny upplever jag att trygga barn är okej med en massa andra saker än bara soft plays och lekparker!

    Linnea 2017-07-26 19:22:56
    Svara
  • Oh – en sak till, för i kommentaren innan kanske jag lät lite som att jag struntar i mitt barn och att barnet måste anpassa sig till mig. Tvärtom. Man kan göra nästan allt, men givetvis måste takt och timing anpassas efter barnet. Men det blir liksom inga problem. Jag är så kär i min lilla fining, det känns fysiskt otänkbart att dra med henne ut på galej om hon inte är bekväm. Men det kommer naturligt att hennes behov går först. Och det härliga är att jag har ingen fomo längre. Jag kan göra nästan allt och när jag ibland måste ändra planerna och vara hemma med det lilla livet känns det alltid som det bästa jag skulle kunna göra just då. Valen blir enklare. Att vara mamma är bäst.

    Lovisa 2017-07-26 17:48:50
    Svara
  • Alltså… det känns ju rätt drygt att säga att ”jag är den där mamman”. Men jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Jag har en fantastisk flicka på 6 månader och kan lyckligt säga att få av sakerna jag oroade mig för slog in. Jag släpade mig också runt de sista månaderna av graviditeten. Trött, fångad i min kropp och i Sverige. Hade på många sätt en väldigt lätt graviditet, men även en idealgraviditet är ju jättejobbig! Sen kom barnet. Och efter ett par månader av fullständig utzoomning och obefintlig dygnsrytm började jag komma tillbaks. Och vet du, det är inte så stor skillnad från innan. Nu ett halvt år senare har jag rest över världen med flyg, bil och vandring, planerat och genomfört ett stort bröllop (kroppen återhämtar sig, klänningen satt som en smäck), tränat, festat, börjat jobba så smått. Viss skillnad från innan såklart, måste prioritera sömnen mer, kan inte sticka ut på en spontan drink på en onsdagkväll. Men den största skillnaden är att jag numera har världens roligaste kompanjon med mig på äventyren. Nästan allt blir roligare att göra med ett barn. Och hamnar man i ett tråkigt sammanhang kan man alltid skylla på att barnet behöver sova eller ha lite lugn och ro och så kan man legitimt smita. Haha.

    Lovisa 2017-07-26 17:10:10
    Svara
  • Det märks väl att det är en blivande mamma som skrivit detta inlägg tycker jag 😊. Och med det absolut inte något illa menat. Dina prioriteringar kommer ( förmodligen) att förändras så fort du har ditt barn i dina armar och med det ansvar som kommer på köpet. Självklart är man samma person som fortsätter njuta av att resa och gå på middagar etc. men det kommer finnas saker du uppskattade innan du blev mamma som helt enkelt kommer verka banala och totalt ointressanta med. Att bli mamma kommer att vara det största du nånsin varit med om, det är totalt omvälvande så ställ inga indirekta krav på dig själv genom att ha förebilder att följa. Du blir den bästa mamman till dina barn och allt faller på plats när Froggy är här ska du se! x

    Lina 2017-07-26 16:43:22
    Svara
    • Svar på Linas kommentar.

      Håller verkligen med. Det går inte att planera sådär. Tänkte också på hur annorlunda mamma jag skulle bli (inte som ”alla andra”) och hur mina barn skulle få anpassa sig efter mig. Det blir sällan som man tänkt sig men jag är lycklig. Jobbar deltid med ett intressant jobb. Barnen kommer alltid först. Hyfsat lätt att resa med nyfödd bebis men vänta tills hen är 1.5 eller tills ni får två, då väntar större utmaningar. Ha inte för höga förhoppningar om hur livet ”ska” bli. Det blir bra och du kommer fortfarande vara du.

      Moa 2017-07-27 23:24:06
      Svara
    • Svar på Linas kommentar.

      Håller med Lina 🙂 Man kan inte riktigt förstå den ändringen som kommer att ske…dels börjar man ofta tycka mera om det ‘tråkiga’ hemmalivet som tidigare kändes sååå ointressant. Dels går man så enligt barnens dygnsrytm och det begränsar en viss spontanitet. Detta ville jag själv trotsa, tänkte att barn kan väl sova när som och var som men märkte snabbt hur mycket enklare livet blir med rutiner – inte minst för föräldrarna eftersom man vet vad som krävs för att barnen skall vara nöjda (=så lite gnällig som möjligt haha) samt när man själv kan få en paus (tex under dagssömnen varje dag en viss tid). Älskade tidigare också middagar med kompisar, utekvällar, resor etc innan men nuförtiden trivs jag jättebra hemma, dels har man inte samma energi mera (mindre sömn&springa efter/bära barn haha) men dels får man också andra prioriteringar. Svårt att förklara men du kommer nog att märka tids nog och skall bli så skoj att höra dina tankar om tex ett år. Sedan tror jag att allt blir lättare och mer som förr när barnen börjar vara över tre år 🙂

      Camilla 2017-07-26 18:10:18
      Svara
  • We decided to get a dog – not the same as a child, I know – but a big commitment still. Everyone knew us to be impulsive in our lifestyle, sometimes deciding in the middle of an afternoon to go on a trip and then leaving – right then. Everyone asked how we could handle having a dog. It was simple. We would just have to change. We could do that. Anyone can do that. You only have to decide to do it. People cling so desperately to who they were yesterday – they miss out on he exciting new you that is waiting. If you dive into the ”new you” with the same enthusiasm you’ve already shown in life all of the issues that seemed like conflicts will melt away. You will surprise yourself with your decisions. Also, you will NEVER become one of ”those” people or ”those” parents. You were different to begin with. You always will be.

    Benthe 2017-07-26 15:30:04
    Svara

senaste från Mode

Tess Montgomerys webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Dasha Girine
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Susanne Barnekow
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Pamela Bellafesta
Hälsa
Fannie Redman
Home
34 kvadrat
Home
Andrea Brodin
Mode
Petra Tungården
Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Hälsa
Josefines Yoga
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Vanja Wikström
Lifestyle
Elin Johansson
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Makeup by Lina
Lifestyle
Tess Montgomery
Man
Niklas Berglind
Mode
Chrystelle Eriksberger
Hälsa
Träningsglädje