Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Current Obsessions

SE ALLT

Bumpdate week 27

For the English version, please go to the bottom of the post. 

Hej fina ni! Ni får ursäkta att det blev en liten bloggpaus i helgen, det var inte riktigt meningen.

…Eller jag hade tänkt att ta lördagen ledigt för att ha en dag med lite färre ”måsten” och bara kunna umgås med Garth och så hade jag även en plåtning på det. I går hade vi planerat in frukost med vänner, lunch med Garths föräldrar och sedan bio med andra vänner på kvällen, med en paus att blogga på eftermiddagen.

Men tyvärr sa kroppen ifrån (jag vaknade 4.30 på morgonen och kunde inte somna om, kan jag lägga till) och jag fick massor med sammadragningar/Braxton Hicks på eftermiddagen. Jag lyckades ta mig med på bion, men var nära på att gå hem flera gånger. Vi såg Wonderwoman som var helt ok, men jag var inte riktigt 100% närvarande. När vi kom hem klockade vi 8 sammandragningar i halvtimman, men eftersom att jag har haft dem länge så satsade jag på att gå och lägga mig istället för att ringa sjukhuset. Och det funkade! För i dag mår jag så himla mycket bättre.

Jag tror att det var en varning för kroppen att ta det lite lugnare från och med nu. Det är svårt och jag får lätt FOMO och är en extrem tidspotimist, MEN nu gäller det ju inte bara mig längre, så jag får helt enkelt ta att jag är i tredje trimestern och behöver chilla lite.

Så den här veckan har jag flyttat runt på lite saker så att jag har hemmadagar både i dag och i morgon.

Jag har alltid haft ett superwoman problem, jag överestimerar hur mycket jag kommer att hinna och orka och så blir det lätt ett dåligt samvete när jag inte kan/hinner lika mycket som jag har planerat. Jag tror att det är väldigt vanligt faktiskt, speciellt hos oss kvinnor.

Så nu ska jag på allvar sänka kraven på mig själv en smula och inte bara säga att jag ska göra det och köra på som vanligt.

Den här veckan har vi börjat tänka lite mer på själva födseln i September. Just nu är det besök på sjukhus/hemma som ligger i fokus och eftersom att det är vårt första barn så har jag verkligen ingen aning om hur jag kommer att känna.

Garths familj vill gärna åka in direkt när vi åker in och sitta i väntrummet så att de kan möta barnet direkt, så som de har gjort med Garths syster när hon fick barn. Min familj är hemma i Sverige och kommer nog först se Froggy efter några veckor.

Personligen är jag ganska privat av mig och skulle gärna se att vi får lite space och väntar med besök till vi är hemma och har haft ett par dagar själva. Jag vet inte heller hur jag kommer att må och vilken typ av förlossning jag kommer att ha haft. Men jag vill samtidigt inte göra Garths familj ledsen.

Så det är lite av ett dilemma just nu.

Det jag undrar är hur ni kände efter att ni hade fött? Hade ni familj i väntrummet/på sjukhuset dagen efter eller väntade ni till ni hade landat lite med besök? Hur hanterade ni familj som ville annat än vad ni helst önskade?

Vilken lyx att ha er att fråga om sånt här förresten. Ni läsare och Preggo gruppen på Facebook har varit helt ovärdeliga!

I vecka 26 har jag;

🎀 Enligt vissa appar gått in i tredje trimestern och andra säger att det är en vecka kvar.

Just det där med räknandet runt graviditet känns väldigt förrvirrande. Man är ju gravid i 10 månader, inte 9!

🎀 Mött upp Gia och planerat för min babyshower.

Vi satte datum den 8e Juli och jag fick ge en lista på de som skulle vara trevligt att ha med, resten fixar hon. Det värmer i hjärtat att ha vänner som är så omtänksamma. Jag hade inte en tanke på att ens ha en babyshower innan Gia frågade om hon kunde organisera en.

🎀 Märkt att Froggy har fått hicka.

Det är så himla gulligt! Det blir små rytmiska spasmer inne strax under min navel och först kändes det som när en muskel i ögat hoppar när man är trött. Men nu har det hänt ett par gånger och det är aldrig riktigt på samma ställe, så jag har förstått att det är små bebishick.

🎀 Insett att bebisen reagerar på mig, Garth och Olive.

När jag petar lite när den sparkar, så sparkar den mer precis där, när Garth pratar eller pussar på magen så sparkar den precis på samma plats och om Olive sitter i mitt knä så sparkar den Olive så mycket att hon blir helt förvirrad. Jag kan även känna och se ett litet huvud som pressar sig ut då och då, väldigt häftigt.

🎀 Förutom Braxton Hicks så har jag ändå mått himla bra.

Jag har kunnat träna, yoga och jobba som vanligt och jag har även börjat ta lite tid varje kväll till att bara sitta och prata och bonda lite med magen. Nu har jag äntligen börjat fatta på riktigt att det är en liten person där inne.

I vecka 27 ska jag:

🎈 Sätta oss på väntelista på dagis.

Vi tänker börja först 2019 när Froggy blir 2 år gammal. Det är mest för att jag kan jobba hemifrån, ett år känns väldigt ungt och dagis är helt sjukt dyrt här (3 terminer/år och ca £1500-£3000 per termin) .

Dock kommer vi att försöka få tag i ett sk ”nanny – share” några dagar i veckan innan dess. Då går man ihop ett gäng mammor och delar på en nanny som tar 2-3 barn åt gången i ett par timmar. Så att jag kan gå på möten/events/plåtningar och liknande.

🎈 Börja mäta magen med ett måttband.

Jag svär att den växer varje dag, så nu ska jag och Garth mäta för att se om det stämmer. Jag har vuxit ur alla mina egna t-shirts och skjortor och har börjat nalla från Garths garderob. Han är så himla stor bara, så även om skjortorna funkar för kalaskulan så drunknar själva jag i resten av tyget.

🎈 Ta emot fler bebissaker som vi har beställt.

Nu har jag säkert gått lite väl banans med shoppingen, men jag tänker på det som research med. Jag vill testa alla sakerna som jag ser att mammor i forum svär vid och jag kan ju alltid ge bort eller sälja det som inte funkar senare. Ni som följer mig på Instagram (@TessMontgomery) vet att jag gör små ”baby hauls” på Instastories när en leverans kommer och visar precis vad jag har köpt, jag tror att nästa blir nummer fyra.

🎈 Börja fixa i gästrummet på riktigt.

Vi har tyvärr haft ännu en läcka från takfönstret. Killen som satte in det var en riktig cowboy, så nu ska vi få det fixat en gång för alla. Tänk om det skulle börja droppa när lilla skrutten är där inne…

Vi ska även tapetsera ena väggen så att det inte bara blir ett helt vitt rum. Just nu har vi mycket grått och vitt köpt, men jag tänkte att jag ska börja lägga till lite bleka pasteller i färgskalan.

Över till er mina fina preggosar. Hur mår ni? Vilken vecka är ni i? Kanske någon som har fått träffa sin lilla?  …Och ni andra, har ni något roligt som har hänt den senaste veckan, kanske en vinst på jobbet eller annat skoj?

Min vita maxiklänning kommer från Seraphine Maternity.

Ni hittar mina tidigare gravidveckor här;

Week 26 & Thoughts of Body and Mind
Week 25 & Braxton Hicks
Week 24 & Bye Bye Fifi

For the English version, please click below. 

 

Hello, my little honeybuns! I’m sorry for the lack of posts this weekend, it wasn’t planned…

I was going to have Saturday kind of off, I had a shoot in the day and then I just spent the rest of the evening with Garth without having to think too much about anything else. And then yesterday we had a breakfast with friends, lunch with Garth’s parents and then in the evening movies with some other friends, with a little break in the afternoon for blogging.

But unfortunately, my preggo body said no. I woke up at 4.30 in the morning and could not for my life get back to sleep again. So I got up and spilled a whole cup of coffee over the entire kitchen floor and woke up the hubby with the bang, as you do. I was ok for the rest of the day, but in the afternoon I got more and more Braxton Hicks and even though I made it to the movies, I could barely watch it (Wonderwoman, I think it was fairly average).

When we got home I clocked 8 BH in 30 minutes. But since I have had them since week 18 and have been to the hospital in the past I decided to try to just sleep it off, and it worked! Today I feel almost back to normal. So I probably just tried to do a little bit too much this weekend.

I’m going to take this as a sign to start slowing down for real now. I’m in the third trimester and can’t pretend to be like normal anymore. So this time I will actually do less, not just say I will…

I’m such an optimist when it comes to planning my day and always schedule too much to do. It only results in me feeling bad when I don’t get everything done and that’s really not healthy. I think this is really common amongst women.

So this week I have moved things around a bit and today and tomorrow I’m staying in, just working from home.

 

This week we have started thinking about birth. I can’t believe it’s getting kind of close now (10-14 more weeks iiik!). Right now it’s the whole ”visits from family” thing that we are trying to figure out.

This is our first child and I have never gone trough a labor before, so I have no idea what I’m going to feel like or how I will react. The hubby’s family would like to go to the hospital when we do and stay waiting outside so they can bond with the baby straight away. My family is all in Sweden and will most likely not meet Froggy until a few weeks after birth.

I’m quite a private person so I would prefer for us to get to bond as a family first, me to recover and then have guests over when we are home and settled. But I honestly have no idea of what’s ”normal”. I don’t want to make his family upset, but I’m also not very comfortable with the thought of having anyone at the hospital except for Garth. Especially since I have never given birth before and I have no idea what kind of state me or the baby will be in after.

So how do I not upset his family, but still get the labor I would like to have? That’s the dilemma and I really would love some input and advice.

How did you feel after giving birth? Did you have family or friends waiting outside/coming to the hospital or did you wait until you got home and got settled first? And the most important one, how do you not upset family that want it in a different way?

I’m btw soo lucky that I can ask you guys about these things, I just don’t have enough experience myself and know that there are loads of you out there who are mothers already. <3

In week 26 I have;

🎀 According to some of my apps reached the third trimester, but other say it’s next week.

The whole counting in pregnancy is really tricky. I mean what 9 months? We are pregnant for 10?!

🎀 Had a lovely lunch with Gia and did some planning for my baby shower.

The date is set for the 8th July and I gave her a list of the people I would like to invite. The rest she is taking care of and it’s such a lovely thing to have someone wanting to throw you a shower. I’m really touched and even though I had not even thought about having one before I’m starting to get quite excited about it.

🎀 Noticed that Froggy gets the hiccups.

I mean how cute is that?! I feel this really regular little spasm in the center of my belly and in the beginning, I thought they were just nerve twitches, but now when it has happened a few times I noticed the location is changing around, so it must be the baby!

🎀  Also realized that the baby reacts to Garth, Olive and me.

If I poke where it kicks, then it will kick in the same place again and when Garth talks to it and kisses the belly, the baby always wakes up and kick right at that spot. Poor Olive is getting a bit flustered since as soon as she sits in my lap, the baby goes all ninja on her She keeps on looking back at my tummy and wondering what is going on. Could this be early sibling rivalry?

🎀 Apart from the Braxton Hicks, I have been feeling pretty great.

I have been able to work, train and yoga just like normal. I have started taking a bit of time every evening to just chat to the bump and bond with the baby. It’s finally starting to sink in that there is a little human in there.

In week 27 I will:

🎈 Put down our names on the waitlist for the nursery.

The plan is to start in 2019 when Froggy turns two. Until then I can work from home and I’m also going to try to find a nanny share a couple of times a week. So I can go to meetings, shoots, and events after a few months.

🎈 Start measuring the bump properly.

I’m convinced it’s growing by the day now and I want to find out if it’s true. I have now outgrown all my own regular t-shirts and shirts, so poor Garth has to share his wardrobe with me. The only problem is that he is massive and even though his shirt is great for the bump, I literally drown in all the fabric.

🎈 Have a few more baby deliveries.

I have probably gone a bit overboard with the baby shopping. But I’m also seeing it as a bit of research and want to try out all those things the moms on the forums are recommending. If something doesn’t work for us, I can always give it away or sell it on.

You who follow me on Instagram (@TessMontgomery) know that I do little ”baby hauls” on Instastories when things arrive. I think the next one will be no 4.

🎈 Start putting together the nursery.

Unfortunately, we have had another leak from the skylight. The guy who installed it for us was such a cowboy, so now we will hopefully get it fixed once and for all. Imagine if it would start dripping when the little one lives in there… We are also going to put up some wallpaper and unbox some of the furniture. I can’t wait for all the cuteness!

Right now everything is mainly white and gray, but I’m thinking of adding some pastels to the color scheme.

Ok, your turn my fellow preggos, how are you? What week are you in now? Maybe some of you even have had the pleasure of meeting your little one already?

…and the rest of you? Have you had anything fun happening in the last week? Maybe a win at work or just a nice time? Please feel free to share in the comments!

My white maxi dress is from Seraphine Maternity. 

 You can find my earlier pregnancy weeks here;

Week 26 & Thoughts of Body and Mind
Week 25 & Braxton Hicks
Week 24 & Bye Bye Fifi

 

 

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
36kommentarer
  • Det är ditt beslut Tess, och Garth bör stödja dig samt förklara er inställning, vänligt men bestämt, för sin familj.

    Det är DU som kommer ha gått igenom förlossning/kejsarsnitt och det är omöjligt att veta hur du kommer att må.

    Sedan är det DU som (om du kommer försöka amma) som ska komma igång med amningen.

    Barnets pappa är ju givetvis jätteviktig men den där första perioden måste det få vara upp till dig hur det ska fungera. Det är viktigt för nyförlösta mammors mentala mående. Det kan vara en otrolig omställning för många mammor och man vet inte i förväg hur man själv kommer att kännas. Så tänk på dig själv!

    Vi meddelande inte familjen att vi åkt in till sjukhuset utan först efteråt. Jag stannade bara ett dygn på sjukhuset efter förlossningen och efter det valde vi faktiskt att åka direkt hem till mina svärföräldrar. På så vis blev det på våra villkor och vi kunde åka hem när det kändes dags. Fungerade bra för oss.

    Glöm inte att sätta dig själv och ditt välmående först i den här frågan! Folks sårade egon (krasst jag vet) läker men pushas man för mycket som nybliven mamma så kan det bli så himla jobbigt, helt i onödan.

    Annica 2017-06-14 12:06:04
    Svara
  • Jag födde vårt första barn när vi bodde i min mans hemland. Min svägerska var också vår granne. Jag tyckte att den första tiden var ganska jobbig och läskig och jag ville bara vara själv med min man och vår son. Min mans familj hade svårt att acceptera det, men som tur var stod min man upp för mig och förklarade för dem att vi ville vara ifred. De hade självfallet svårt att acceptera även det, men jag tänkte inte ställa upp på saker bara för att i en sån situation. Det är viktigt att familjer förstår det och repekterar det. Det handlar inte om att man hyser agg mot den familjen, men det kan vara väldigt jobbigt och känsligt och man vill göra det på sitt sätt. Det är oerhört betydelsefullt att pappan respekterar mamman i ett sånt läge.
    När vårt andra barn föddes då var läget ett helt annat, men med vårt första ville jag egentligen bara vara själv den första tiden.
    Lycka till med allt!

    Anna 2017-06-14 05:10:51
    Svara
  • Tidigare var det väldigt vanligt att man stannade på sjukhuset runt en vecka och en självklarhet att familjen skulle komma och hälsa på. Kan förstå att svärfamiljen vill träffa bebisen direkt och det är ett känsligt ämne. Det är ert barn men det är också deras barnbarn. Du ska absolut låta Garth prata med dem, ta inte det samtalet själv. Hur länge är det vanligt att man ligger kvar i UK om allt går bra? Jag tänker att det är bättre att de får hälsa på en snabbis på sjukhuset dagen efter än att vänta tills ni kommer hem faktisk. Då ligger du i sängen, sköterskorna kan se till att de spritar händerna, du behöver inte göra något alls och ni kan säga ifrån att de bara får komma i typ 5-10 minuter för att du inte orkar mer. Oftast vill familjen bara få titta på barnbarnet, så en snabbvisit räcker. Är du hemma så är det svårare att begränsa tiden och du får mer press på dig. Ju längre du väntar efter födseln, ju mer ”normal” förväntas du vara. Dagen efter förstår alla att du är trött och sängliggande och behöver vila. Du måste göra det som känns rätt för dig men såhär tänker jag iaf. Hoppas allt går bra. <3

    Maria 2017-06-13 18:37:05
    Svara
  • Säg ifrån, det behöver inte vara på ett elakt sätt utan mer av att dom ska visa hänsyn. Säg det från ditt hjärta, att du vill avvakta tills du vet hur du mår, hur det har gått med ”Froggy” så lovar jag dom att dom förstår.

    Gällande mig så har jag fått den värsta nyheten någonsin. Jag visste att min anställning på Samhall var tillfällig men eftersom jag har en intellektuell funktionsnedsättning (utvecklingsstörning kort sagt) så trodde jag att jag skulle få vara kvar men efter mötet med Arbetsförmedlingen och Samhall i onsdags så bedömde dom helt annorlunda. Jag är för frisk för ett jobb på Samhall och för sjuk för ett vanligt arbete. Det yttrar sig på så vis att jag har nedsatt arbetsförmåga, behöver tydliga instruktioner och mer tid på mig att landa i mina arbetsuppgifter vilket skrämmer många vanliga arbetsgivare så då väljer dom någon annan. Har dessutom koncentrations- inlärningssvårigheter, ljud/stress känslighet. Jag blir snabbt tröttare och behöver längre tid till att återhämta mig än andra.

    Efter alla jobb jag har varit på har jag lärt mig vikten av att passa tider, har praktisk taget 95% närvaro, göra det jag ska på arbetet och hålla mig neutral. Inte hamna i konflikter med varken chefer eller arbetskollegor men skulle jag ha varit mer borta från jobbet, sjukskriven som dom andra kollegorna skulle dom ha bedömt det annorlunda.

    Du verkar vara så klok, har du något råd? Eftersom jag inte blir frisk ifrån detta har jag haft och kommer ha denna diagnos resten av livet, det är inget jag kommer bli frisk ifrån. Jag har sökt jobb i sex år tid och efter alla arbeten jag har varit på har jag inte nått upp till kraven som har ställts på mig., fått ”sparken” så vad ska jag göra? Jag är tvungen att söka jobb om drygt tre veckor. Arbetsförmedlingen och Samhall sa på mötet att det är mitt ansvar att söka jobb, hitta ett jobb men jag har inte lyckats hittills. Dom anser att det är bättre för mig att vara arbetslös sex år eller ännu fler år till än vara anställd på Samhall. Men jag hade inte sökt mig till Samhall om jag kunde vara på ett vanligt jobb från första början..

    Detta gör mig förtvivlad för att många av mina kollegor som missköter sig får vara kvar, få vara sjukskrivna hur mycket dom vill utan att det får konsekvenser. (Känns som jag behövs där med tanken på att många är borta, då vi städar hos Max Hamburgerrestaurang och behöver ha det bemannat).Det är inte mitt ansvar men det känns som att jag gör mer nytta där än som arbetslös, söka jobb dag in och dag ut.

    Martina 2017-06-13 13:16:56
    Svara
    • Svar på Martinas kommentar.

      Åh Martina, blir ledsen när jag läser detta. Vet att det inte hjälper men ville ändå skriva att jag tänker på dig och din kommentar berörde mig.
      Bor du i Stockholm?

      Angelica 2017-06-14 23:20:49
      Svara
  • Nu är vår son en vecka gammal och vi har haft besök (och besökt) både av mormor morfar, mostrar, morbror, farmor farfar, min mans morbror och hans familj, vi har dessutom varit på utflykter samtidigt som vi kombinerat det med att ta det lugnt hemma. Redan då han var ett dygn kom sex personer från min familj, det var inte ett långt besök men för min del var det en ännu större glädje att få dela honom med dem! De kommer alla att vara så viktiga i hans liv så för mig var det självklart. Å andra sidan är detta vårt första barn så vi kanske bara haft tur med en bebis som trivs med samma saker som vi trivs med. Men för oss var det inte tal om annat än att ha öppna dörrar, på våra premisser! Har man inte samma attityd som vi ska man bara följa sin egen och känns det redan nu fel med besök så kommer det antagligen att göra det när hen kommit också!

    Eve 2017-06-13 10:14:32
    Svara
  • Hej! Jag ville också vara privat och tyckte det var jobbigt i tanken att få besök av familj redan samma eftermiddag som bebisen fötts. Men sen kände vi att vi ville vara generösa med det här fantastiska ögonblicket, vi öppnade upp och det var underbart att svärföräldrarna (mina föräldrar är i sverige) fick ta del så tidigt. Det var en otrolig gåva att ge dem. Sen fick vi massor med egentid efter hemkomsten, det var perfekt.

    sara 2017-06-13 09:43:13 http://www.lookingforsara.se
    Svara
  • Hej, vår son föddes september 15. Nu i efterhand skulle jag ha valt att alla som vill se den nyfödda skulle komma hem till oss på en och samma dag. Typ en besöks tid på 17-18 :). Då har de träffat barnet och det finns all tid i världen att umgås sedan man själv har hunnit landa ner både fysiskt och psykist. Under första veckan vi var hemma så kom det in folk (mor/farfäräldrar, kusiner.. ja i princip hela släkten) varje kväll. Fast jag älskar dom allihopa var det mycket tungt. Jag hade högfeber men ändå kände jag mig tvungen att socialisera fast det enda som jag verkligen skulle ha behövt var ordentlig vila. Och alla var så glada över barnet att de kanske glömde ta till hänsyn att jag faktist mådde väldigt dåligt och besöken varade i flera timmar (ledde till att jag fick en infektion i sektions såren och vart inlagt i sjukhuset). Vad jag lärde var att det är helt ok i detta läge tänka på sig själv och inte behöva vara så snäll och omtänksam som man vanligtvis är .
    I vårt sjukhus är endast pappan och barnets syskon välkomna på avdelningen. Man kan ta barnet utanför avdelning i en ”mötesrum” i fall man vill träffa t.ex. mormor

    Pipsa 2017-06-13 09:21:46
    Svara
  • Jag födde i Lund sommaren 2015 och sedan något år tillbaka fick man inte ta emot besök på vare sig förlossningen eller BB. Däremot fanns en matsal på patienthotellet dit man kunde gå för att möta nära och kära. Dock kände vi samma som dig och bad våra familjer avvakta tills vi kände oss redo att ta emot besök hemma. Nu väntar vi vårt andra barn och jag är i v 14. Så himla spännande att få ha en bebis igen:)

    Mia 2017-06-13 08:54:14
    Svara
  • Hej! Vi födde 1/3 i år så vår lille pojke är nu 3 månader. Det går så sjukt fort!!!!! Jag var extremt bestämd mot båda våra familjer att ingen fick komma till sjukhuset. Däremot kom min mamma och syster och lämnade massa mat de hade handlat o lagat typ en timma efter vi kom hem. Vi sa då att de fick stanna i 30 min. Jag tyckte verkligen att det var mycket jobbigare än jag trodde med min mans familj, och då tycker jag ändå extremt mycket om dem. Ta det lugnt med besöken!!! Man fattar inte riktigt heller hur trötta man är de där första dagarna, så låt dem komma men säg typ 15 min och välkomna tillbaka en annan dag. Hade också redan innan berättat hur ni vill ha det INNAN bebis kommer. Typ inga bilder på Facebook/tvätta händerna + handsprit / ingen får hålla bebis förens det känns bra för er eller vad ni nu bestämmer er för. Det finns all tid i världen senare. <3

    Andrea 2017-06-13 07:44:56
    Svara
  • Som alla andra här skriver håller jag helt med om att det är viktigt att det blir så som Garth och framförallt du känner er bekvämast med. Men jag vill också tillägga ett råd och det är att detta är samtal som Garth tar med sin familj. Du bestämmer, han informerar. Det är inte lätt att att ta sådana samtal som ”sväris” och det finns ingen anledning att du ska oroas för hur de uppfattar era beslut eller om de blir sårade. Min man tog alla sådana samtal innan förlossningen och både hans familj och hans bästa vän stannade hemma från väntrummet. De ville såklart bara väl, men för oss var det viktigt att själva få bubbla i början. Dagen efter kom min mans familj på besök och trots att hans pappa luktade cigarettrök vågade jag inte be någon av dem att tvätta händerna innan de rörde vid vår bebis av rädsla för att verka sur och bestämmande…så jag vet hur svårt det kan vara. Min man tänkte inte på det, vi hade inte pratat om det innan. Nu tänker jag be honom ta ansvar för allt sådant (väntar vårt andra barn i juli). Mina föräldrar och syskon har helt samma inställning som jag, så där behövdes inga samtal. De servade oss och bebisen och kom och hämtade oss på BB etc. Stort lycka till när det är dags!

    Olivia 2017-06-13 01:37:30
    Svara
  • Min mans familj var på besök från USA- Kom ca en vecka innan beräknat datum.
    Min man och jag hade i förväg pratat igenom ordentligt vad vi ville. Vi pratade sedan igenom alla ”regler” i förväg med familjen både innan de kom till Sverige, under tiden de var där innan allt kom igång, och påminde igen när det var dags att åka in till
    Sjukhuset.
    Min mans familj tog det ganska hårt först Och var ganska besvikna. Det blev en hel del diskussioner men de fick helt enkelt rätta sig efter vad vi hade bestämt. Vi var noga med att det var VÅRT gemensamma beslut, inte bara mitt (hade lätt tagits så annars).
    Såhär gjorde vi:

    – min mans familj fick bo hos oss endast fram till förlossningen- sedan fick de flytta in hos mina föräldrar som bor 3 min från oss.

    Detta var svårt för dem att förstå- men de fick finna sig i detta. Vi förklarade att vi ville ha lugn och ro under den första Tiden tills amning och sömn fungerade. Det blev en hel del diskussioner och ”pikar” om hur äldre kvinnor bör vara där för att lära de yngre hur man gör. Samt avarföe de inte var välkomna i vårt hus!? Min svärmor som har en asiatisk bakgrund och från en helt annan kultur tog det särskilt hårt. Men vi höll fast vid att vi är de nya föräldrarna och vi måste hitta vår anknytning och relation till barnet först.

    -Inget besök på sjukhuset! Vi ville få några dagar ensamma med sonen för att lära känna varandra först i lugn och ro, och se till Att amningen kom igång. Denna tiden var guld värd! Är så glad att vi inte tog emot besökare. Jag kämpade ett par dagar med amningen o var riktigt trött så den tiden behövdes!
    – endast ett kort besök när vi kom hem- med förvarning att vi kunde säga till om det blev för mycket. De fick bara hålla när vi kände oss redo. De var på plats i vårt hus när vi kom hem, men vi väntade minst en timme innan sonen hamnade i andras armar. Vi ville ge honom en känsla av trygghet i vår famn i den nya miljön först- innan han hamnade i en främlings armar.
    – besök varje dag därefter var OK (främst eftersom de kommit hela vägen från USA o vi träffar dem så sällan) men med förvarning att vi kunde säga stopp när som om det blev för mycket.

    Ibland var det lite mycket att ha folk i huset varje dag -mest för att jag var så trött. Men Allt var väldigt lugnt och fint- och alla respekterade våra beslut i det stora hela. Vi fick också en väldigt lugn son som nästan aldrig grät- väldigt nöjd- så det gjorde allt mycket lättare.

    Några kompromisser blev det. Från början skulle endast min mamma skjutsa oss till sjukhuset (ligger ca 1 Tim från vår stad), men svärmor fick följa med sista minuten. Jag hade inte så ont av värkarna då så det kändes Ok.
    Nu i efterhand är det ett fint minne som vi pratar om- och glad att både mamma och svärmor fick dela den upplevelsen med oss.

    Min mans familj flyttade in igen efter ca två veckor- de sista tre dagarna innan de åkte tillbaka. Amningen had kommit igång ordentligt, sömnen fungerade jättebra, och de hade visat att de respekterade vårt sätt att vara med barnet.

    Mitt råd är att verkligen känna efter och prata igenom hur NI vill ha det. I första hand är det du som gravid/nybliven mamma som måste känna efter vad som är OK. Bra om du och din man är överens om vad som gäller innnan ni pratar med familjen – och att han backar upp dig- särskilt gentemot hans familj. Sedan tydliga regler och riktlinjer- förklara i förväg(flera ggr om det behövs). Förvänta dig några tuffa diskussioner om de har en annan uppfattning- men stå på er – var tydligaoch kompromissa inte bara för att de blir ledsna eller besvikna.

    Det är alltid lättare att lätta på reglerna i efterhand om ni känner att det går bra och allt fungerar. Man vet aldrig hur amning, sömn och återhämtningen blir – så olika för olika barn och mammor.

    Lycka till!

    Linda 2017-06-12 23:57:33
    Svara
  • Oh Tess, I love(!) hearing about your pregnancy, it brings back so many memories from last year when I was pregnant myself. I see you’ve had lots of very good comments already about having Garth’s family wait at the hospital and I completely agree, you need to do what feels best for you. You are the mother and the person going through labour and should only think of yourself and what you want. As you I have my family in Sweden and they didn’t book a trip until after birth (they came when she was 2 weeks which I loved but I asked them to stay in a hotel instead of in the house which they were fine with). I did however want some support – markservice so to say – and we therefore asked my boyfriends parents to come to Brighton where we live as soon as we went to the hospital. They helped a lot with the logistics of moving my boyfriend and our stuff back and fourth to the hospital (we don’t have a car, they do) but also stayed in our house and was there for my boyfriend in the evenings (labour is intense and we thought it would be good for him not to come home to an empty house). They stayed in our house until we asked them to come to the hospital. I didn’t find it stressfull actually but then I was so off my head I hardly thought of anything other than the actual event of giving birth during labour. Parents in law then visited me on the labour ward (usually they would move you to the post natal ward but I had some complications and stayed on the labour ward in my own roomfor two days) in the hospital the morning after the birth (like 14 hours post birth) as both me and my partner wanted it and I’ve never regretted it. However, I was basically lying in a pool of blood and the doctors kept coming in and checking it, I still had the catheter (kateter?) with my lovely wee just hanging on the side of the bed and just basically looked absolutely awful, not having showered, couldn’t really walk because I had lines with drop and meds going everywhere. I mean it was not a pretty sight. I also had my boob out every 5th minute to try and breast feed and my poor father in law looked fairly embarrassed and tried to leave the room. So – if you’re private I really wouldn’t recommend it, it’s probably the most ‘unprivate’ I’ve ever felt. However, to me it was lovely to have them there so soon afterwards. It’s all about you and every loving parents will understand.

    Matilda 2017-06-12 21:30:39 http://matildaalmrosenblad.wordpress.com
    Svara
  • Besök på sjukhuset… vi är alla olika men jag hade tyckt det var jättejobbigt. Vi bestämde redan från början att vi inte ville ha besök så jag bad min man ringa och säga det till hans föräldrar (som jag misstänkte hade kunnat dyka upp spontant).
    Jag tänkte faktiskt inte alls på om det skulle såra dem eller inte. Jag tänkte mer på vad jag ville och ett pat dagar senare hemma gör ingen skillnad!
    Jag kände mig mörbultad, hade ont då jag blev sydd och det hela är en omtumlande erfarenhet. Sen lägga till att det för mig var lite svårt att gå, du försöker få koll på din nya roll som mamma och försöka få igång amningen och du blöder rätt rejält. Jag tyckte det var skönt att få några dagar själv.
    Sen ska det tilläggas att du kring dag 3-5 kan få baby blues och det kan slå rätt hårt. Så personaligen skulle jag säga nej till sjukhuset (om ni inte stannar ett par dagar) och sen reservera dig rätten att vara flexibel och göra besöket kort. Men det här är ju såklart baserat på mina erfarenheter – alla är olika!! 🙂

    Kristin 2017-06-12 20:29:27
    Svara
  • De allra första dagarna med bebisen var det bästa någonsin, så otroligt speciellt och något jag inte skulle vilja dela med någon annan än min man. Tycker absolut du ska värna om den tiden, släkten kan nöja sig med foton tills bebisen har blivit några dagar. Tydligen väldiga kulturskillnader angående detta – på min hypnobirthing kurs fick vi se film från en waterbirth (USA) där hela familjen var med I POOLEN! Hehe.

    Stina 2017-06-12 20:16:48
    Svara
  • Tycker att ni ska göra det som känns bäst för er och barnet. Man är rätt mörbultad efter en förlossning och det är mycket känslor inblandade för båda partnerna. Som nybliven mamma kan det vara skönt att bara få ha fokusen på barnet och inte behöver tänka på något annat. För oss var det viktigt att få lära känna barnet och försöka få in en någonlunda rutin på hur vardagen kunde se ut innan vi lät familjen komma och hälsa på med vårt första barn (ungefär 2 veckor, inkl BB tiden). Vi kommer att vara ännu hårdare med regeln att vi vill vara själva när syskonet kommer senare i höst. Dels för att vi vill låta storebror som blir 20 mån då, att få ta den tid han behöver för att knyta an till lillasyskonet och även för att det kommer att vara säsongstart för RS-period. Ifall ni väljer att ni vill ha ”egentid” med ert barn så är det lika bra att ni markera det nu och berätta för familjen att det är viktigt för er.

    Lan 2017-06-12 19:53:09
    Svara
  • Det är så roligt att läsa om din graviditet och allt som händer i ditt liv just nu :-). Tänk vad spännande att ni snart är 3 :-). Tänkte bara dela med mig om hur det var för mig för ett par månader sedan, inte i London men här i UK. Vet du hur det ser ut på det sjukhus du ska föda? Finns det egna rum eller är det shared ward som gäller efter förlossningen?. Får Garth stanna över natten? I egen säng eller sovandes i en fotölj? Kan du välja mellan olika alternativ? Jag planerade att föda i på ett sjukhus här i UK där egna rum med separat säng för pappan är standard men pga att det blev komplikationer fick jag flyttas till ett annat sjukhus och hamnade efter förlossningen på en shared ward med 3 andra kvinnor, deras partners o bebisar. Det var på en avdelning där alla haft lite mer komplicerade förlossningar (akuta c-sections, forceps mm). Jag är själv privat av mig och ville absolut inte ha några besökare förrän vi kommit hem och detta var svårt för hans familj att förstå innan men tror poletten trillade ned efteråt eftersom vi inte hade en 20min push förlossning utan lite mer komplicerad. Vad jag inte kunde kontrollera var att de 3 andra familjerna jag delade ward med inte riktigt tänkte lika dant. När det var som värst var det 28 personer i rummet (varav 4 spädbarn) ljudnivån gjorde mig smått galen eftersom allt man får är rn tunn gardin att gömma sig bakom. Lägg till en förlossning som tog 39tim och ingen sömn vare sig natten innan eller efter. Vill såklart inte skrämma dig på något sätt, bara förvarna, eller ge dig möjlighet att kolla med ditt sjukhus om vilka alternativ som finns. Vad gäller på andra sjukhus? Kan du byta? Här där jag bor kan man själv välja mellan 3 olika men såklart kan det vara fullt eller som i mitt fall bli tvungen att flytta. Tur i oturen så var vårt barn lite dåligt, inget allvarligt visade sig som tur var, så vi fick flytta till barnavdelningen efter ett dygn och allt blev frid o fröjd med eget rum o världens gulligaste sköterskor ;-). Även om det var påfrestande att dela ward med alla andras besökare så var allt en häftig upplevelse, så coolt vad man klarar av när det verkligen gäller med både mat och sömnbrist. Oavsett vilken typ av förlossning du får så kommer du definitivt känna dig som wonderwoman efteråt! Min son är redan 3 månader och jag förvånas varje dag lver hur vi kunnat skapa något så häftigt som ett litet liv. Önskar dig all lycka till när dagen äntligen är här – allt kommer gå jättebra men det skadar inte att vara lite påläst och förberedd xxx

    Sandra 2017-06-12 18:22:23
    Svara
  • Jag har varit med om att man får komma på besök några timmar efteråt.

    Överlag tror jag att det är det normala i Sverige. Det kan vara en kulturell skillnad, jag vet att det är vanligt i USA att göra så.

    Men annars är det en bra kompromiss att man ringer strax efter barner är fött, om det upplevs som stressande/inkränktande på ens personliga svär att ha personer som väntar i väntrummet på att förlossningen ska bli ”färdig” om man kan uttrycka det så. Även om man tycker mycket om dom som väntar och kan få dåligt samvete för att man kan uppfattas som otrevlig så är det ok att be om utrymme.

    Som du nämnde så vet du inte hur en förlossning kommer påverka dig. Du är den som gör det fysiska arbetet och om du känner dig mer bekväm med att inte ha mer personer runt dig än nödvändigt under och efter förlossningen så är det ok!

    Det är min syn på det hela i alla fall. ❤

    Ida Marie 2017-06-12 18:13:18
    Svara
  • När vi fick barn väntade vi 1.5 vecka innan någon fick komma på besök. Hade efter det endast ett besök per vecka eftersom vi inte orkade/hade lust med fler. Vi höll besöken korta. Ser att du redan fått massa bra kommentarer. I det här läget ska du enbart tänka på vad DU vill. Alla andra får anpassa sig. Jag var väldigt trött och kände mig skör efter min förlossning. Hade blivit jättestressad om någon propsat på att komma till BB. Vi behövde tid till att landa och bara vara i vår bubbla. Dessutom hade jag inte velat att någon annan skulle hålla mitt barn så tidigt, kände en stark beskyddarinstinkt från start. Lycka till och lyssna enbart på dina egna känslor nu. Kram

    Thilda 2017-06-12 18:02:17
    Svara
    • Svar på Thildas kommentar.

      Kom på en grej till, man behöver inte ens meddela sina nära och kära om att man åker in till förlossningen om man inte känner för det. Vi berättade inte för någon, både för att det var lite hastigt påkommet men också för att jag är privat av mig och inte ville att folk skulle sitta och vänta, smsa och ringa. En förlossning kan ju ta upp till flera dygn. Kändes roligt när vi var klara och kunde meddela den glada nyheten till vår familj och vänner.

      Thilda 2017-06-12 18:07:00
      Svara
      • Svar på Thildas kommentar.

        Jag undrar också hur det fungerar rent praktiskt. Min förlossning tog näst 48 h. Ska de sitta och vänta i väntrummet under den tiden, känns ju inte rimligt. Jag förlorade dessutom ganska mycket blod och var kvar på observation inne på förlossningen i ytterligare 6 h. Nu var det både influensa och RS tider när vår dotter föddes och BB hade en strikt policy som inte tillät besök alls (i vanliga fall får man ta med bebisen ut och ta emot besök där inga besök sker på avdelningen) och tog man med bebisen ut fick man inte komma in på avdelningen igen.

        Vi väntade 10-dagar med besök. Det var vad som rekommenderas under vår föräldrarutbildning. Däremot kom halva släkten och lämnade mat till oss, det var verkligen uppskattat. Men jag och bebis var då i sovrummet. Dagarna efter förlossningen fick jag ganska kraftig babyblues och jag hade inte klarat av att ta emot besök då. Var väldigt glad att vi sagt till om 10 dagar utan besök i förväg så ingen tjatade eller bara dök upp. Min svärmor var helt förtvivlad och jag diskuterade aldrig det med henne. Jag var för känslig under graviditeten. Det var min man som tog den diskussionen.

        C 2017-06-13 00:10:27
        Svara
  • Har absolut No Clue men förnuftet säger att ingen ska häcka i något väntrum. Undrar om det är tv-serier (typ Vänner) som deltar till att folk tror att man ska ila till sjukhuset samtidigt som mamman?? Knäppt. Ett alternativ om din man går med på det är ju att bara åka och inte meddela familjen. Så har min bekantskapskrets gjort. Hört av sig då det är klart, liksom. Då det passar dem att folk får veta. Men jag tycker annars att en kommentar här var vettig, förklara att så gör man inte i Sverige och att du i ett så känsligt läge gärna vill ha det tryggt och bekant och på ditt hemlands vis. Det är ändå en annan kultur och ett främmande språk du ska hantera där på sjukhuset, hur bra engelska du än pratar. Det måste de väl ändå förstå. Lycka till!!!

    NoClue 2017-06-12 17:54:49
    Svara
  • Jag hade inte heller velat ha någon som satt och väntade under förlossningen. Det räckte väl med att jag och pappan kämpade på under ett dygn. På BB här var det bara pappan och eventuella syskon som fick komma in på avdelningen och hälsa på. Det tyckte jag var himla skönt. Man är så fullt upp i sin egna bubbla med att komma igång med amning (om man nu vill amma) och lära känna varandra och bara vara. En förlossning tar på krafterna och man är rätt mör efteråt. Mina föräldrar kom och hälsade på dagen efter förlossningen och då träffade vi dem ute i hisshallen i typ 20 minuter. Det var alldeles lagom. Sen har min släkt varit väldigt engagerad och nyfikna under min graviditet och alla ville gärna träffa oss. Så vi bjöd in de som ville att komma när barnet var drygt en vecka gammal. De fick komma på eftermiddagen och stanna max en timme. Det var ganska intensivt och jobbigt men samtidigt skönt att alla kom samtidigt och fick träffa oss så stillades deras längtan. Gör det NI känner för helt enkelt. Det ska kännas bra för er!

    Anna 2017-06-12 17:42:24
    Svara
  • Tycker att du fått mkt kloka kommentarer här! Det handlar trots allt om ditt välmående och att du ska känna dig trygg. Så mkt känslor ändå i samband med en förlossning. Om du är rädd för att de ska känna sig ”bortglömda” kan man ju göra en kompromiss. Säg att det inte ens är ngt som funnits i dina tankar då det inte ens är tillåtet i Sverige och därmed känns främmande för dig och att du och Garth vill ha en intim födsel då du känner dig orolig som det är med din första förlossning men bjud över dom på en fika så fort du känner att du är redo för besök. Behöver ju inte bli direkt efter födseln jämfört med att vänta en vecka. Men en dag eller två tycker jag absolut att de måste kunna vänta och självklart längre om ni inte känner er redo för besök. Om det sedan är på sjukhuset eller hemma får bero på hur du och Garth känner er och hur den lilla mår 🙂

    Sofia 2017-06-12 16:44:15
    Svara
  • Jag hade absolut inte velat ha någon som satt och väntade. Tycker inte ni ska lova något i förväg som kanske känns fel när det väl händer. Är ni redo för besök på sjukhuset när bebisen kommit så säg till då. Även om förlossningen går bra så kan det vara mysigt att ha lite tid för att känna in den nya familjemedlemmen. Det är även så mycket hormoner som fortsätter att flöda vilket kan göra att man känner sig lite skör. Om det inte idag känns som ett enkelt beslut att gå med på så gör inte det. Det är en speciell händelse som man inte gör så många gånger i livet. På samma sätt som du försöker lyssna på kroppen nu och följa den så gör det samma den första tiden när bebisen kommit.

    S 2017-06-12 16:14:36
    Svara
  • Jag håller med de andra som skrivit här än så länge! Jag tycker att DU (ni) ska bestämma när det är dags för andra att träffa barnet. En förlossning och att möta sitt barn för första gången är en väldigt speciell upplevelse så om du känner att du inte vill ha halva släkten på plats i väntrummet så tycker jag inte att du ska ha det. (Jag hade aldrig i livet velat ha någon där just då!)

    Karin 2017-06-12 15:31:25
    Svara
  • Hej Tess, Jag går in i vecka 28 denna vecka och känner mig väldigt tung och trött… har en dotter nästan 3 så antar att det bidrar till tröttheten en aning 😊. Jag skulle aldrig gå med på att ngn satt och väntade under vår förlossning. Det finns en massa tid för familj och vänner att träffa barnet veckorna efter födseln och du/ni kommer att vara helt slut direkt efter förlossningen oavsett hur den blir så tror det är otroligt viktigt att ha den stunden tillsammans utan att behöva tänka på annat. Bara att ha dom där, väntandes under själva förlossningen, kan ju kännas fruktansvärt stressigt? Med vår första var jag väldigt sjuk timmarna efteråt och sov och kräktes om vartannat och kan inte ens tänka på hur det hade varit om vi hade haft folk väntandes på oss. Du ska göra precis som DU vill.

    Lina 2017-06-12 15:30:41
    Svara
  • Jag fick barn i Italien, där det också är standard att hela släkten (typ) väntar på sjukhuset under förlossningen. Lyckades avstyra det, fast tror att i slutändan hade det kanske varit skönt för min man då det slutade med akut snitt och jag var sövd och borta flera timmar – han hade nog gärna haft nån där då! Svårt att veta i förväg dock! Sen kom alla och hälsade på korta stunder dagarna när vi låg på BB, och det tyckte jag mest var kul – uppskattade verkligen besöken. Hellre besök där än första dagarna hemma tyckte jag, då kändes allt så overkligt och vi behövde några dagar för att fatta att vi verkligen hade fått med oss en liten bebis hem 🙂

    Em 2017-06-12 15:25:45
    Svara
  • Hej Tess. När jag födde min son 2014 så kom svärföräldrarna direkt till BB för att träffa sitt barnbarn. Jag var så slite, öm och trött men ställde upp på det. Dem kom även hem till oss varje dag oavsett om vi kämpade med amningen eller försökte få sömn medan bebisen sov. Jag ångrar det sååå mkt idag. Borde ha sagt nej direkt!! Dem får vänta tills ni kommer in i föräldraskapet och lärt känna er bebis. Man är så full av hormoner och babyblues och det sista man vill är att vara social och dela med sig av sin bebis! När jag födde vår dotter 2016 sa jag ifrån redan innan. Vi åkte hem med lillasyster och bara myste 1 vecka innan någon fick komma. Det va så skönt och amningen fungerade utmärkt just för att jag inte var stressad. Tänk även att det kommer vara Sept när bebisen kommer. Virus börjar sprida sig och man måste skydda bebisen från smutsiga händer samt sjuka/förkylda människor. Kram!

    Minna 2017-06-12 15:17:37
    Svara
  • Har inga barn och väntar inget men jag tycker att ni ska lyssna på vad ni vill. Förstår att du inte vill göra svärföräldrarna ledsna, samtidigt så är det ju er förlossning och de kommer få gott om tid att träffa den lille/lilla efter förlossning när ni hunnit landa lite 🙂

    Tycker det är jätte kul att läsa om din graviditet 🙂 en fråga, vad betyder FOMO? 🙂

    Det roliga som händer i mitt liv denna vecks är att jag ska på en liten weekend i helgen med han som betyder så mycket för mig 🙂

    Angelica 2017-06-12 14:50:08
    Svara
    • Svar på Angelicas kommentar.

      Tack för din kommentar. Åå vad mysigt med en weekend medn en kär person. FOMO står för Fear Of Missing Out. Typ att man är rädd att missa något kul

      Tess 2017-06-12 15:05:05 http://tessm.metromode.se/
      Svara
      • Svar på Tesss kommentar.

        Ja jag kan typ inte tänka på annat än helgen som snart är här 😍
        Haha åh då är jag med! Tack 🙂 har också haft fomo förut men det har blivit bättre, vilket för mig har varit positivt

        Angelica 2017-06-14 23:31:15
        Svara
  • I Sverige får man inte ens ta in släktingar på BB, iaf inte här i Gbg. Inte ens barnets ev. syskon får komma in, utan endast pappan (eller den person som är med under födseln). Detta för att skydda barnen på BB från virus. Har ni kollat men ert sjukhus om ni ens får ta in folk, även om BB säger att det är okej så kan ni nämna det för dem, det handlar ju inte om dem utan om barnena bästa då man kan ha virus i kroppen utan att veta om det eller man kan ha rört vid nåt som nån som är sjuk har rört vid? Sen tycker jag att de kan chilla lite faktiskt, de kommer ju att träffa bebisen så småningom ändå när ni har kommit hem från BB. Du kommer ju att behöva hjälp med amningen (om du väljer att amma) så det bästa är ju om ni inte har för mycket störningsmoment. Även om barnet suger bra så är amning rätt tufft i början för de flesta.

    Irena 2017-06-12 14:46:44
    Svara
    • Svar på Irenas kommentar.

      Precis vad jag tänkte skriva, i Sverige (Södertälje för min del) får man inte ta in släkt på rummen, man kan gå ut och möta i väntrummet om man vill men det var iaf inte jag så sugen på. Mina förlossningar gick superbra men jag var ändå trött efteråt och ville bara vila, äta och vara med min man och vårt nya barn.
      Vi möte däremot upp båda våra föräldrar när vi kom hem med våra små, vi ringde dem på vägen så de stod nästan och väntade på parkeringen när vi kom 🙂
      Kram

      Jenny 2017-06-12 16:00:15
      Svara
  • När det kommer till DIN förlossning och DITT barn så tycker jag att du med gott samvete kan be dem vänta med besök några dagar! Det här är ert moment och ni ska försöka njuta av det så mycket som det bara går 🙂 Försök inte göra andra nöjda, som du säger så kan det dessutom gå lite hursomhelst och det är inte säkert att du kommer vilja ha andra människor hos dig. Tillräckligt mycket energi krävs för att ta hand om sig själv och sin nya bebis. De måste respektera det, trots att det kanske inte blir som de vill. Men de har faktiskt ingen talan i den här frågan!

    Emma 2017-06-12 14:27:22
    Svara
  • V.38. Går bara och väntar.

    Tänkte på det där med att ta emot besökare.. hua, jag skulle aldrig vilja ha några andra väntandes utanför förlossningen! Min familj får vänta tills jag ger klartecken. De har ju inte en tanke på att vara där heller, men kan tänka mig att de vill hälsa på samma dag som vi kommer hem.
    Men det får vi se!

    Carro 2017-06-12 14:12:30
    Svara

senaste från Mode

Tess Montgomerys webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Hälsa
Josefines Yoga
Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Vanja Wikström
Home
Andrea Brodin
Hälsa
Fannie Redman
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Linn Herbertsson
Hälsa
Foodjunkie
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Dasha Girine
Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Makeup by Lina
Lifestyle
Elin Johansson
Hälsa
Ida Warg
Man
Niklas Berglind
Hälsa
Träningsglädje
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Chrystelle Eriksberger