Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Current Obsessions

SE ALLT

Bumpdate Week 21 + Thoughts Around Birth

For the English version, please go to the bottom of the post.

Nu har vi börjat räkna ner istället för upp, så 19 veckor kvar till BF.

Jag vet inte hur många av er som följde Margaux Instagram story från sjukhuset, men det var i alla fall otroligt peppande att se henne så positiv och glad (även om mycket säkert var lustgasen haha). Jag har alltid sett födslar som väldig seriösa och allvarliga grejer, men hon visade verkligen att det inte behöver vara så.

Nu har jag börjat tänka på själva födseln på riktigt. Innan var det mer att nå vissa målstolapar, men nu börjar jag att se slutmålet. Även om själva ”bakandet” är stort och häftigt så börjar jag inse att fisungen ska ut på något sätt…

Jag har vuxit upp med min Mammas skräckhistoria om när hon låg i 53 timmar i värkar och sedan fick ta ett akut snitt med mig. Hon kunde inte föda normalt för att hennes höfter var helt enkelt inte breda nog. Med det i baggaget och att hon bar jeans i stlr 25 och jag själv är en 23-24 så har jag alltid haft siktet inställt på ett kejsarsnitt. Spola förbi hela ”det går inte”-momentet och köra takluckan direkt.

Det har verkligen aldrig varit något snack om saken i mitt huvud.

…fram till att Chelsea och Westminister informerade mig om att man inte får välja att ha kejsarnitt hos dem. I så fall får jag byta sjukhus eller om möjligt bevisa starka fysiska eller psykiska anledningar till att jag ska få snitta.

Så jag har stått i valet och kvalet. Byta sjukhus och få vad jag hade föreställt mig, eller ge vaginal födsel en chans. Bara för att min Mamma inte kunde få barn på det sättet så betyder det inte att min kropp kanske kommer att bete sig annorlunda.

Jag är inte rädd för smärta utan har faktiskt en ganska så hög smärttröskel. Det jag är rädd för är att prova, prova och prova och att det går så långt att det blir akut och farligt. Min rädsla är varken snittet eller att det ska göra ont utan att någon inte ska fatta att det kanske inte ens kommer att gå. Som de gjorde med Mamma…

Men det är ändå drygt 30 år sedan jag kom till världen och trots allt så litar jag på att vården har förbättrats sedan dess. Så jag tror faktiskt att jag ska ge vaginal födsel en chans.

Dock är det ett par saker som jag kommer att göra för att få mig själv att bli mer bekväm.

1. Jag tänker ta epiduralen.

Av två anledningar.

Den första är för att flera av mina vänner har mer än ett barn och har haft en naturlig födesel och en med epidural. De är utan minsta tvekan mest nöjda med sina epiduralfödslar. Jag gillar heller inte känslan av att vara hög eller full och tror inte att luft och gas är något som skulle funka särskilt bra för mig.

Anledning nummer två är att om jag tar epiduralen så är jag ”klar” om jag behöver snittas sedan. Det blir inte något pill med det hela och jag riskerar inte att behöva sövas. Det känns bra att veta att det finns så få extra små hinder i vägen som möjligt om det nu skulle behöva bli akut.

2. Jag tänker ha en tidsgräns i min förlossningsplan.

Har inte saker och ting utvecklat sig som det ska inom x antal timmar så går det direkt till snitt. Jag har inte bestämt mig för efter hur många timmar jag vill sätta gränsen. Men det är något jag får diskutera med min barnmorska. Vi har inte börjat ha födselsnacket riktigt ännu, så jag kommer att ha gott om tid att fråga om allt som jag undrar om.

Det sista jag behöver är hela hypnobirthing grejen och att folk ska pracka på mig sina åsikter om hur naturliga födslar är det enda rätta (det har redan hänt, jag kommer faktiskt att ha svårt att umgås med den personen igen…). Det passar jättebra för vissa, men jag har andra prioriteringar. Jag behöver inte heller några epidural skräckhistorier, min styvmamma har en riktigt hemsk en och jag har tagit det i åtanke.

Om jag ska våga mig på en vaginal födsel så måste det ske på mina villkor. Så att jag känner att jag har den kontrollen som jag som person behöver för att kunna slappna av. Givetvis vet jag att födslar sällan går som man hade tänkt sig. Men det sista jag tänker göra är att ha en födsel som någon annan tycker att jag ska ha.

Jag har verkligen åsikten att alla graviditeter, födslar och barn är helt unika. Det finns inte en formula som funkar för alla, utan var och en bör göra precis så som den känner är bäst. Det är trots allt deras personliga upplevelse och givetvis säkerheten som är det viktigaste.

Nu är jag ju även bara i vecka 22 hittills, så jag har gott om tid att ändra mig om jag skulle vilja. Men just nu känns den här planen rätt.

Ni som är gravida just nu, har ni börjat fundera på just födseln? Vilka tankar är det som snurrar hos er?



I vecka 21;

? Har vi fått se Froggy på ultraljudet igen.

Det är så häftigt att se hur vår lilla bebis ligger där inne och sparkar. Jag blev nästan lite rädd när jag såg hur mycket hen hade vuxit och utvecklats på bara 8 veckor. Om jag jämför bilderna från 12 veckors ultraljudet så såg skrutten mer ut som en gosig liten minibebis, den är gången känns det som att Skeletor från He-man bor i min mage. Jag tror att det är alla detljer med ryggrad/hjärna och liknande på bilderna som ger den känslan.

Jag är fortfarande väldigt nöjd med att vi valde att inte ta reda på könet.

? Har jag börjat tveka på min instinkt att det är en kille.

Ibland känns det väldigt mycket som en liten tjej… Jag kan inte gissa längre, vilket ändå på något sätt är ganska så skönt.

? Har jag fått mitt kikihostevaccin.

Jag bytte min GP från en riktigt dålig en som både var otrevlig och vägrade svara på mina frågor till en som ligger lite längre bort men är precis sådär varm och personlig som jag vill att min läkare ska vara.

Så jag fick mitt kikhostevaccin, lyssnade på hjärtat med dopplern och mätte magen för första gången. Froggy vaknade när jag la mig ner och sparkade bort måttbandet flera gånger, doktorn bara skrattade och mätte om. Magens mått ligger ganska precis på vad det bör göra, så det känns bra.

? Har jag plåtat mitt första gravidjobb.

Jag började fortfarande tidigt i en annan del av London, men jag gav mig själv en Uber halva vägen istället för att krångla runt med för många byten.

Klienten dukade fram både en stor frukost och lunch och jag och den andra modellen som är i vecka 30 plåtade halva dagen var. Jag var klar redan runt 3, men fick stanna till 5 för att dubellkolla att vi fick alla bilder vi behövde. Det var som en snällare variant av ett vanligt modelljobb, alla var super gulliga och inte en klack i sikte. Så allt som allt en bra dag!

I vecka 22

? Får vi finbesök av min syster Steffi och hennes kille Nalle.

Det är ledigt här på Måndag så de kommer i morgon och stannar till på Tisdag. Det ska bli jättekul och jag ska försöka koppla bort jobb och annat så mycket som jag bara kan under den tiden.

? Ska jag plåta med Ida på Torsdag.

Nu måste jag verkligen testa allting ordentligt innan jag kan sätta ihop en outfit, magen börjar kännas stor på riktigt nu. Men det gäller bara att hitta godbitarna som funkar och köra på det.

? Funderar jag på att boka min första gravidmassage.

Jag sa till Garth att jag ville fira halvvägs med en massage, men på något sätt känns det som att jag mår ”för bra” än så länge. Kanske ska jag spara det till lite senare när jag har börjat få mer krämpor? Jag är även nyfiken på hur man faktiskt sitter/ligger som gravid. Jag kan ju varken ligga på mage eller på rygg och en sån där stol skulle nog inte riktigt funka det heller.
Någon som vet?



Er tur! Hur går era tankar den här veckan, hur mår ni och vad händer i era liv?

(Det här blev ett jättelångt inlägg… jag ska försöka korta ner det lite i framtiden)

Fler Bumpdates hittar ni här;

Week 20 & The Constant Worry
Week 19 & Working Out in Pregnancy
Week 18 & 5 Things I Didn’t Expect in Pregnancy.

For the English version, please click below. 

Since we are more than halfway we have started counting down instead of up, so now it’s 19 weeks left to birth.

…and I have finally started thinking a bit about the fact that this little rascal in my belly will need to come out at some point. Even though the whole ”baking” of the bun is big and exciting, I cannot ignore that it will all end with a pretty big event.

You should know that I’m grown up with my mother’s horror story of when she was in labour with me for 53 hours before a very stressful emergency c-section where I almost died. All because of her having too skinny hips for me to actually be able to come out that way. And I was not a big baby…

Considering that she was a size 25 in jeans and I’m a 23-24, I have always imagined myself skipping the whole ”trying” bit and going straight for the skylight option. My whole life I imagined I would be giving birth through c-section and I have actually never really questioned or doubted that this is what will happen.

…until Chelsea and Westminister informed me that they don’t do elective c-sections. Great! I would have to switch hospitals if I wanted one or I would have to put together a case to prove I need one for physical or psychological reasons.

 

So my choice is to change hospital, put together a case based on my Mother’s trauma or actually try a vaginal birth. And to be honest I think I will do the latter. Just because my mum’s hips didn’t shift, doesn’t mean that mine won’t.

I’m actually not particularly afraid of pain and would say I’m pretty tough but mentally and physically. My worry is not the c-section or the trauma, it’s that someone is going to fail to take notice that it isn’t going the way it should and for the situation to get acute and dangerous. Like what happened to my Mum…

This is now a good 30 years ago and I’m pretty sure that our medical care has come a long way since then. So against all my previous ideas and desires, I think I’m going to give vaginal birth a try.

…with a few precautions set in place, to make sure I will stay calm and not get too worried.

1. I will have the epidural.

And I have two reasons.

The first is mainly talking to my friends who has had more than one birth. They are all saying to go for the epidural and preferred it that way themselves, even the ones who had a natural birth as well.

I’m also not a fan of feeling drunk or high, so the whole ”gas and air” thing is not for me.

Reason number two is that if I have the epidural, then I’m ”ready” if I do have to have a c-section in the end. I really don’t want to risk having to be put under and I rather be as prepared as possible if push comes to shove.

2. I will put a time limit in my birthing plan.

If things are not moving forward at a normal pace after a certain amount of hours, I will go straight for the c-section. I’m not sure how many hours this will be, so I will have to discuss it with my midwife at our next meeting. It’s early days still, so we haven’t had ”the talk” yet.

The last thing I, personally need is the whole hypnobirthing thing. I don’t care how amazing someone’s natural birth was and to be honest, I have already had the whole ”I gave birth this way so you should too” showed down my throat more than once and it if anything made me want to do it my way even more.

Don’t get me wrong, it’s great for some people, but I have different priorities.

I also don’t need to hear any epidural horror stories, my step-mum has a pretty bad one and I’m completely aware that there are risks all the way around.

If I’m actually going to have a vaginal birth, then it needs to be on my conditions. So I feel that I have the control that I need. Of course most birth’s don’t go to plan, but the last thing I want is to have the birth that someone else wants me to have.

I’m of the opinion that everyone’s pregnancies, births and babies are unique. There is not one formula that goes for all and each and every one of us should do exactly what we think is right. After all, this is a very personal experience.

Of course, I’m only in week 21 so far, so I have plenty of time to change my mind if I want to. But for now, this feels right. 

You preggos out there, have you started thinking about birth yet? What are your thoughts?



In week 21;

? We got to see Froggy on the ultrasound again.

It’s so exciting to see our little baby wriggling around in there. But I have to say tat I almost got a bit freaked out with how much it has grown since the last scan. At week 12 Froggy looked like a cute little mini baby, but this time it looks more like Skeletor from he-man. It’s probably because of all the spine/brain/heart details on the photo.

I’m also really pleased with our decision of not finding out the gender.

? I have started doubting my instinct, maybe Froggy is actually a little girl?

Sometimes the bump just feels feminine… so I don’t really feel like I can guess anymore. And that’s kind of nice too. ?

? I had my whooping cough vaccine.

I actually switched GP from one that was close, but rude and wouldn’t answer andy questions to one that’s slightly further away, but so much nicer and easygoing.

I had my shot, got to hear the heart with a doppler and got my belly measured for the first time. Froggy woke up just as I laid down on the bed and kept on kicking the measuring tape off centre. The doctor laughed and had to re-measure a few times.

It all looked great, so I feel calm and reassured.

? I had my first pregnancy modelling job.

I still had to get up early and travel to a different part of London, but I did book myself an Uber for a part of the way. It was nice to give myself a break instead of changing lines and jumping on buses.

The client and team took great care of us. I was working with another model who is in week 30 and they kept us fed and happy all day. I was actually done by 3 but had to stay until 5 to got the photos signed off properly. All in all, it was a great experience.

In week 22

? My sister Steffi and her boyfriend Nalle are coming to visit.

Since it’s a bank holiday they will arrive tomorrow and leave on Tuesday. I’m going to do my best to disconnect from work during this time and just enjoy hanging out.

? I’m shooting with Ida again on Thursday. 

We are going to shoot outfits and I really have to make sure to try everything on before I bring it with me since the bump is getting quite big at this point. I just have to choose the right items and it will all work out in the end.

? I’m thinking about booking my first ever pregnancy massage.

I did say to Gart that I wanted to celebrate the half-way point with a massage. But now I’m wondering if I should wait a bit. I’m feeling pretty good and might need it more when my body start to ache?

Also, how do you actually get a massage when you are pregnant. It’s not like I can lie on my stomach or my back and the chair is probably a no-go… do you know how it works?



Ok, your turn! How are you feeling, what are you thinking about and what’s coming up in your lives?

Find more bumpdates here;

Week 20 & The Constant Worry
Week 19 & Working Out in Pregnancy
Week 18 & 5 Things I Didn’t Expect in Pregnancy.

For the English version, please click below. 

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
32kommentarer
  • Det där är dock oftast genetiskt! Har man små höfter så blir det i princip omöjligt att föda naturligt. Därför kvinnor dog innan det fanns kejsarsnitt. Jag tycker absolut du ska ”kriga” vidare med att få ett snitt på ett annat sjukhus för din hälsas skull. Min mamma fick göra ett akutsnitt och det var fruktansvärt, hon försökte också i många timmar som du beskriver att din mamma gjorde. Pga av att det var akutsnitt blev de inte lika bra gjort och hon har haft men för resten av livet sorgligt nog 🙁 Bättre att ha snittet planerat i lugn och ro så läkarna gör ett ännu bättre jobb. Men men bara mina tankar

    Sally 2017-05-04 20:52:56
    Svara
    • Svar på Sallys kommentar.

      Du sätter ord på precis vad jag är rädd för. Men en annan del av mig vill ändå testa en vaginal födsel och om det nu inte skulle gå, ha som ett skyddsnät som kan kicka in och rädda situationen innan den blir läskig. Jag hoppas att det inte är för mycket att begära, men vi får se!

      Tess 2017-05-05 19:07:57 http://tessm.metromode.se/
      Svara
  • Hei Tess! Jeg kan virkelig anbefale å lese boken ”A guide to childbirth av Ina May Gaskin”. Det er en bok med masse bra informasjon og også mange fødselshistorier som ikke skal skremme oss, men skape en følelse av mestring og trygghet. Jeg har valgt å ikke lese eller høre på skrekkhistorier om fødsler. Man kan uansett ikke vite hvordan ens egen fødsel blir, men å ha et positivt mindset tror jeg absolutt er det beste utgangspunktet. Jeg venter mitt første barn i juli og har bestemt meg for en naturlig fødsel, helst i vann om det føles bra der og da. Er SÅ spent og gleder meg 🙂

    Marie 2017-05-04 10:56:50
    Svara
    • Svar på Maries kommentar.

      Tack för tipset, den ska jag kolla in. Jag tror att det är väldigt vettigt att inte lyssna på skräckhistorier, ju mer avslappnad man är desto bättre går det oftast. Så hellre lyckligt ovetande känner jag.

      Tess 2017-05-05 19:11:23 http://tessm.metromode.se/
      Svara
  • Hej!
    Man kan aldrig veta hur det blir. Personliga skulle jag göra ett planerat snitt som slutade i ett katastrofsnitt. Mitt barn satt i säte och gick inte att vända för placenta satt fel. Som tur att de upptäckte att barnet var i säte. Gjorde i samband med upptäckten av sätet en bäckenröntgen som visade att jag inte skulle kunna föda mitt barn vaginalt. (tur att de upptäckte det också). Jag hade inte planerat så mycket innan tänkte att jag tar det som det kommer. Sedan gick det inte så bra i samband med det planerade snittet. Förlorade ganska mycket blod. Men man glömmer eller tänker bort det jobbiga. Nu är barnet 20 år och mår bra.

    Nettan 2017-05-03 11:11:50
    Svara
    • Svar på Nettans kommentar.

      Oj vad jobbigt att det gick på det sättet även fast snittet var planerat. Det låter som att det var en hel del komplikationer, ändå tur att de gjorde röntgen på dig. Jag skulle gärna se om de kunde kolla mig med…

      Tess 2017-05-05 19:13:20 http://tessm.metromode.se/
      Svara
  • I Finland kollade man mina höften ca 1 månad innan förlossningen för att se om allt var ok. Kanske man kan kolla det i UK också?

    Jag hade värkar i 2 dgr med 7-10 minuters mellanrum och kunde varken sova eller äta.Till sist vågade de inte mera ge mej smärtstillande utan måste sätta igång förlossningen. Det var fruktansvärt,epiduralen hjälpte alldeles lite.Som tur gick krystandet snabbt och lillkillen kom ut frisk. Jag däremot tappade en massa blod(moderkakan sprack på något sätt)och måste akutopereras. Som tur födde jag på ett universitetssjukhus i Finland med hög beredskap. Skulle säga att a och o är en kompetent barnmorska(min var en erfaren dam som visste hur hon skulle hantera mina känslor med) och att sjukhuset har en hög beredskap.Vad som helst kan hända i en förlossning och då är det viktigaste att sjukhuset har den bästa utrustningen och erfaren personal som är i beredskap dygnet runt. Har däremot fått en förlossningsskräck och vid nästa födsel tänker jag kräva att få snitt.

    i 2017-05-02 12:55:46
    Svara
    • Svar på is kommentar.

      Det är så smart att kolla höfterna, jag undrar om jag kan få dem att göra det här med? Det låter som att du var på ett riktigt bra sjukhus, jag valde just Chelsea and Westminister för att de har ett så bra rykte och är kända för att vara väl utrustade och väldigt kompetenta, så det känns ändå väldigt bra.

      Tess 2017-05-05 19:14:54 http://tessm.metromode.se/
      Svara
  • Hej! ☺ jag är i v 11 o går o väntar på mitt första ultraljud om två veckor. Längtar o hoppas sååå att allt ska se bra ut, att hjärtat ska slå och att kub-testet ser bra ut?????? Annars mår jag riktigt bra o är väldigt tacksam för det. Så kul att följa din graviditet ☺ stor kram till dig!

    E 2017-05-01 19:32:34
    Svara
  • Jag bor i Paris, och här är det ingen som ställer sig fråga om epidural eller inte? Varför skulle man INTE ha smärtlindring när det finns? Jag fick också bäckenröntgen före min förstas födsel, på grund av mina smala höfter. Resultatet var att det var MÖJLIGT att föda vaginalt men de rekommenderade snitt. Jag var livrädd för att snitta upp magen, och det blev en vaginal förlossning, och kroppen klarade det utmärkt. Som lite pepp på vägen! xx
    Sara

    sara 2017-04-30 18:52:17 http://www.lookingforsara.se
    Svara
    • Svar på saras kommentar.

      Åå vad skönt att höra att det gick bra trots smala höfter. Det ger mig mer hopp. Just epiduralen känner jag som självklart för mig och jag har många vänner som har tänkt i samma bana. Det är synd att det ska vara en shaming runt att ta smärtstillande i ett sådant läge. Både Garth och hans killkompis har båda tagit epiduraler när de opererades för olika saker, det var liksom aldrig något snack om att de skulle göra det ”naturligt”. Ibland tror jag att det handlar mer om att vara ”duktig” än någonting annat.

      Tess 2017-05-05 19:20:50 http://tessm.metromode.se/
      Svara
  • Jag tycker det låter jättebra med din plan! Före min första förlossning hade jag förberett mig väldigt lite och tänkte att jag tar det som det kommer, men i efterhand (även om det blev bra ändå) kan jag tänka att det nog är bra att tänka igenom olika scenarier lite bättre än jag hade gjort. Samtidigt är det nog bra att vara förberedd på att det kan bli något helt annat!

    Jag har fått tre fina barn, med tre väldigt (!) olika förlossningar. Första barnet blev ett oplanerat (men inte så brådskande) kejsarsnitt eftersom alla hade missat att han låg i säte. Kejsarsnittet gick bra och det kändes som att glida igenom förlossningen på en räkmacka! Andra barnet födde jag vaginalt, och det blev en lång, smärtsam historia som slutade med att han föddes med navelsträngen runt halsen och först inte började andas på egen hand – men allt gick bra och han fick inga men. Tredje gången fick jag äntligen en lagom snabb vaginal förlossning! Den gången kom babyn också ut med navelsträngen runt halsen och behövde lite starthjälp, men själva förlossningen var en dröm i jämförelse med den föregående. Om jag någon gång skulle våga mig på en fyra så är jag förberedd på att jag inte har en aning om hur det blir! 🙂

    Mia 2017-04-30 14:46:20 http://miajohanna.blogspot.com
    Svara
    • Svar på Mias kommentar.

      Oj vlka olika förlossningar du har haft. Jag tror precis som du att man aldrig riktigt vet vad man har att förvänta sig utan måste vara öppen för alla möjligheter. Jag tänker planera så mycket jag kan och sedan släppa kontrollen och se var jag hamnar. Det är nog farligt att bli för kontrollerande med, då blir man nog lätt stressad och missnöjd.

      Tess 2017-05-05 19:22:26 http://tessm.metromode.se/
      Svara
  • Hej Tess!

    Jag ar i vecka 37 nu och har borjat fundera pa födseln. Kan rekommendera boken Att föda av Gudrun A. Jag ska föda i Australien och har funkar det lite annorlunda an Sverige med epidural, far man en epidural har maste man ligga ner pa rygg resten av förlossningen och risken for att forceps eller vaccum behover användas ar 50%. Används instrument maste man klippas vilket jag vill undvika till varje pris om det inte ar helt livsnödvändigt. Darfor har jag tankt mig bara gas and air, och att foda i vatten. Pa mitt sjukhus har de badkar i nastan varje rum. Jag har hort bra saker om water birth! Det anvands inte sa mycket i Sverige sa vitt jag vet, vet inte hur det ar i UK.

    Har rekommenderar de andra positioner an ryggliggande, barnmorskan sa att ligga pa rygg gor man mest pa film, det ar den samsta positionen att foda i eftersom det blir en uppforsbacke. Min physio sa att allra bast ar att sta pa allla fyra, hukar man eller sitter pa pall ar risken for bristningar storre efterom det kan ga for fort. Men allt sant har far du ju ocksa reda pa i din chidbirth education class, antar att de har sadana eller nagot liknande i Uk ocksa nar det borjar narma sig!

    Lena 2017-04-30 00:26:45
    Svara
    • Svar på Lenas kommentar.

      Vad kul, min syrra gav mig precis den boken och jag har börjat läsa lite smått. De av mina vänner som har kört epidural här har fortfarande haft känsel i benen och har kunnat röra mer på sig än vad jag trodde var möjligt, vilket låter bra. Vi har NCT klasses som börjar i Juli så jag får nog en hel massa mer information då. Det verkar finnas så himla många olika val att göra, man blir helt snurrig!

      Tess 2017-05-05 19:25:03 http://tessm.metromode.se/
      Svara
  • Fick mitt första barn 6 månader sedan.
    Bästa tips: tänk inte på förlossningen för mycket. Åk in när det ät tid och så hjälper dem dig med det du bäst behöver. De förlöser många kvinnor varje dag och vet faktiskt bäst. Jag andades mig igenom en hel dag hemma. Åkte in på kvällen o va Öppen 5cm när jag kom in. 3h senare med hjälp av lustgas och stetila kvaddlar föddes min dotter helt välskapt. 2h senare promenerade jag själv till duschen och bb som ligger en bit bort. HEJA KVINNOR. Så andas och lyssna på BM/läkare och det kommer gå toppen. Gör ont men det är bara att andas igenom. Och be om det du villm igen kan säga nej. Lycka till.

    M 2017-04-29 21:52:51
    Svara
    • Svar på Ms kommentar.

      Oj vad skönt det är att höra om en bra förlossning och jag tror verkligen på att försöka släppa taget och inte kontrollera allt för mycket i förväg. Det är så himla coolt att vi kvinnor kan göra något så här häftigt med våra kroppar, jag tycker faktiskt lite synd om killarna som inte får chansesn ändå. ( Även om han nog gärna skulle få ta över själva födseln haha)

      Tess 2017-05-05 19:27:07 http://tessm.metromode.se/
      Svara
  • Hej Tess 🙂 Först och främst måste jag säga att din födelse-plan låter super. Innan jag blev gravid så ville jag föda via kejsarsnitt, men så fort jag blev gravid så kändes vaginalt som det enda sättet (om inget skulle hända såklart). Tror det är gravidhormonerna som stärker en psykiskt där.

    Gällande massage så finns det olika varianter här i sverige iaf. På vissa sällen ligger man på sidan och får massage, men det populäraste är att man får ligga på en såkallad gravidkudde med en urgröpning på magen, så att man kan ligga på mage utan problem 🙂 Maila salongen och fråga!

    Ha en fin helg 🙂

    Linn Otterbeck 2017-04-29 10:15:43 http://nouw.com/linnotterbeck
    Svara
  • Åh det är så spännande att följa er gravid resa då jag själv bor i london och har en son på 5 månader som jag födde här. Genom hela min graviditet hade jag från vecka 12 barnmorskor som sa att på grund av min storlek (jag är naturligt smal o liten) så kan jag få komplikationer och de tog in mig på fler checkar än vanligt för att se till så att bebisen växte ordentligt. Alla sa till oss att vi förmodligen kommer få en liten bebis och om jag ska vara helt ärlig så tänkte jag aldrig så mycket på själva förlossningen då jag ville ta det som det kom. Jag har också en historia av smala höfter i min släkt så våra tankar låg också på kejsarsnitt och om det var något jag skulle behöva eller inte. Dagen av förlossningen kom o då jag var Aldeles för långt öppen när jag kom in till sjukhuset så kunde jag endast få lustgas och efter 3 timmar på sjukhuset kom min son på 8.1lbs med en vaginal förlossning. Ingen kunde förstå hur jag så liten som jag var kunde få en så pass stor bebis. Vad jag ville säga med detta är att du vet vad som är bäst för dig och ibland kan även barnmorskor ha lite små fel. Min förlossning gick som jag önskat och jag önskar dig all lycka till med din! Låt ingen få säga till dig vad du ska göra eller vad som är bäst för dig, du känner din kropp bäst! Massa kramar till er! xx

    Cassandra 2017-04-29 09:32:34
    Svara
  • Jag drömde om en vaginal förlossning.
    Blev akut kejsarsnitt i v34+0, tyckte det var det värsta som kunde hända mig. Kände jag då !
    Nu ska jag ha på papper att inför nästa ska det vara kejsarsnitt ! Att få reda på att framfall ligger i familjen gjorde mig mer livrädd efter snittet än att göra kejsarsnittet. Nu vet jag vad snitt innebär och kan inte tänka mig nått annat. Men jag tog det ändå som det kom, jag började inte fundera på hur jag skulle föda förrens jag blev inlagd och mitt i allt elände började man drömma om en snabb vaginal förlossning med inga skador. Vet en som är mycket mycket mindre än dig med höfter och hon födde tvillingar vaginalt! ? det är så olika från person till person.

    hulda 2017-04-29 08:01:41
    Svara
    • Svar på huldas kommentar.

      Skönt att höra om din vän, det ger mig verkligen hopp. Intressant att du ändrade uppfattning efter första förlossningen, jag förstår verkligen varför. Tänk att alla förlossningar är så olika!

      Tess 2017-05-05 19:31:00 http://tessm.metromode.se/
      Svara
  • Men åh korta inte ner! Allt du skrev var jätteintressant att läsa! 🙂

    Är i vecka 16+4 nu och har fortfarande inte fattat att det är en liten bebis där inne. Nu har vi iaf bara 12 dagar kvar till rutinultraljudet och som vi längtar! Kommer ta reda på könet om det går, bestämde det för länge sen att den dagen vi väntar barn så vill vi veta även om jag förstår de som väntar också 🙂

    Gällande förlossningen så har jag börjat fundera lite på det. Tänker att jag ställer in mig på och försöka tänka mig in i olika alternativ och går in med tanken att ta det som det kommer. Det kommer gå bra men hur det blir går omöjligt veta innan. Sen läser jag olik berättelser och tar till mig set jag finner relevant och de som sprider skräckhistorier, de minns jag ärligt talat inre vad de sagt för jag slutar lyssna helt enkelt. Behöver inte den negativa energin från det. Förlitar mig istället på min kropp och den grymma sjukvård som vi ju faktiskt har!

    I övrigt mår jag rätt bra, aptiten är äntligen mer som vanligt men illamåendet har inte helt släppt. I övrigt inga särskilda krämpor ännu och det är jag glad så länge jag slipper:)

    Trevlig Valborgshelg till dig!

    Gabs 2017-04-28 23:37:35
    Svara
    • Svar på Gabss kommentar.

      Jag tycker att din inställning till förlossningen låter väldigt sund och vad skönt att du ändå mår så pass bra! 20 veckors UL är helt fantastiskt, mycket längre och mer detaljerat och om ni känner att ni vill ta reda på könet, go for it! Det är väldigt praktiskt att veta i förväg och även kul att sprida ut överraskningarna lite mer. Berätta gärna hur ultraljudet gick!

      Tess 2017-05-05 19:33:14 http://tessm.metromode.se/
      Svara
  • Går man till en riktig gravidmassör har de väl såndär bänk med hål för magen. Inte för att det låter så behagligt men..

    Och jag har också följt Margaux och blev rädd för första gången. Trots att inget hon visade egentligen borde göra mig det.
    Men det blev plötsligt mer verkligt att jag snart ska föda. Ångest. Ska ta upp detta med min barnmorska.. lider av ångest och antagligen depression sen innan, så detta tar jag på allvar. Känns riktigt tungt. Jag ska ha ett barn liksom. Bli mamma.
    Noll kontroll.

    Carro 2017-04-28 23:16:57
    Svara
    • Svar på Carros kommentar.

      Jag förstår känslan totalt, men jag tror någonstans att kroppen och knoppen kan mer än vad vi vet, så det kommer att lösa sig i slutändan. Just Margaux verkade så himla glad och förväntansfull under sin förlossning, men det gjorde hela grejen absolut mer verklig… vi har 18 veckor kvar nu. IIK!

      Tess 2017-05-05 19:34:40 http://tessm.metromode.se/
      Svara
  • Jag hade exakt samma bakgrund med både mamma + mormor som fick akuta snitt pga trånga bäcken. Födde vaginalt med epidural i oktober. Du får gärna maila om du vill veta mer om hur det gick till eller har andra frågor. Jag var själv orolig innan och tänkte många varv fram och tillbaka. Har bra insikt i förlossningsvården här eftersom jag jobbar inom NHS.

    Angående massagen, unna dig en nu och en lite senare vet jag 🙂 När jag fick låg man på rygg fast uppstöttad av en massa kuddar så inte platt alls. Väldigt skönt (speciellt fötterna!!).

    Alexandra Eriksson 2017-04-28 20:46:19
    Svara
  • hej Tess! Jag har fött två barn, båda vaginalt. Sonen födde jag med epidural och dotter endast lustgas. Sonen födelse gjorde ont men inte alls i närheten som dotterns så jag är en förespråkare för epiduralen. Det kan hända att man får ont i ryggen några månader efteråt men det går bort av sig självt. Jag tror på att kroppen är gjord för att föda barn och den fungerar helt magiskt. Det är något man inser vid förlossning. Jag tror att det är viktigt att man själv bestämmer sig för vad man vill göra så länge det fungerar ur hälsans perspektiv. Dock är vaginal födsel det allra bästa och mest hälsosamma för barnet. Det finns massa forskning som säger det. Men det är också viktigt att mamman får en så bra förlossning som möjligt för att sedan kunna vara en mamma till sitt barn utan att bli skärrad för livet eller få förlossningsskador som sedan påverkar en efteråt.
    Lita på din kropp. Den är magisk 🙂 All lycka till er

    Minna 2017-04-28 19:52:29
    Svara
    • Svar på Minnas kommentar.

      Vad coolt att du har gjort båda och att du gillade att föda med epiduralen, den känns rätt för mig så jag tror att det är vad jag komemr att köra på. Sedan tror jag som du säger att kroppen vet mer än vad man tror, man får helt enkelt lita lite på moder natur.

      Tess 2017-05-05 19:37:13 http://tessm.metromode.se/
      Svara

senaste från Mode

Tess Montgomerys webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Hälsa
Foodjunkie
Mode
Mathilda Weihager
Lifestyle
Linn Herbertsson
Mode
Pamela Bellafesta
Home
Andrea Brodin
Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Mode
Paulina Forsberg
Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Susanne Barnekow
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Fanny Ekstrand
Lifestyle
Makeup by Lina
Lifestyle
Elin Johansson
Man
Niklas Berglind
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Tess Montgomery
Mode
Emma Danielsson
Hälsa
Fannie Redman
Lifestyle
Vanja Wikström